Tänkte skriva något positivt om gårdagen som faktiskt sitter kvar inom mig. En sådan där känsla och upplevelse som man aldrig glömmer eller förlorar. Man kan tappa bort den, men ändå finns den alltid kvar. Blir alldeles tårögd när jag tänker på det.

Var på ridlekis igår igen och barnen fick prova lite voltige/balansövningar. I ena gruppen går en liten, liten blyg och försiktig tjej som inte säger så mycket. Men hon behöver inte säga något, för jag ser allt i hennes ögon.

Som en gång tidigare när hon skulle styra hästen själv och jag "bad henne om hjälp" att svänga så att hästen inte skulle trampa på mig. Hon följde instruktionerna och så smyghjälpte jag till lite, och hon blev själaglad när hästen gjorde som hon sa.

Igår såg jag på henne att hon var orolig först. Säkert rädd att ramla av eller att inte klara det som de andra klarade. När hon sedan hade fixat det - helt galant och säkerligen med bäst balanssinne av alla - så satt hon och såg sådär chockad och tagen ut. Jag satte mig på huk och viskade till henne hur duktig hon varit, men just då tror jag att hon var så inne i sig själv att hon inte riktigt kunde förstå vad hon just gjort. Kan säga att hon älskade det i alla fall. Mer än älskade det. Jag ville bara slå armarna om henne och försöka ge de byggstenar jag kanske skulle kunna ge för att hennes självkänsla ska bli bättre. Hon är ett sådant där barn som man bara vill ta med sig hem; gödsla med kärlek och varma ord, trygghet, och så bara se hur hon växer dag för dag. Inte som många andra barn som växer som ett skott skjutet ut marken, utan som en vacker slingerväxt som får ta den tid som behövs.

Tänk så mycket ett enda barn kan ge en volontär som jag. Tänk att ingen kan förstå det, utan bara undrar hur jag kan vilja "skita ner händerna" utan att få betalt - i pengar. Det är så sorgligt.

------------------------------------------

......något annat som inte är sådär jättekul... är att jag tryckte i mig en massa laxtab igår igen............... ska träffa min älskade kp på ÄS i eftermiddag och då är det bara att krypa till korset...... igen...............

sitter och gör listor.... matsedlar..... allt......... men som jag vet att jag inte kommer följa......... och då känns det så j*vla värdelöst att ens försöka...... för någonstans inom mig måste jag ju ha bestämt mig för att misslyckats...... antar jag.............. för varför GÖR jag annars inte som jag VET att jag BORDE........

..sen tror jag att jag använder laxtab som "ursäkt"...... att det är bättre att tömma magen än att skära sig eller dö........... men sen kommer prestationsångesten över att jag inte tränar - än..... också.................

jag vet inte, kanske behöver jag hamna där jag var förut för att få rätt hjälp.......... för att inte bli utslängd.... men jag orkar bara inte gå ner mig så mycket och börja om igen...... från minus ett.... i så fall tar jag hellre livet av mig............. för jag orkar inte.....

det sägs att man alltid orkar mer än man tror... och ja, det vet jag, annars skulle jag inte finnas idag.......... men - alla har en gräns....... och jag har passerat min för länge sedan... och hamnar jag en ynka mikrometer längre utanför stupet.. ja, då är det kört..........

*suck*.... ska träffa min t kl 10........ vill inte... för jag orkar inte höra all j*vla nostalgi och tjat om avslut.......... det är det sista jag behöver.... men, men... vad gör man inte för att FÖRSÖKA..... trots att det är halmstrån som man griper efter............

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Har idag lämnat in nycklarna till min slitna fallfärdiga lägenhet, så nu är jag utflyttad. Men fy fan vad ledsamt, grät när jag stängde dörren och låste för allra sista gången. Den må ha varit ful och skruttig, men perfekt läge, planlösning, stor mys...

Månaderna har gått. Jag har det så bra här i fjällen att tiden rusar iväg. Men det är skönt med tanke på det här "paus-året" pga Covid-19. Kan inte minnas när jag senast hade såhär lite panikångest och ångest. Ingen direkt stress över något. Nu är ja...

Det mesta har kört ihop sig. Men jag hoppas att det ordnar sig ändå till slut. Jag hade läkarsamtal och var mer eller mindre beredd på att få höra att jag är dum i huvet som tror att jag ska klara mig utan att fara till psyk en gång i veckan. Men l...

väntar fortfarande på offert från den "bästa" flyttfirman har handlat lite och skickat paket till mamma för hon fyller snart år gått riktig långpromenad med vovven så nu sover han gott på soffan känner mig så rastlös allt vara snurrar runt på...

allt bara snurrar kan inte förstå att jag ska flytta känns som jag bara hittar på kommer bli mer verkligt när jag får tillbaka nya kontraktet och bekräftelsen på uppsägningen och när själva flytten är bokad   ska på samtal idag har inge...