Tanken har slagit mig att jag verkligen slåss för mitt liv. Jag slåss för varje minut, förutom när jag är i stallet. Och med att slåss så menar jag SLÅSS. Ingen mesig kamp, utan en strid på liv och död. Sen förstår jag att det också är tryggt att "stanna kvar i sjukdomen", det är ju det enda jag känner till. Så för varje ministeg jag tar så blir jag VETTSKRÄMD. Det skulle inte vara lika skrämmande om jag hade någon som stöd. Som ett litet barn som har slagit sig och springer till mamma, till tryggheten. Jag vet, jag är vuxen med råge, och jag söker inte längre efter en mamma. Jag vill bara ha något tryggt. Något/någon att hålla sig i, eftersom hela jag skakar. Jag klarar inte det här själv. Det är ju därför som jag vänt mig till vården. Men det känns som att allt ändrades efter sommaruppehållet i somras. Min t finns inte där på samma sätt längre. Vi har alltid arbetat efter principen att jag ska bli så självständig som möjligt - såklart. Vår strategi har varit att jag får hjälp med saker och observerar, så att jag ska veta hur jag själv ska göra i framtiden. Och om och när jag är redo, så provar jag själv med vetskapen om att jag har någon som "skyddar min rygg". Men det fungerar inte så längre. Nu står jag ensam. Det är så svårt att förklara. För mig är det som att bli tillsagd att lägga mig på en väg och låta en lastbil köra över mina ben - ja, så svårt är det för mig. Jag lägger mig där och lastbilen kör över, och så tycker vården att jag är sååå duktig, och jag försöker ta till mig av det och lära. MEN, förut har jag haft någon som "plåstrat om mig" efteråt, någon som funnits där och stöttat mig när jag mått skit av den där jävla lastbilen. Nu blir jag överkörd gång på gång, och det finns ingen där som hjälper mig. Istället får jag bara höra att jag "är så duktig". Och när det inte längre finns någon som "plåstrar om mig" så blir inte framstegen några framsteg längre, utan bara ren tortyr. Jag ligger där på vägen medan lastbil efter lastbil kör över mina ben, och det stöd jag hade förut står bara vid sidan av vägen och hurrar. Det är ohållbart. Och det förstör allt vad framsteg heter. Istället önskar jag bara att lastbilen ska väja åt fel håll och mosa skallen på mig så att jag slipper det här... för om jag krälar av vägen nu och hissar vit flagg så tar jag mig aldrig igenom det här. Då kommer jag dö ensam i diket.

Som det är nu så ligger jag där på vägen och skriker på hjälp. Lastbil efter lastbil passerar, och blodet sprutar. Snart är jag medvetslös och vid kanten står mitt fd "stöd" och hejar på och är glad för hur långt jag kommit och hur mycket jag klarar............

 

Emelie

13 februari 2011 12:09

Fyfan vad jag känner igen mig i det du säger, "stanna kvar i sjukdomen, det är ju det enda jag känner till".
Jag är rädd för vad livet är utan att banta, spy, räkna kalorier, svälta. Vad fan ska man då göra? Om inte "den" är där, vem är då där? Vem är jag utan det här?

http://emeliefannyp.blogg.se

Maria

13 februari 2011 12:18

Det gör mig ont att höra att du känner igen dig. När man varit sjuk så länge så innebär ju kampen för att bli frisk att man helt och hållet försöker "byta liv". Tror att många förlorar sig själva i och med sjukdomen, för den/de tar över helt. Sen blir det ett tomrum att fylla. Och tänk om man misslyckas. Då är det bara... tomt. All möda och allt arbete har varit helt i onödan, verkningslöst. Jag är livrädd för att misslyckas med "livet" efter sjukdomen, och det gör nog att jag i alla fall delvis håller fast i den.

 

ensamkille

14 februari 2011 21:18

Gud vad jag blev sugen själv nu att få ha någon att hålla om när man bara skakar :S Även om jag kanske inte skulle klara något sånt helt sjukt hur jag tänker ibland hur kan man längta efter något som man samtidigt är rädd för? :S Nää kanske dags att sluta skriva nu och gå och sova istället tråkigt men absolut bästa sättet att få den ensamma tiden att gå...

http://en-ensam-killes-liv.bloggplatsen.se

Maria

14 februari 2011 23:01

Sov gott!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Har idag lämnat in nycklarna till min slitna fallfärdiga lägenhet, så nu är jag utflyttad. Men fy fan vad ledsamt, grät när jag stängde dörren och låste för allra sista gången. Den må ha varit ful och skruttig, men perfekt läge, planlösning, stor mys...

Månaderna har gått. Jag har det så bra här i fjällen att tiden rusar iväg. Men det är skönt med tanke på det här "paus-året" pga Covid-19. Kan inte minnas när jag senast hade såhär lite panikångest och ångest. Ingen direkt stress över något. Nu är ja...

Det mesta har kört ihop sig. Men jag hoppas att det ordnar sig ändå till slut. Jag hade läkarsamtal och var mer eller mindre beredd på att få höra att jag är dum i huvet som tror att jag ska klara mig utan att fara till psyk en gång i veckan. Men l...

väntar fortfarande på offert från den "bästa" flyttfirman har handlat lite och skickat paket till mamma för hon fyller snart år gått riktig långpromenad med vovven så nu sover han gott på soffan känner mig så rastlös allt vara snurrar runt på...

allt bara snurrar kan inte förstå att jag ska flytta känns som jag bara hittar på kommer bli mer verkligt när jag får tillbaka nya kontraktet och bekräftelsen på uppsägningen och när själva flytten är bokad   ska på samtal idag har inge...