Jag tjuvkikade på armen... Det bästa hade varit att låta häftan sitta tills imorgon när jag ska ta stygnen för det ska man helst, men jag hade ont på ett ställe och ville titta. Det ser riktigt bra ut faktiskt, och det som gjorde ont var torkat blod bara - precis som jag trodde och hoppades. 23 stygn fick jag det till. Nu är jag öm igen, så bandaget har åkt på. Det kommer bli ett fint ärr - tror jag. Bara på ett ställe som jag redan nu kan se att det kommer bli en stor kelloid. Är jätteöm längst upp vid såret, för när de tejpade armen med häfta så har överskottshuden vikt sig. Sen har ju jag lindat armen STENHÅRT för att stadga upp huden så att stygnen ska hålla, och då har jag ju också mosat ihop de små hudvecken. Så nu är jag illröd där. Jippi...

Känns i alla fall bra att jag själv tog bort häftan som satt som berget. För mig är det värre att ta bort den än själva ingreppet i sig. Det gör svider så jävla mycket när varje litet hårstrå sitter stenhårt fast och så dessutom det torkade blodet; som att ta bort silvertejp saaaaakta, saaaaakta... Nu är det värsta i alla fall över, och imorgon ska de klippa och dra bort stygnen och så på med syran. Gillar inte riktigt det, men jag förstår ju att det är som att "putsa av kanterna" av ärret, och det blir väl finare av det.

Dagens arm utan häfta med stygnen kvar:

Är många, många ärr kvar, men nu går det inte att göra mer.

Så om du har tankar på att skära eller skada dig, så försök att prata med någon! Känns det för jobbigt så brukar det finnas mailadresser till de flesta vårdcentraler och sjukhus. Ring en vän, en släkting, gå till grannen, prova rita med röd (giftfri) tuschpenna på huden, snärta med gummisnodd, skölja händer och ansikte i iskallt vatten, krama en isbit i handen/händerna, slit sönder en bok i småbitar, ge sängen en omgång stryk, skrik, gråt.... Ja, gör vad som helst, men SKÄR DIG INTE! Livet går upp och ner, även om man hela tiden befinner sig i den nedre halvan. Inget är statiskt. Och en dag kommer du att ångra dig om du skär dig.

Jag ångrar inte att jag skar mig - på ett sätt - för det fick mig att orka överleva i en till synes omöjlig situation, men när det är sommar och alla går i kortärmat och linne, eller far till stranden, då känns det förjävligt. Alla som stirrar på en som om man vore dum i huvudet eller till och med "farlig", trots att det inte alls handlar om det överhuvudtaget.

Jag tänker inte sitta och skriva att det garanterat finns andra utvägar för alla, för i så fall skulle det inte vara ett så stort problem. Utan det jag vill säga är att KÄMPA OCH FÖRSÖK HITTA ETT ANNAT SÄTT ATT ÖVERLEVA!

Tanken har slagit mig att jag verkligen slåss för mitt liv. Jag slåss för varje minut, förutom när jag är i stallet. Och med att slåss så menar jag SLÅSS. Ingen mesig kamp, utan en strid på liv och död. Sen förstår jag att det också är tryggt att "stanna kvar i sjukdomen", det är ju det enda jag känner till. Så för varje ministeg jag tar så blir jag VETTSKRÄMD. Det skulle inte vara lika skrämmande om jag hade någon som stöd. Som ett litet barn som har slagit sig och springer till mamma, till tryggheten. Jag vet, jag är vuxen med råge, och jag söker inte längre efter en mamma. Jag vill bara ha något tryggt. Något/någon att hålla sig i, eftersom hela jag skakar. Jag klarar inte det här själv. Det är ju därför som jag vänt mig till vården. Men det känns som att allt ändrades efter sommaruppehållet i somras. Min t finns inte där på samma sätt längre. Vi har alltid arbetat efter principen att jag ska bli så självständig som möjligt - såklart. Vår strategi har varit att jag får hjälp med saker och observerar, så att jag ska veta hur jag själv ska göra i framtiden. Och om och när jag är redo, så provar jag själv med vetskapen om att jag har någon som "skyddar min rygg". Men det fungerar inte så längre. Nu står jag ensam. Det är så svårt att förklara. För mig är det som att bli tillsagd att lägga mig på en väg och låta en lastbil köra över mina ben - ja, så svårt är det för mig. Jag lägger mig där och lastbilen kör över, och så tycker vården att jag är sååå duktig, och jag försöker ta till mig av det och lära. MEN, förut har jag haft någon som "plåstrat om mig" efteråt, någon som funnits där och stöttat mig när jag mått skit av den där jävla lastbilen. Nu blir jag överkörd gång på gång, och det finns ingen där som hjälper mig. Istället får jag bara höra att jag "är så duktig". Och när det inte längre finns någon som "plåstrar om mig" så blir inte framstegen några framsteg längre, utan bara ren tortyr. Jag ligger där på vägen medan lastbil efter lastbil kör över mina ben, och det stöd jag hade förut står bara vid sidan av vägen och hurrar. Det är ohållbart. Och det förstör allt vad framsteg heter. Istället önskar jag bara att lastbilen ska väja åt fel håll och mosa skallen på mig så att jag slipper det här... för om jag krälar av vägen nu och hissar vit flagg så tar jag mig aldrig igenom det här. Då kommer jag dö ensam i diket.

Som det är nu så ligger jag där på vägen och skriker på hjälp. Lastbil efter lastbil passerar, och blodet sprutar. Snart är jag medvetslös och vid kanten står mitt fd "stöd" och hejar på och är glad för hur långt jag kommit och hur mycket jag klarar............

Nu är det söndag. Det betyder att jag överlevde lördagen. Jag vet inte hur. Hetsätit och tagit en hel karta laxertabletter. Börjat röja i lägenheten - i fall om att det blir flytt. Inte mycket, för jag sitter mest och vaggar av och an, men jag har börjat i alla fall. Sortera.

Har inte tagit någon stesolid idag. Tog så mycket igår mot vad jag brukar, så därför vill jag göra uppehåll. Brukar göra så; ta uppehåll lite då och då så att kroppen får det äckliga knarket oregelbundet, och då minskar risken för beroende. Jag vet att jag inte är beroende, men man kan aldrig vara nog försiktig.

............hungrig... men får inte äta mer................. råkade se magen när jag bytte om till pyjamas........ en STOR äcklig jävla bulle............... en bulle med fett.......... önskar att jag var där jag borde vara... och ha en bulle med något vackert i..... något att älska............. tillsammans med någon..........

Det gör så ont att läsa om andras utseendefixering......... och en del som säger sig inte vara det, visar sig vara riktigt fixerade.............

*raderar*

nu ska jag lägga mig och dö

hela mitt jag bara skriker

vrålar rakt ut

men det hörs ingenting

inuti vill jag bara skära mig

skära upp hela kroppen

den är ändå inte en del av mig så det kvittar

snälla någon skjut mig

Mår skit. Det är för mycket nu. Saknaden efter ridterapin, min t som är så frånvarande, läkaren som försvinner till sommaren, telefonsamtalet som jag gjorde för att få komma och se på lägenheten, stallbesöket igår som chockade mig så pass att hela jag skakade i timmar efteråt, sen tillbaka till nästan samma ställe för att titta på lägenheten, fatta beslutet om att flytta om det går, vetskapen om att föräldrarna kommer då eftersom jag inte har någon annan som kan hjälpa mig att flytta, tillbaka till plastiken för att ta stygnen på måndag, ätstörningsenheten på torsdag som jag är LIVRÄDD för, och sedan all vanlig ångest ovanpå det, inför maten, flasharna och allt.................

Känns som jag kommer spy.

Nu har jag sagt att jag tar lägenheten om inte personen före mig i kö tar den. Jag följer "den lilla" som säger att hon vill bo i ett rött hus med vita knutar.... mysig port, nästan egen ingång, ingen insyn...... hörnlägenhet.... hästar, skog och åkrar nästan inpå husgaveln...... och ändå stadsbussar, nära till affär som också ska bli postombud....

Det här är nog nästa steg för mig att ta.... En "rejält vuxen" bostad som är ett riktigt HEM och inte bara något slags väntrum för att börja plugga eller ej.

Nästa steg skulle vara hus på landet.

Egentligen är det nästan komiskt. I och hennes sambo är någonstans i de här krokarna också... MEN.. det är inte planerat för fem öre. Jag å andra sidan har velat och siktat på det här i åratal. Men tiden har inte varit rätt.

Ja herregud, vi är alla olika....

Har varit och tittat på lägenheten nu. Den var............. jättefin........ tyvärr.

Vad fan ska jag göra nu. Och tänk om jag säger att jag tar den om jag får den - och sen inte får den. Då DÖR jag.

Är jag VÄRD det här?

Jaha, då har man varit på studiebesök i ett stall............... HERREGUD! Jag ska INTE vara där!!!

ALLT som jag lärt mig att man INTE ska göra.. var vad man SKULLE göra i det stallet...... Jag är så chockad så jag SKAKAR!!

Hästägaren, M, har inga som helst ledaregenskaper och vill inte jobba med det heller. Det här var mitt ena av två skräckscenarion - mesig ägare som tilllåter hästarna att styra helt och hållet. Mitt andra skräckscenario är det omvända; att ägaren är för hård och slår sin häst, och då menar jag inte att man daskar till den med vanten när den håller på och dummar sig, utan grövre.

Kom dit och det första hon gör är att förse sig själv och mig med morötter att ha i fickan. Big NONO; tänk om hästarna får för sig något dumt och alla ska springa fram till och ta sig in i fickan. Livsfarligt. Och så säger hon att hon alltid har morötter i fickan "ifall om att något händer", och gnäller på att kallblodet är "nafsig". NÄHÄ?!? UNDRAR VARFÖR han nafsar.......... IQ fiskmås..........

När hon ställde sig och visade kallblodskillen stängslet genom att hålla upp det och visa och säga det till honom - ja, då tänkte jag att det här måste vara "twilight-zone" eller nåt.

Mockade lite, men hon har inte alls stallet uppvärmt, så hon har sådan där "permanent bädd" eller vad det nu heter. Så det var ju inte mycket att göra. När hon gick runt och "bäddade" åt dem så visste jag inte var jag skulle göra av mig själv! Det enda som saknades var väl en sidenkudde............

Så fick jag hämta in varmblodstjejen, och så tog M in arabtjejen - därför att varmblodstjejen "inte kan gå in själv, för hon blir så orolig då"........ Big NONO... Hästen styr över människan. Och så sätter människan upp ett jävla hundkoppel som "extragrind" in till stallet så att inte kallblodskillen skulle följa med. Behöver jag nämna att mina ögon höll på att trilla ut ur skallen och hakan låg nere på marken....?

Sen fick jag INTE sätta fast eller binda upp hästen när jag skulle borsta och greja "för hon tycker inte om det". SHIT tänkte jag och insåg att det här är ju VERKLIGEN INTE bra. Men jag tog loss grimskaftet och hängde upp det och tänkte att... jag kör väl på......... MEN - det var "fel" att göra, för "om hon blir orolig är det bra att grimskaftet finns"....... VERY BIG NONO... Tänk om hästen trampar på sitt eget grimskaft och rycker till! Jag sa det, men hon menade att det var bra ändå, men kunde självklart inte förklara varför...... *koko.....*

Så stod M och såg på medan jag borstade och hade mig, och så fort hästen rörde på öronen så sa hon att "ojojoj, nu är hon lite orolig!". Jag tänkte tyst för mig själv att "nej, det är hon inte, hon funderar och undrar vem som står och lugnt håller på med henne medan matte står där spänd som en fiolsträng".................. När jag borstade svansen så hade hästen en massa torkat bajs som satt fast i en rejäl klump, och självklart frågade jag hur hon brukar ta bort det. M svarar då att "ja, vi har diskuterat det ett tag nu men vi har ju inget varmvatten". Då tror jag att hon såg på mig att jag blev chockad, för sen ställde hon sig och började plocka bort det - men med bebisspråket och orden "ja, jag förstår att det gör oooont, ajajaj, du ska få en morot sen, stackars dig"...... Då klarade jag inte av att vara i hennes synfält så jag gick fram och kramade om den stackars bortklemade hästen istället och masserade manfästet. Då säger hon att hon inte förstår hur jag kunde göra det, för det vägrar hon alltid att låta folk göra annars... och det är också alltid annars är "så svårt" att borsta och rykta under magen......

Jaa, vaaaaad kan det bero på.......... *himlar med ögonen*

Och tydligen är jag den första som "märkt" av skitklumpen i svansen....... *öööööhh??*

Så talar hon om att hon ALDRIG ryat i åt någon av hästarna när de gjort något fel, förutom en gång när hästen red ut mitt i vägen med henne på ryggen. Och tydligen är de så att de antingen rusar iväg eller också bara står och är i sin egen lilla värld - blev jag det minsta lilla förvånad????? NEJ!

Sen skulle vi i alla fall gå ut en sväng med dem, och jag har sällan skådat någon leda en häst på ett så stelt och osäkert sätt. M hade betonggrepp så att fingrarna stelnade och hon höll nästan i grimman - trots att hästen var lugn. Vi lunkade på där på vägsnutten, och så säger hon att hon "brukar vända lite då och då för att det inte ska bli så enformigt".

Kan säga att vid det här laget hade jag redan gett upp för länge sedan.

För att "väcka upp" hästen jag gick med så gjorde jag några horsemanshipövningar. Men det gjorde jag inte när M såg, för det hade jag aldrig fått göra. Det hade varit alldeles för hårt.... *suck* Jag fick i alla fall hästen att backa, komma, göra halt och gå i min takt. Så det finns ju hopp!! Om någon bara TOG TAG I DET! Men hon jobbar inte så med sina hästar... *letar upp närmsta vägg för att dunka skallen i den*.............

Sen skrev hon ner vad hon gjort med varje häst och vad som hänt - för då kunde man ju gå tillbaka och läsa och se om tex någon varit grinig en dag och att det berodde på att hästen haft ett för tunnt täcke på sig dagen innan...................... *no comment...* och hon sa att nu skriver hon att hästarna har varit på promenad........

...och jag tänkte att 10 min i grimma och gå fram och tillbaka på en 20 m väg är alltså enligt henne en "promenad"................

...har ingen kommentar till det heller........

Innan vi for därifrån så fick JAG avgöra om arabtjejen kunde ha det täcke som M lagt på, för det satt inte som slickat under magen... "tror du att det kan vara såhär löst eller kommer det att lossna om det blåser och hon galopperar??". Svarade att "det ju inte är många centimeter, och SÅ vig tror jag inte att hon är så att hon får genom en hov där"...........

HEEEEEEEEEEEERREGUD........... Vill hjälpa de stackars hästarna. De är totalt understimulerade och har ingen ledare alls. Kände låååååååång väg hur mycket uppdämd energi de hade alla tre. De var inte oroliga, men man kunde lätt känna och se att de längtar efter något annat och att få röra på sig. De verkar vara trevliga alla tre och ha potential. Men de SKRIKER ju efter en ledare!

Jag tänkte först att det var en salig blandning av raser; en arabtjej, en annan varmblodstjej och så en kallblodskille. Men hon har INGEN ANING OM vad hon sysslar med, så det är väl därför som det blivit den blandningen.........

Alltså helt seriöst - jag "skryter" aldrig eller framställer mig själv som bättre än vad jag är - men M är mindre hästmänniska än vad jag var när jag kom till stallet första gången någonsin. Hon borde absolut inte ÄGA någon häst!

Och hur mycket jag än tyckte om stallet, hästarna och hon som person, så kommer det aldrig att fungera. ALDRIG. För hästarnas och M's skull - och för min egen - så måste jag tacka nej. Jag kan inte gå dit och ta ansvar för hennes djur när de är bortom kontroll och hon inte vill att man TAR kontroll. Jag skulle kunna lära hennes hästar en del, men det vore ju bortkastat eftersom hon inte förstår att använda det. När jag nämnde repgrimma och tillbehör så "är det för dyrt". Kan säga att om jag fick fria händer och visste hur man gjorde, ja då hade JAG köpt grejor och övat med dem.

Men bara tanken på att stå där ensam och borsta och rykta en häst som "inte ska sitta fast" och "inte tycker om beröring" och vars grimskaft ska hänga och dingla......... nej, det fungerar INTE. Om vi inte kan använda samma metoder, utan jag ska gå enbart enligt hennes - dvs ingenting - så känner inte jag mig bekväm och vill inte ta ansvar om det händer något. Det är ju fan livsfarligt att ha en orolig häst lös i en trång stallgång med ett grimskaft som ska dingla och ligga ner på golvet! Trampar hästen på grimskaftet och blir rädd så kan ju både häst och människa skada sig! Och jag trampade på det idag, och tänk om hästen hade ryckt till och jag hade ramlat och sen blivit trampad där jag låg.

HERREGUD... hela jag skälver.......... är helt chockad! Det här trodde jag ALDRIG! Jag räknade med att det skulle vara annorlunda och att något eller några saker skulle skilja sig från hur JAG har lärt mig att hantera hästar. Men DET HÄR kunde jag aldrig ens drömma om!