Kommer till min t och sitter där och väntar. Hon är sen - som vanligt. Jag funderar på att gå därifrån, men hon kommer till slut. Säger ingenting. Hon babblar på om något ytligt och jag har det leende ansiktet på. Magen är helt ut och in efter alla laxertabletter och jag gör mitt bästa för att inte "läcka" på hennes fåtölj. Ja, så "fint och glamoröst" är det att vara bulimiker... Hon frågar så småningom vad mina tankar är upptagna av och jag svarar "mat". Hon nickar och frågar hur det går med matstrukturen nu när ÄS-programmet är slut. Jag svarar ärligt att det är helt åt helvete. Då säger människan att jag bara pratar om maten och att hon undrar vad jag ska ha henne till..... Jag ville bara skrika rakt ut och be henne dra åt helvete - men det gjorde jag såklart inte. Efter mycket om och men fick jag trevande fram att det ju faktiskt är HON som tar upp det hela tiden - inte jag. Hon sitter och kör sin vanliga monolog och säger - precis som vanligt - att jag "ser nöjd ut". Hade så jävla god lust att svara henne med att "nej, det är bara skiten som håller på att rinna ut ur röven på mig för att jag överdoserat laxertabletter".......

Ja, inte vet jag. Det tar bara död på mig med hennes nostalgi och tjat om avslut. "Kan jag verkligen hjälpa dig med något". Vad fan tror hon att jag gör där???

Sprang till toaletten innan jag rusade till bussen när tiden var ute. Hon vet att jag har en buss att passa efter vår tid, men DÅ vill hon dra över - istället för att dyka upp i tid.

For hem i alla fall. Åt lite. Tog bussen till ÄS för att träffa min kp. Höll på att dö när jag kom innanför dörren, för väntrummet var fullt. Samtalet blev en smärre katastrof; jag kunde inte släppa masken, bara satt där och log. En helomvändning från i fredags. Jag skämdes så in i helvete. Men jag vet ju inte vad jag ska göra åt det. Har fått läxa... att fylla i ett papper om värderiktning. Känns övermäktigt. Imorgon drar den andra av grupperna igång som jag ska vara med i. Min kp är en av de som har hand om den, så det känns i alla fall lite bättre.

Skulle ha farit och handlat på em, men magen är fortfarande åt helvete så jag struntade i det. Ska se om jag vaknar tidigt imorgon och om jag kan fara då. Eller om jag måste ta det efter gruppsamtalet.

Har hetsätit ikväll också. Bl.a fetaost. Fråga mig inte hur, för det vet jag inte själv. Och så fil och flingor såklart.

Har för övrigt kluddat på i ett gratisprogram på laptopen - med pekplattan. Ser ut som ett lekisbarn har ritat, men jag bjuder på det!

Nattinatti...

Tänkte skriva något positivt om gårdagen som faktiskt sitter kvar inom mig. En sådan där känsla och upplevelse som man aldrig glömmer eller förlorar. Man kan tappa bort den, men ändå finns den alltid kvar. Blir alldeles tårögd när jag tänker på det.

Var på ridlekis igår igen och barnen fick prova lite voltige/balansövningar. I ena gruppen går en liten, liten blyg och försiktig tjej som inte säger så mycket. Men hon behöver inte säga något, för jag ser allt i hennes ögon.

Som en gång tidigare när hon skulle styra hästen själv och jag "bad henne om hjälp" att svänga så att hästen inte skulle trampa på mig. Hon följde instruktionerna och så smyghjälpte jag till lite, och hon blev själaglad när hästen gjorde som hon sa.

Igår såg jag på henne att hon var orolig först. Säkert rädd att ramla av eller att inte klara det som de andra klarade. När hon sedan hade fixat det - helt galant och säkerligen med bäst balanssinne av alla - så satt hon och såg sådär chockad och tagen ut. Jag satte mig på huk och viskade till henne hur duktig hon varit, men just då tror jag att hon var så inne i sig själv att hon inte riktigt kunde förstå vad hon just gjort. Kan säga att hon älskade det i alla fall. Mer än älskade det. Jag ville bara slå armarna om henne och försöka ge de byggstenar jag kanske skulle kunna ge för att hennes självkänsla ska bli bättre. Hon är ett sådant där barn som man bara vill ta med sig hem; gödsla med kärlek och varma ord, trygghet, och så bara se hur hon växer dag för dag. Inte som många andra barn som växer som ett skott skjutet ut marken, utan som en vacker slingerväxt som får ta den tid som behövs.

Tänk så mycket ett enda barn kan ge en volontär som jag. Tänk att ingen kan förstå det, utan bara undrar hur jag kan vilja "skita ner händerna" utan att få betalt - i pengar. Det är så sorgligt.

------------------------------------------

......något annat som inte är sådär jättekul... är att jag tryckte i mig en massa laxtab igår igen............... ska träffa min älskade kp på ÄS i eftermiddag och då är det bara att krypa till korset...... igen...............

sitter och gör listor.... matsedlar..... allt......... men som jag vet att jag inte kommer följa......... och då känns det så j*vla värdelöst att ens försöka...... för någonstans inom mig måste jag ju ha bestämt mig för att misslyckats...... antar jag.............. för varför GÖR jag annars inte som jag VET att jag BORDE........

..sen tror jag att jag använder laxtab som "ursäkt"...... att det är bättre att tömma magen än att skära sig eller dö........... men sen kommer prestationsångesten över att jag inte tränar - än..... också.................

jag vet inte, kanske behöver jag hamna där jag var förut för att få rätt hjälp.......... för att inte bli utslängd.... men jag orkar bara inte gå ner mig så mycket och börja om igen...... från minus ett.... i så fall tar jag hellre livet av mig............. för jag orkar inte.....

det sägs att man alltid orkar mer än man tror... och ja, det vet jag, annars skulle jag inte finnas idag.......... men - alla har en gräns....... och jag har passerat min för länge sedan... och hamnar jag en ynka mikrometer längre utanför stupet.. ja, då är det kört..........

*suck*.... ska träffa min t kl 10........ vill inte... för jag orkar inte höra all j*vla nostalgi och tjat om avslut.......... det är det sista jag behöver.... men, men... vad gör man inte för att FÖRSÖKA..... trots att det är halmstrån som man griper efter............

mår så dåligt... är så ensam....... allt är så hopplöst...... men.. jag gråter i alla fall inte längre....... har stängt av....... precis som jag sa.........

varit på apoteket, så gissa vad jag har hemma...............

men det spelar ju ingen roll........ det är som det är......

.....vill bara ligga i ett hörn.......... har legat i sängen mesta delen av den här dagen.. för jag orkar inte........... men skit samma det..............

jag har verkligen gett allt....... precis allt..... på ÄS.............. varje sekund....... så det är väl kanske inte så konstigt att jag bara är trött........... och att det verkligen är hopplöst........

............

.......

.....................

............

.........

..............

....

idag har jag fått mer omtanke, värme, tröst, kärlek och trygghet än under hela mitt liv.... hade en förjävlig dag igår.. och min kp jobbade över - för min skull...... idag har han varit med mig nästan hela dagen... älskade människa.........

han förstår så mycket mer nu... har lärt sig om mig..... och inser att den vårdperioden på ÄS verkligen inte blev som jag behövt.......

vi har pratat i princip hela dagen, och haft samtal både på fm och em...... jag har brutit ihop hela tiden... störtgråtit........ och... min kp har kramat mig... på riktigt........ hållit om mig.. hårt... gömt mig i hans famn.... viskat att vi hjälps åt att orka.......vi andas tillsammans... och att han inte kommer lämna mig.......... han har torkat rännilarna av tårar på mina kinder.. med sin hand så varsamt som på ett barn.......

och jag... jag har bara krupit ihop i hans famn...... tillåtit mig att vara det lilla barnet som jag bär inuti och som är otröstligt.. skadat... skrämt.. skamset.... uppjagat.. ensamt...... söndertrasat................. och mina ben gav nästan vika... orkade inte mer.. inte när man är gömd i en så trygg famn att man kan släppa.. allt..................

sstod där.... stod på många platser...... och jag fick.. bara vila från allt............ bara andas... vara........

kom hem.. och var helt utmattad........... men for och red ändå........ sen när jag kom hem och åt... ja, då slocknade jag i min säng direkt efteråt............. och nu... nu undrar jag hur andra barn är uppväxta.... hur mycket kärlek de får.... tröst.. empati.... trygghet.........

näää... nu ska jag gå och sova..... igen.......... ...om jag kan.......

hade samtalsgrupp imorse...... blev så jävla arg och mådde så dåligt så hela jag kokade... men jag försökte bita ihop........ trots det lyckades "personal-kärringen" reta upp mig som fan............ ALLT jag gör, känner, tänker, osv, är FEL......... FEEEEL...... det är aldrig någon annan som gör fel, utan ALLT ligger hos mig...... precis allt....

efter det skulle min t ringa, för vi hade kommit överens om det......... GJORDE hon det då...? nej............ så efter 20 min mailade jag henne och skrev att jag inte kunde vänta längre........ och då svarade hon att hon "just satt sig ner för att ringa"............... och jag VET att hon bara har fika innan.... så jag känner mig bara ännu mer värdelös och fel..........

och i skrivandets stund så sitter min medpatient med på behandlingskonferensen för att diskutera hur hon kan få bästa möjliga hjälpen................ mig kan de inte ens be om ursäkt för att ha kallat mig mobbare, men hon är ju VIKTIG... så viktig att hon till och med får vara med på möten där andra är bannlysta.........

menmen....... skit ska skit ha........ det är bara att svälja tårarna och det lilla hopp och "värde" man har kvar....... och stänga av - för att inte ta livet av sig...........

pratade med min fd medpatient en stund innan gruppsamtalet..... hon har fortfarande inte fått någon ursäkt....... och som inte det var nog - hon är INTE välkommen tillbaka till behandlingen...................... förmodligen för att chefen är så jävla konflikträdd att hon bara sopar allt under mattan OCH kör huvudet i sanden..... hon är säkert en jättefin person och menar väl, osv - MEN, hon klarar inte av chefspositionen... än i alla fall...........

ja........ vad ska jag göra nu då............... gå ut i köket och hetsäta lite??? eftersom ALLA sitter på mötet och diskuterar min medpatient och både talar om och visar i konkret handling att hon är miljoner ggr viktigare än jag............

.....................jag kommer ta livet av mig........

jag är hopplös

är så trött också

inte sovit inatt

det står "misslyckad" stämplat i pannan på mig

så varför ens försöka

min kp ringde på fm.... jag började såklart gråta i telefonen för att han är så fin......... åt lite efter det.... for på stan.... vidare till sjukhuset för min läkartid......... utanför psykhuset ser jag min J.... en av de skötare som jag anförtrodde mig mest till och som var en av de som kände mig bäst av alla...... gick fram och sa hej... han sa hej och log... men något kändes fel............ han ville inte se mig, prata med mig eller något...... så han och hans - för mig okända - kollega gick in..... jag gick till receptionen och sedan upp till min läkares korridor........ där bröt jag ihop............ jag vet att det är sjukt och fel, men psykpersonalen på den där avdelningen som jag räknar till "de mina" är det närmsta "vänner" jag har irl............. så det gjorde så in i helvete ont............ satt där och kramade laxtab-asken............ sen kom läkaren ut från sitt rum... jag började nästan gråta direkt......... gratulerade henne... log......... tårar........ ja, jag vet inte.......... hon ska jobba året ut....... sen kommer hon vara borta i ett år............. mammaledig....... hon hör av sig till mig så fort hon vet vem som ska ta över............. .....om det nu finns någon........... men... min kp har LOVAT att hjälpa mig... han har LOVAT att kämpa för mig så att det INTE ska bli som förut....... och eftersom allt går åt helvete, så måste jag tro på honom... tro att han kommer fixa det........ annars tar jag livet av mig... jag orkar inte med en sådan här jävla karusell igen............

har hetsätit ikväll igen......... försökt träna men har för ont......... det sägs ju att träningsvärk ska bli bättre om man bara tränar mer, men jag kan inte det... det är för smärtsamt... faktiskt........ till slut blev det laxertab........... vet inte hur många, men jag gissar på en karta............

imorgon ska jag till ÄS runt kl 13........ har sjukgymnasten kl 14...... och så kommer jag säkert prata med min kp............ ...sen är det bara att räkna ner till fredag efter lunch.......... då slutar det lilla liv jag försökt skapa...................

det är väl så som folk vill att man ska skriva........ glatt, bekymmerslöst.... berätta om dagens I-landsproblem........... är man inte anonym så måste man ju bara skriva positiva saker om vad man gör och ständigt tala om hur f*cking j*vla glad man är.........

natti natti....... nu ska jag lägga mig och försöka överleva tills imorgon.................