Varit på samtal idag. Kändes ok. Som att jag hade koll på mig själv. Så började tårarna rinna. Och de slutade inte att rinna. De flödade. Forsade. Mår så jävla dåligt. Var fan är vintern - som jag faktiskt behöver!

Min kp avbröt sig mitt alltihop. Han kom på att vår tid snart var slut. Så... jag kom inte direkt någonstans idag heller. Och på måndag ska han på annat möte, så då blir det inget. Jag försökte stänga av igen, men det var jättesvårt. Vill ju samtidigt inte att vi ska skiljas för en vecka och jag knappt kan gå därifrån. Så jag försökte för hans skull att ta mig samman. Det funkade. Tills jag satte mig på bussen. Stirrade ut genom fönstret för att ingen skulle se tårarna. Låtsades verka förkyld och trött.

Att vovven inte vill gå ut och bara sover gör ju inte mig mer peppad och glad precis. Så vi ligger mest i soffan och ser på film. Förstår honom. Han hatar att bli blöt och smutsig, och dessutom är han nog öm i trampdynorna som är torra och börjat spricka. Jag smörjer och smörjer. Vet inte om det hjälper direkt, men jag hoppas verkligen det.

Har ont överallt. "Tråden" på insidan av tänderna har tvinnat upp sig i ena änden, så tungan fastnar hela tiden. Har huvudvärk, ena handleden har halvt som halvt hoppat ur led, har ont i magen och min trasiga fot. Och ena höften låser sig och värker. Själen... Ja. Den gör så ont att jag knappt kan andas. Känns bokstavligt talat som att bli strypt inifrån. Får verkligen besinna mig för att inte köra en penna eller liknande genom låret. Råkade på snudd att skära mig när jag diskade kniven häromdagen, och då fick jag stålsätta mig för att inte dra den över armen. Det blödde inte ens i fingret för kniven är rakbladsvass, men ändå blev jag rejält triggad.

Har ingen som helst lust att fira jul hos min väninna. Men vem vet, det kanske ändrar sig. Eller så går jag väl dit ändå och sitter och ler medan jag dör på insidan. Det är ju min paradgren.

God Jul. Eller nåt.

Japp, hjärtat slår fortfarande. Ännu mer fantastiskt väder idag, för att vara lagom sarkastisk.

För övrigt har jag lagat lite mat och bakat. Löst korsord. Spelat på plattan. Skulle ha pysslat med vovven egentligen, men han är i princip deprimerad pga vädret, så vi myser mest. Mattes lillhjärta.

Har för skojs skull ställt mig i kö för lägenhet i byn där jag brukar (/brukade) spendera mina somrar som barn. Är egentligen mest nyfiken på vad det är för hyresnivå. Har ingen aning om vart jag ska ta vägen när jag flyttar härifrån, men jag kan inte bo såhär dyrt längre i alla fall. Dessutom börjar det väl bli dags att dra vidare...

En dag kvar innan det är samtal. Måste hålla ut.

Tog nattmedicinen tidigare än vanligt idag, men jag har en känsla av att det inte kommer hjälpa. Jag borde vara sömnig nu.

Var på samtal igår. Äntligen. Det tär på mig med alla inställda besök pga utbildningar och möten. Jag verkar dessutom ha kommit in i en slags ny och för mig okänd fas när det kommer till mina flashar. Det brukar vara några välkända som passerar, men sedan i helgen så är det "nya" inslag. Och det tar kål på mig. Kan inte prata om det, kan inte ens skriva om det. Hade panikångesten tryckandes när jag satt på bussen igår. Satte på musik och försökte bli medryckt och bortdomnad så mycket som möjligt. Stänga av. Och när jag klev in i entrén och skulle anmäla mig så kändes det ändå hyfsat ok. Kom in på min kp's rum och kände att "idag kommer jag INTE att gråta". Fem minuter senare sprutade tårarna. Så så bra gick det...

Har verkligen skitdagar just nu. Vill bara dö. Är så trött hela tiden. Så nere. Jag vet inte vad jag ska göra för att avhjälpa det. Vintern är ju min årstid. Då jag har massa energi och läser, pysslar och bakar. Baka gör jag ju, och ja, jag gör väl annat också, men det känns inte som det brukar. Förra året kan jag inte jämföra med, för då spenderade jag ju hela hösten med förberedelser inför tandläkar-grejen. Inte så konstigt att allt kändes skit då. I år får jag väl skylla på vädret, eller nåt.

Har halkat omkull för andra gången den här vintern idag. Det brukar bli en gång per vinter, men nu har jag redan dubblat det. Ingen annan faller som en fura. Det är bara jag som gör klassiska vurpor, som på tv eller i tecknade serier. Idag var jag ute med vovven och var nästan hemma igen, men så satte jag ner foten på ett ställe där det inte fanns ett uns fäste. Blev en riktig praktvurpa där jag till och med "låg i luften". Flaxade med armarna, och landade hårt och slog i mellan höften och ryggen. Min redan onda fot känns inte direkt bättre, och ryggen har fått sig en törn - igen. Bara att resa på sig och låtsas som om inget har hänt. Gick hem och åt frukost. Och ville hänga mig på balkongen, typ. Skära. Vad som helst för att slippa känna att "nästa grej som händer så gör jag fan i mig slut på allt". Slog i armen också, och jag har snygga märken, det upptäckte jag nu ikväll när jag inte kunde komma på vad jag har gjort för att det ska göra ont där.

Städade sen. Trots att jag hade ont och varken hade ork eller lust. Men det underlättar ju att inte behöva göra en 2 dagars "sanering" sen... Så därför försöker jag verkligen hålla efter. Särskilt när man har hund. Det krävs inte så mycket för att det ska se ut som om man inte städat på 2 månader. Hoppade över att torka golven, för dels så är det så dåligt väder så det blir ju skitigt direkt igen, och dels så är det bara en vecka sedan jag gjorde det sist så det är inte "grisigt".

På eftermiddagen idag gick jag och handlade, Slösade pengar på lite äckligt godis. Behövde det för att straffa mig själv. Egentligen är det hur jävla dumt som helst, för jag borde ta medicin istället, och försöka göra något för att bryta den här cirkeln. Men jag har inte orken. Det är väl därför som jag ser ut som jag gör...

Skrev en kort uppdatering på facebook. Har inte skrivit där på jättelänge. Det är ganska intressant att se vilka som inte visar att de läst, men jag hade väl egentligen inte förväntat mig något annat. Magkänslan hade inte fel den här gången heller. Jag ville fortfarande hoppas på min "väninna" och tillika sk "juridiskt ombud", men hon och hennes familj har gått vidare - och vänt sig emot mig på något sätt. Och med henne följer en hel del gemensamma vänner och bekanta. Det märks att det pratas skit, men de har väl inget annat att göra och de behöver nog trycka ner andra för att kunna sitta kvar på sin självutnämnda piedestal i klubben för inbördes beundran. Längtar efter att kunna flytta härifrån. Då blir avståndet större rent fysiskt, och inte bara psykiskt.

Jag vet inte varför jag skriver det här. Jag behöver nog ventilera och sakta ner karusellen.

Får se om jag orkar göra pepparkakshus nu i helgen. Degen är i alla fall klar och ligger bara och väntar. Har provgräddat en bit och det verkar som att jag inte behöver knåda ner mer mjöl - för att nämna något positivt. Yaaaay.....

Ser på film nu. Eller ja, jag skulle se på film, men orkar inte koncentrera mig. Hoppas att sömntabletterna kickar in snart. Ska försöka ta dem en - en och en halv timme tidigare på kvällarna, så att jag kanske kan somna fortare. Å andra sidan lär jag vakna tidigare, men det funkar inte som det är nu i alla fall.

Har haft några riktigt dåliga dagar. Så dåliga att jag har känt att jag nog borde vara inlagd. Massa tankar på att skada mig. Göra slut på allt. Men jag kör på som vanligt istället. Det dåliga vädret gör nog sitt, ovanpå PMDD.

Bakade igår. Tjocka pepparkakor och "monkey bread". Ska ta tag i mitt största julprojekt - pepparkakshus - senare. Vill inte hålla på med precisionsarbete just nu.

Vovven vill inte gå ut, inte jag heller för den delen. Är bara blött och smutsigt. Klev upp vid halv elva idag, och jag hade kunnat ligga kvar i sängen mycket längre. Vovven också för den delen.

Jag ligger på soffan och äter och ser på youtube och film, och löser lite korsord. Har en massa ljus brinnandes. De får stå för hoppet - som jag förlorat. Min kp är på utbildning imorgon - igen. Finns inget jag kan göra åt det.

Haft en "mindre bra" dag idag igen. Kanske vädret som påverkar också. Allt känns så svart. Allt är så svart.

Har försökt sysselsätta mig ändå. Bakat matbröd på förmiddagen och nu ikväll gjorde jag en pepparkaksdeg. Märks att jag är lite väck i skallen, för jag glömde att söta brödet. Men jag överlever nog. Pepparkaksdegen vet jag inte hur den blev, men det lär väl visa sig.

Har äntligen fått mina vinterskor från Bianco nu, och jag hoppas att de håller mer än en säsong som knappt andra skorhar gjort. Hade egentligen inte råd att lägga ut några pengar på det, men jag fick "ett bidrag" av mina sk föräldrar. Så nu hoppas jag att spara pengar på det här i slutänden ändå, det är ju lite skillnad på att köpa skor på Skopunkten jämfört med Bianco.

Handlade mat idag - igen. Försöker unna mig god mat, även om det är lite dyrare. Har bara 100 kr kvar att handla mat för den här månaden, men det kommer räcka. Känns lite sisådär att sväva ut och unna sig tacos på fredag när det är så tight, men vad har jag annars kvar i livet om jag inte ens kan äta något som jag tycker om och bara äter någon gång då och då.

Känns mer och mer att jag måste flytta, om inte annat så för att minska utgifterna. Tror inte att folk förstår hur det är att leva såhär. 8900 i månaden, före skatt - ja, jag betalar skatt som alla andra. Hyran tar sin del, och sen är det el, internet, medicin, sjukvård, transporter. Mat. Är bara halvvägs till frikort både för sjukvård och medicin. Sen får man ju ingen pensionärsrabatt när man är sjukpensionär heller. Så ja, det är "intressant"...

Men - det är ju bara pengar i slutänden. Hoppas på att jag kan flytta inom överskådlig tid.

Är så trött på allt. Vill bara skada mig. Fantiserar om att skära mig. Kan nästan känna hur det känns. Och jag kan se för mitt inre hur såren glipar, och jag vet hur adrenalinet och lyckan pumpar runt efteråt. Men "det är ingen långsiktlig lösning" som min kp säger. Problemet är väl att den enda "långsiktliga" lösningen är ett definitivt slut. Tårarna stiger i ögonen hela tiden. Och det blir svårare och svårare att svälja den allt större klumpen.

Jag vet inte vad som tagit åt grannen, men han håller vår snöskyffel som gisslan. Är heligt förbannad. Fick en ny av vaktmästaren idag, och den tänker jag behålla själv! Grannen får leta reda på den som egentligen är "vår" om han nu tänker hjälpa till någonting överhuvudtaget med snöskottning i vinter. Han städar inte trapphuset heller, så det är också ett irritationsmoment.

Idag har varit en hyfsad dag ändå trots allt. Var ute med vovven innan jag for på samtal, och han fick springa lös en stund. Han var så lycklig. Snö, kallt, och totalt galet rejs på en tom vinterväg mellan åkrarna. Det var länge sedan han sprang och såg så lycklig ut. Kändes bra i mattehjärtat.

För övrigt.... ja.. min kp frågade mig idag om jag är deprimerad. Och om jag är djupt deprimerad. Visste inte vad jag skulle svara. Hello dystymi.....

Jag vet inte, alla VILL så gärna att jag ska må bättre, TRO att jag mår bättre. "Då ser ut att må bättre nu, visst gör du det", "Visst känns det lite lugnare nu", "Du ser inte ut att må så tokigt, det är ju skönt".... osv, osv......

Igår kväll konstaterade jag att jag inte konverserat med en enda levande människa på hela helgen. Varken IRL, via mobil eller internet. Ingen. Inget.

Ingen förstår. För att ingen vill förstå. Det är mer bekvämt, inte lika betungande, att tänka att jag har det ok. Och när jag inte säger något så tror de att allt är "bra". Jag är bara tyst och låter folk tro vad de vill. Mig kvittar det mer eller mindre.

Vill helst bara dra ner rullgardinerna och ligga i sängen hela dagarna. Hade inte vintern knackat på dörren så hade jag förmodligen gjort det. Till skillnad från - i princip - alla andra, så blir jag mycket piggare och mer aktiv på vintern. Vinter passar mig betydligt bättre än sommar.

Kanske ska ta lite medicin nu. Har redan hetsätit (för att jag är ledsen och hatar mig själv) och vill inte göra om det.

Ja, jag har faktiskt haft en riktigt bra dag idag.  Har gruvat mig för att "ta en fika på stan", gå på café, så jag har knappt sovit för jag varit så orolig och nervös. Men idag har jag tagit bussen in till stan och fikat med min fd t. Första gången i hela mitt liv som jag satt min fot på en sådan plats! 

Det var så känslosamt att se och träffa henne, kändes nästan overkligt! Jag var så glad så tårarna ville rinna, samtidigt som jag saknar henne så otroligt mycket att jag inte vill säga hejdå - igen. Ska inte gå in på detaljer vad vi pratade om, men vi hann avhandla ganska mycket. Uppdatera varandra kan man nog säga. Hon bjöd mig på fikat, och hade dessutom en present till mig. Känner mig så tacksam över att hon funnits och faktiskt fortfarande finns i mitt liv. Ville inte gå, skiljas åt, men det måste man ju göra.  

Kom hem och tårarna bara rann. Visste inte att man kan sakna en människa så mycket. 

Sen på kvällen när jag gick ut med hunden så kom vinterns första snöflingor. Lyckan och glädjen rusade i kroppen.  Ett fantastiskt slut på en underbar dag! Morgonen och förmiddagen var ingen höjdare, men vad spelar det för roll när det ändå blir så bra! Det som räknas är ju att avsluta starkt!