kan inte andas

benen har domnat bort

kan inte gå

inte skriva

Tog 2 st propavan inatt. Hade tänkt försöka sova mig igenom skiten, men självklart gick inte det. Jag vet inte varför jag är så dum. Desperation?

Kräktes 4ggr och höll på att rasa ihop en gång. Min kropp klarar inte att spy, det svartnar för ögonen. Sista gången höll jag på att slå skallen i handfatet för att jag segnade ihop. Grattis.

Försökte dricka vatten, för jag var så uttorkad att läpparna fastnade på tänderna. Verkligen intelligent att göra när magen har slagit knut på sig och håller på att göra en 360.

Summa summarum: Hamna INTE i samma skit som jag. Sök hjälp i tid. Och till föräldrar som har barn som verkar ha problem - ta dem på allvar så att det inte behöver gå såhär långt. Jag har hållit på med det här (på olika sätt) sedan jag gick i högstadiet för evigheter sedan.Ingen har någonsin tagit mig på allvar. Inte förrän jag fick ny läkare, igen, och som lyssnade på mig. Ska jag vara ärlig så tror jag att det är för sent för mig. Jag har hållit på för länge och har för stora problem.

Idag är det 3 år sedan min första läkare övergav mig. Efter lunch. Jag saknar henne fortfarande. Kommer alltid att göra det. Det är ytterligare en sak som gett mig ärr för livet. Sviken av en vän som visade sig vara psykopat, övergiven av resten av de få i min krets, och så POFF försvann mitt största hopp. Läkarlös. Hopplös. Ohjälpbar. Jag vet att mitt liv hade sett väldigt annorlunda ut om hon inte lämnat mig. Nu har tiden gått och går fortfarande, och jag har gått genom helvete efter helvete. Och det är inte över än. Så jag vill tacka mina sk "vänner" som tillät en kriminell idiot att förstöra allt och sedan bara låtsas som att det regnar. Mitt arbete, min tröst och mina pengar var välkomna, men när det väl kom till kritan så fanns ingen där för mig. Tack - ni har verkligen hjälpt mig att kunna lita på människor.

Vaddå ironi?

Står en bil med kärra utanför porten. HOPPAS att det är grannen ovanför som flyttar ut. Bara hon inte glömmer sin jävla piratflagga på balkongen...

jag hatar mig själv

jag hatar mitt sk liv

tänk om jag kämpat såhär jävla hårt

slagits för minsta lilla skitgrej

och så var det helt i onödan

har berättat det för min t

det gjorde jag från början

att min största skräck är att jag ska ångra att jag inte tog mitt liv då jag verkligen ville

hade jag antingen gjort ett pyttelitet snitt till i låret eller bänt isär såret, så hade jag förblödit

förmodligen hade jag gjort det ändå om jag inte lagt tryckbandage

jag var likblek och frös

skakade

svimfärdig

och blodet bara pulserade ut

inget att undra på att kirurgen fick bränna MASSOR när hon skulle ta bort det lilla av ärren som gick

det är så jävla orättvist att man inte får hjälp när man kämpat såhär

verkligen slagits för ALLT som andra "bara får"

men bara för att psyk inte tror att jag tänker ta livet av mig så går det ju att skita i mig

perfekt

borderline-drag:

"jag ska minsann visa de jävlarna, jag ska visa dem hur jävla dåligt jag mår och jag kommer aldrig mer lita på någon! alla har alltid lämnat mig och svikit mig, så jag vet minsann hur det funkar! jag ska ta livet av mig, och alla ska få veta att jag gör det för att ni skiter i mig!"

det kommer fram när jag mår som sämst, när jag känner mig som mest sårad och kränkt, sviken, besviken

och när psyk bara har mött "känslan" så har de därför feldiagnosticerat mig med borderline

för de har trott att jag FÖRNUFTET inte säger annat

det gör mig både ledsen och förbannad, för de har i princip tittat på mig och idiotförklarat mig

därför har jag blivit så jävla dåligt bemött och omhändertagen, och det står lögn efter lögn i min journal - ren smutskastning, för när jag har ställt frågor med förnuftet trots att jag varit så affektiv så har det varit "för bra frågor", så ingen läkarjävel har vetat vad de ska svara, och då har de gått till personangrepp istället och skällt ut mig och kallat mig öknamn och hittat på skit att skriva in i journalen

jävligt praktiskt

nu har jag i alla fall insett hur det ligger till med min t

hon har blivit likadan som de andra

kanske har med åldern att göra

hon har ju nämnt att hon ev ska trappa ner ännu mer i arbetstid

så snart slipper hon ju mig helt

då gäller det ju att börja avskärma i tid

5½ års hårt jävla arbete - och när jag BÖRJAR nudda vid något annat än död och helvete, ja då sticker hon

bekvämt

jag älskar henne och hon är en jättefin person

men vad spelar det för roll när det är MENINGEN att jag ska ha det såhär

och ja, jag är så jävla dum så jag skiljer på sak och person

så jag kommer alltid älska henne för den hon är

men det betyder inte att jag inte hatar det hon gör

jag kommer kräkas inatt

antingen av ångest eller också av överdos av laxertabletter

eller båda

har ätit upp kakan jag bakade - vilket jag visste, men tänkte att "den här gången blir det annorlunda"

jag är verkligen en idiot

2 kartor laxertab, 20st

jag blir ÄCKLAD av mig själv - både för maten och tabletterna

försöker se på let's dance

tycker att tony är för hård och orättvis mot alexander rybak

ser han inte hur han kämpar

det skär i mitt hjärta, för det känns som att han MÅSTE vara bäst för att duga - i sina egna ögon

han verkar vara en sådan person

känner igen det - oavsett vad man än gör så räcker det aldrig

man ska vara övermänsklig, mänsklighet duger inte

man ser sig runt omkring och blir imponerad av alla andra

det enda man ser är sina misstag och fel

har astrid och tilda ute

jag lagade dammsugaren lite snabbt och hyvlade av golvet

men nu ligger det pluttar överallt

för mig kvittar det, men andra kanske skulle reagera

jag är bara glad att astrid har någon att "försöka" leka med och ta hand om

hon busar och har sig, men tilda fattar ingenting

just nu ligger tilda under köksbordet på mage med bakbenen och svansen rakt ut bakom sig, och astrid putsar och tvättar hela hennes ansikte

mina älskade vilddjur

astrid står högst i rang - viket hon lyckas förmedla ganska bra........

hårbollen tilda bara "är".......

(gammal bild)

jag har bara skickat ett mail idag

och fortfarande har jag inte fått svar på min fråga om ritblocket

känner mer och mer att det är precis så som jag varit och är rädd för

det bekräftade du på fm idag

så jag kommer inte på måndag

jag hämtar mitt ritblock eftersom jag måste jobba med allt ensam

men jag vill inte prata, för jag tänker inte tjata om allting igen

det här fungerar inte

jag kommer aldrig att bli frisk på det här sättet

och eftersom psykiatrins enda mål bara är att hålla människor vid liv och inte mer än så, så får jag ordna allt själv

jag har bönat och bett om bildterapi som komplement när jag känt att du "ropat hej för tidigt" och lämnat mig

men jag får inte det

jag får ingenting

och jag tänker inte hålla på och vara som en jojo - upp och ner

jag tänker inte låta dig ha den makten, för den är MIN - det är MITT LIV

vi har inget att prata om

jag har skrivit och sagt det jag tycker och står för

jag har talat om hur jag känner

och du har svarat

så det är färdigt

när jag har varit hos läkaren på måndag så kommer jag förbi och hämtar mitt ritblock

för JAG tänker i alla fall fortsätta MIN rehabilitering - med eller utan dig

och som det ser ut nu så står jag här helt ensam, för du har inte tid för mig

borderlinedraget i mig skriker att jag ska förstöra allt nu, riva sönder allt, skada mig, ta livet av mig - hela repertoaren

bara för att du ska SE och HJÄLPA MIG - så som du gjorde förut, för tydligen är det det som krävs

nu anser du att "läget inte är akut", och då får någon annan din hjälp och tid istället

jag trodde inte att det skulle vara så, men jag har insett det tydligare nu än någonsin

det är inget att undra på att psyksjuka människor aldrig blir friska

de får aldrig någon som följer dem hela vägen, utan istället river psyk bort gipset och tar kryckorna redan halvvägs

för det handlar bara om att "släcka bränder" - låsa in folk eller prata med dem så att de inte ska sluta leva

resten får de sköta själva - kan de det så klarar de sig, och kan de inte det så går det åt helvete

det här fungerar inte för mig för jag kommer att skära mig och det kommer inte sluta förrän jag är död

jag fick en andra chans och tog den - dum som jag är

för jag trodde att VI skulle kunna fortsätta jobba med det VI börjat med

men här står jag i skiten helt ensam

så jag hade rätt - efter KK så tror DU att allt är sååååå mycket bättre, precis som KK hävdade när de nekade mig hjälp

själv vet jag bättre, jag vet att det var betydelsefullt men inte SÅ betydelsefullt som du tycker

du verkar också glömma bort hur stort pris och hur länge jag betalat för det jag fick

men det är kanske så att man inte kan förstå om man inte varit där själv, trots allt

jag är i alla fall trött på att känna mig totalt övergiven och lämnad

det är bara upprepning hela tiden

och det finns inget stabilt alls i det

och är det något jag behöver så är det en grundpelare, något stabilt att hålla mig i

men nu har du kommit på att jag mår såååå bra och är sååååå duktig, så du tror inte att jag slåss med önskan och tankar på att ta livet av mig varje dag

men ju mer lättsinnad du blivit, desto tystare har jag blivit om flashbacks och självmordstankar

för jag vill inte göra dig besviken eller ledsen

jag vet att det är fel, men hela du strålar av lycka för min skull efter KK

och jag förstår inte varför, för minnena och ärren i själen är ju fortfarande kvar

vet att du vill få det till att något tagits bort från min kropp och att det har förändrat mig psykiskt, men det har inte det

du har frågat mig flera ggr och sett så hoppfull ut, och jag har nekat försiktigt för att vara snäll varje gång

men nu orkar jag inte mer

du har ingen jävla aning om hur pissdåligt jag mår

och det är ju lätt att efter mer än ett halvår säga att jag ska till någon jävla kurator någon annanstans för att "kolla upp" det som min KANS ska kunna göra

men då är ju problemet borta från "ditt bord" - och du kan leva i din fantasi om att jag mår sååååå mycket bättre

men du kan glömma att jag tänker gå till någon idiot bara för att din enhet inte kan sköta sitt jobb

det tar över ett halvår innan möjliga behandlingsmöjligheter går fram trots stora påtryckningar

och inte nog med det så lägger du och läkaren ner allt utan att meddela eller tillfråga mig - bara för att jag skulle börja ridskola i 45 min per vecka (jämfört med 4 timmars kvalitetstid)

idag har jag inte haft någon syn på mitt ena öga

ju mer stesolid jag tagit så har det dämpats, och nu ser jag igen

så nu är det så illa att kroppen stänger av pga ångesten och det dåliga måendet - antar jag

jag har åkt berg- och dalbana i hela mitt liv

aldrig vetat om och vem eller vad jag kan lita på

och så kommer du och karusellen lugnar ner sig

sen släpper du taget och jag ska sitta på berg- och dalbanan igen - men den här gången ska jag bara le och vara tyst

jag orkar inte mer

jag har fortfarande samma mål med min behandling - jag har inte sänkt dem

och jag har tjatat om och bett om ursäkt för att jag ältar allting om och om igen

du har sagt att det är ok, men uppenbarligen är det ju inte det

jag behöver någon som jag kan luta mig mot och lita på i vått och torrt - så länge JAG VET att behöver det, inte så länge som någon ANNAN TROR

jag måste fundera på vad jag ska göra nu

för du hetsar mig - omedvetet - att göra mig illa och förstöra allt jag byggt upp

bara för att jag ska få hjälp

men jag orkar inte skrika så som jag gjort förut, utan nu tänker jag hålla tyst

sen får det bli som det blir, för jag har gett mer än 500% och det räcker inte

dö, leva - vem bryr sig i slutänden
det är ju jag som ska stå ut i min kropp under en tidsrymd - ingen annan

jag har bönat och bett, föreslagit, talat om hur jag känner, vad jag behöver - och får inget som helst gensvar

och nu är alla "distraktioner" borta och VIPS! HÄR STÅR JAG!

förut var det lättare att hantera, för jag kunde fokusera allt på tex KK

så nu när det är borta så MÅR JAG ÄNNU SÄMRE, för det är nu allt kommer fram - igen

jag har "lekt" färdigt

du kan ju höra av dig om/när du har gjort det

du är en underbar människa

men du finns inte här för mig så som jag behöver och så som jag uppfattade vårt kontrakt från dag 1

Hej Maria. Till att börja med vill jag säga att jag uppskattar din ärlighet. Vad gäller det här med ridterapin i *ortsnamn* så vet inte jag hur du ska gå vidare. Vad jag kan göra är att ta kontakt med chefen i psykiatriska mottagningsteamet och hör efter om det är möjligt att du får träffa tex en kurator som kan lotsa dig vidare vad gäller dessa ev dina rättigheter att få någon person som är med dig.

Som jag förstod, när jag till slut kom i kontakt med ridterapin var att dom vill träffa dig och resonera kring det hela och att det där med remiss var en senare fråga.

Nåväl, jag svarar nu för sen blir jag upptagen resten av dagen i div arbete. en fullbokad fredag med andra ord.
 

Hoppas att du ska få någon rätsida på detta på något sätt.
Sköt nu om dig så bra det går och vi träffs på måndag,

Sänder dig en varm hälsning och jag är med dig efter min bästa förmåga, men begränsningarna finns ständigt närvarande, tyvärr.......
*min t's namn*

har svarat henne med:

ok, jag orkar inte mer men det finns ju inget att göra
 
jag frågade om mitt ritblock och fick svaret "bra" - så det finns alltså ingen som helst tid och energi att ens försöka arbeta vidare
 
vi får väl ses igen om jag klassats som "akutfall" antar jag, om det nu blir så
 
vad gäller ridterapin så är det ju bara att lägga ner, för du sa ju själv att de drog igång i slutet av januari - och jag kan inte hoppa in i en grupp mitt i terminen om man ens får det
så det behöver du inte börja med nu

Så kom då svaret från min t......... Hon skriver att det tyvärr ser ut såhär inom psykiatrin.............

Så vad ska jag göra........ tacka för mig och dra......?

Ta livet av mig..........?

Varför ska den här cirkeln alltid slutas. ALLTID. Jag står här på vingliga ben och hänger över avgrundens kant, men jag faller inte för jag har rep att hålla mig i. När jag sedan med blod, svett och tårar kämpar mig en ynka centimeter bort från helvetet, ja då kapas repet. Jag skriker och försöker säga till, men ingen hör eller ser. Och jag är så less på att falla baklänges hela tiden. En dag kommer jag rasa utför kanten och vara bortom all räddning, och då kommer ett fåtal människor stå och titta efter mig och fråga sig varför det hände. Allt verkade ju så bra och gick åt rätt håll. Men det är så enkelt som att ingen vill se sanningen. Har man varit nere på -5000 och lyckats jobba sig upp till -2000 så har man "vunnit" 3000. Men det verkar glömmas bort att det är allvarligt att vara på -2000, när man börjar jämföra förbättringar. Som en människa som stått på -50 och gått till +25, det är ju bara en "vinst" på 75. Men det går inte att jämföra måenden. För det är katastrof att stå på -2000, trots att man gjort så stora framsteg. Man måste se var man står NU. Kan man släppa på repet eller inte, eller litegrann. På +25 så kan man börja släppa på det, men inte på -2000 för då sjunker man igen. Och en dag kommer repet med lasso inte att kunna fånga upp den döende människan ur avgrunden. Då är det för sent.

Jag orkar inte hålla på såhär längre *min t's namn*. Det jag behöver är stabilitet, och det är inte stabilt att hålla på såhär. Jag gör framsteg och får inte samma stöd som jag behöver - nu precis som tidigare. Jag klarar inte att hålla mig här utan den hjälpen. Hjälpen tog mig hit, och när den försvinner så faller jag igen. Och jag har sagt det här förut och jag menar det precis lika mycket nu - om inte ännu mer, eftersom jag har än mer att förlora.
 
Jag vill inte tro att psykiatrin bara inriktar sig på akutfall och att människor inte ska ta livet av sig. Jag vill tro att man försöker hjälpa folk att må bättre och bli så pass friska att de klarar sig utan att ta livet av sig och få någon sorts livskvalité - precis som all annan vård. Snälla säg att det är som jag vill tro, för det känns inte så. Jag känner mig i princip provocerad och utmanad att förstöra för mig så att någon ser mig och hjälper mig. Det är inte för inte som jag går runt och hoppas på att en olycka ska hända. Precis som när jag var barn.