Sedan i torsdags morse har grannen haft besök av sin son som har med sig sin hund. Den sätter igång att skälla när den blir lämnad ensam vid kvart över 6-snåret. Jag får hålla i och "schhhh'a" min hund. Det är nämligen inte tillåtet att leva om och störa andra mellan 21:30 och 7:30. Har klagat, men inget händer såklart. Så jävla dumt att lämna en unghund ensam i en miljö där den inte är van att vara. Ingen träning, utan 5 timmar ensam pang bom. De tänder inte i lägenheten heller, så det gör ju inte saken bättre. Ingen går ut med hunden en längre sträcka innan de lämnar den. Så jävla dålig hundägare. Hunden vet varken vad "tyst" eller ens "nej" betyder.

Jag har väldigt svårt att somna oavsett hur trött jag är. Och att vara fullproppad med sömnmedicin och insomningstablett, och somna vid 3 och vakna vid 6-tiden är ingen höjdare. Är så trött så jag mått och mår illa. Lägg till PMDD och PMS på det så.... ja, det blir som det blir. Har gråtit ihjäl mig hos min kp, och grät som ett såll när jag träffade min läkare för att jag var så dum som nämnde journalproblemen. Hade inte tänkt att ta upp det, men när jag bara nämnde det så frågade hon och jag svarade plikttroget. Tårarna bara sprutade. I alla fall så slutade det med att hon sa att om jag vill och tycker att det vore bra, så kan jag ansöka om att få det värsta raderat igen. Hon kan inte göra någonting för att hjälpa.

En sak till som jag insett är att min tidigare begäran aldrig behandlades, för som medicinskt ledningsansvarig så skulle hon ha varit med och fattat beslut kring det, och hon har aldrig varken sett eller hört något om det. Så kärringjäveln som sitter som verksamhetschef har alltså gjort än mer fel än jag trodde. Hon, som inte är läkare i grund och botten, måste tillfråga medicinskt ledningsansvarig läkare i beslutsprocessen enligt lag, men hon har inte ens nämnt det.

Så ja, nu vet jag. Livet kommer alltid att se ut såhär. Vårdens traumatisering kommer att bestå, eftersom den inte går att bearbeta och ta sig förbi. Den kommer alltid finnas där svart på vitt. Som en dömd brottsling, fastän att en brottsling som häktas och/eller döms felaktigt får en ursäkt, får sitt register raderat, samt får skadestånd. Inom psykiatrin blir man inlåst felaktigt, får ingen ursäkt, bär med sig det felaktiga svart på vitt i resten av sitt liv, OCH får en faktura och måste betala för skiten.

Försöker tänka att det är lika bra att veta förutsättningarna i alla fall. Nu vet jag ju att det aldrig kommer bli "bra". Så det är ingen idé att försöka mer. Jag var maktlös och blev utsatt för skit som barn och ungdom, och vården har gjort samma sak. Tack för den. Nu vill jag bara dö. Bara dö.

idag har min fd t hört av sig   

så mycket känslor

blev så glad och överraskad

visste inte, eller ja, vet inte, hur jag ska hantera det

kom precis från samtal när jag fick syn på mailet

och samtalet var jättejobbigt

bra men jättejobbigt

grät hela tiden

tårarna bara strömmade

insåg i alla fall en sak

att om jag vågar släppa taget så slutar jag att nypa och klösa sönder mig under samtalet

jag gör det utan att tänka

utan att veta att jag gör det

ungefär som leendet som pryder mitt ansikte nästan hela tiden

jag sitter där och ler

medan tårarna sprutar

känner mig så jävla dum

tror att min kp börjat förståt en sak på riktigt idag

att och hur svårt traumatiserad jag blivit av bemötandet i vården

min kp kallade det "maktmissbruk" och "tjänstefel"

han har hela tiden innan försökt säga att "då var då och nu är nu"

och att allt "är en tolkningsfråga"

jag börjar inse mer och mer att jag aldrig kommer komma vidare

aldrig bli fri

för jag kommer aldrig få en ursäkt och få min journal raderad

tilliten är skadad för alltid

Jaha, så har mina "mitt emot och snett nedanför"-grannar ungdomsgård igen. De springer in och ut, bultar på fönstren så det låter som att de dunkar i mitt hus, står och gapar och skriker - ja vad gör de inte....

Står i kö på en lägenhet, men jag tror inte att jag får den. Ska fara och kika på den på onsdag om den är kvar då. Vore så jävla skönt att komma härifrån. Men det finns ju såklart jobbiga saker med att flytta.. att börja om på ett nytt ställe och inte känna en själ... men.. ja.....

Den här helgen är full av ångest och ledsnad. Och rädsla såklart. Det har gått helt åt skogen med maten. Jag tappar bort mig själv. Glömmer att ta medicin istället. Och om inte det hjälper, så får jag ta till starkare medicin. Men jag låser mig i mig själv. Kan inte tänka. Och det enda som finns är rakblad eller mat.

Försöker tänka att jag börjar om när jag flyttat, men när blir det. Och varför skulle det funka då om det inte gör det nu.

Det bästa vore att bara dö.

Har läst och sett nyheter om det fruktansvärda som hänt idag. Jag må bo långt ifrån Trollhättan, men tårarna rinner ändå. Så meningslöst. Att ta liv. Döda barn. Och krossa den basala trygghet som ändå finns - eller borde ha funnits - i skolan. Många kommer vara påverkade av det här. Länge. Tror att vi alla kommer bära med oss den här dagen på ett eller annat sätt.

Tänker på mina vänner som har barn i skolåldern. Det kommer vara svårt för dem. Svårt att veta hur och vad de ska säga till sina barn, och vad kommer barnen att tänka. Vad kommer de drömma om på nätterna. När det knackar på klassrumsdörren.

Ingenting är heligt längre. Inget är skyddat. Fredat. Tryggt.

 För alla drabbade av dådet på skolan i Trollhättan    

åker fram och tillbaka hit och dit och jag orkar inte mer
återupplever skit hela tiden
försöker vara i nuet men jag kan inte det för det gör för jävla ont
jag kommer aldrig att få ett eget hem där jag kan trivas och faktiskt bo och överleva
jag hade chansen men oturen förstörde allt - igen
jag hade kunnat slå mig till ro i lägenheten som jag var och tittade på
bottenplan, vovven hade kunnat vara ute på både fram och baksidan
uteplats i både norr och söderläge
kunde ha haft bärbuskar fruktträd och till och med en utekanin om jag någon gång skulle ha velat ha det
en tvättvinda
kunnat vädra sängkläder piskat mattor
men nu blir det inte så
det kommer aldrig bli så
för ett ögonblick hade jag hopp
hopp som jag aldrig haft förut
och det försvann och tog med sig min sista ork
jag har ingen framtid
varför och hur skulle jag kunna ha det
varför ska jag sätta upp mål när jag ändå inte kommer någonstans
oavsett hur stora eller små målen är
jag är så ledsen
så hävla ledsen
så ledsen att jag vill skrika rakt ut till lungorna brister
tills hjärtat stannar och jag slipper det här jävla helvetet
känns som jag står mitt på ett torg och skriker och skriker men ingen hör mig ingen ser mig
alla går bara  förbi
allt går vidare och här står jag söndertrasad och ropar
men det finns inget här för mig
inget
det fanns inget för mig här i livet när min pappa slog mig och mamma aldrig kom när jag ropade på henne i ren skräck
det fanns inget när för mig när övergreppn börhjade då vi lekte tjuv och polis och inget när det skedde i hagen i hans epa hemma hos dem eller någonstans
det fanns inget i skolan där jag var utfryst den tysta nörden som folk skrattade åt och som spelade dum och låtsades skratta med dem
det fanns inget när lärarna bestraffade nmig för min blyghet inför andra
inget när jag söklte hjälp och fick skit
och inget när jag sade iufrån med rösten min fd t gav mig
all falsk skit som står om mig i journalen
jag skulle kunna fortsätta i evighet men det är ingen viots med det
jag är och förblir samma jävla värdelkösa förlorare nörd och hopplösa psykfall
jag hatar verkligen mig själv
hatarrrrrrrrrrrrr

Min kp är ledig imorgon em, så det blir inget samtal då. Känns riktigt jobbigt, men då jag fått äcklet natten mellan torsdag och fredag så har det värsta släppt nu. Så jag måste klara det. Det är bara så.

Drömmer på nätterna om lägenheten jag inte vann budgivningen på. Tänker på den titt som tätt på dagarna. Funderar på hur det skulle vara att bo billigare, i markplan med möjlighet att ha vovven ute, längre till affären så det inte blir lika mycket godsaker, och främst - ha något helt eget.

Borde försöka sova nu, men det är svårt. För svårt. Vill skada mig, så jag vet inte vad jag ska göra. Äta kanske.

Har gått en sväng med vovven på em, och han fick springa lite lös så att han blev nöjd. Är så skönt att jag faktiskt kan släppa honom, är riktigt stolt över det. Sen har jag kammat honom och vi har myst lite.

Nej, pallar inte det här. Måste göra något.

Hade bokat tid för att klippa mig idag före samtalet. Så jag gav mig av tidigare än vanligt, såklart. Kom dit, en tjej frågade om jag bokat tid och jag svarade ja och hon sa att jag kunde slå mig ner så länge. Jag satte mig. Så kommer hon och säger att den jag bokat hos har fått förhinder och hon undrade om hon fick klippa mig istället. Jag blev helt chockad. Det finns ju en anledning till att man måste lämna sitt telenr när man bokar på nätet, och måste jag höra av mig om jag får förhinder så borde väl de göra det också. Eller??? Och hur tänker man när man inte talar om på en gång när kunden kommer, utan frågar efter att man hängt av sig och satt sig i soffan och väntar. Vad skulle jag säga - jag mår så jävla dåligt nu, och vill inte att det ska synas. Så inte kunde jag säga "Nej, då får jag boka om tiden". Snacka om att utmärka sig. Vara "svår". Betala bussbiljett för att fara dit och få veta att jag inte kan få klippa mig.

Så vad gjorde jag? Jo, jag log brett och sa "Javisst!".

Man måste ge alla en chans. Så är det bara.

Hon var trevlig och så, men hon lyssnade inte på vad jag ville. Jag berättade att jag har så tunna hårstrån att jag behöver klippa av det på längden och klippa upp det så att mitt självfall får ge volym. Det hela slutade med att hon klippte kanske 1 cm, fönade håret torrt och rätade ut allt självfall, klippte upp det pyttelite, och skar några slingor vid ansiktet (mitt hår ser ut och blir som en risbuske när man skär det). Resultat: en tunn, platt risbuske med tusentals strån som visar hur jävla dåligt hår jag har.

Jag bet ihop. Och bet ihop. Och bet ihop. Gick därifrån och kunde knappt andas. Satte mig på en parkbänk en stund och försökte lugna ner mig. Inte lyssnad på - igen. Överkörd - igen. Vem fan ska lyssna på mig när inte ens en hårfrisörska gör det. Försökte spela spel på mobilen för att komma på andra tankar, men jag kunde inte fokusera. Ångesten pulserade i hela mig. Kände mig som en granat som skulle explodera när som helst.

Gick till min kp. Satte mig där. Kände hur paniken dränkte mig, tårarna brände. När min kp stängde dörren bakom oss så föll tårarna. De forsade nästan hela tiden. Kände bara hur förtvivlad jag var, hur svart allt är. Jag vill bara dö. Är svullen som en valross inför "äcklet" som kommer den här veckan, med medföljande PMDD och PMS.

Det här mörkret dödar mig.

Klev av bussen och var tvungen att handla. Jag är väl något mer än bekant med han som satt i kassan, och han frågade hur det var med mig. Jag kände paniken bulta och försökte le så mycket som möjligt och prata om min vovve. Men han såg säkert mina svullna ögon. Var säkert därför han frågade just det.

Ögonen är fortfarande svullna. Är så trött. Men mörkret inom mig gör att det inte går att sova. Låt mig bara dö.

Det är inte sällan som man som sjukpensionär får höra bakvägen att det är "lyxigt" att vara sjuk, att man är "ledig" dagarna i ända. Önskar att jag kunde byta med någon av dem. Ja, vem som helst egentligen.

Jag brukar aldrig posta bilder på mig själv, men jag såg mig själv i spegeln och såg hur jävla illa jag ser ut - förutom att jag är sjukt ful. Så ja, såhär fina påsar under ögonen, har man när man är sk "ledig".