spacklade på mig smink och for iväg efter att ha vilat en stund

varit på ridskolan ikväll

var ett stort evenemang

jag grät till och från, men gömde mig bakom en växt

har ingen aning om vad alla heter, så jag blir så utanför

som tur är vet jag vem ordföranden är

ville bara krama henne när hon gjort sitt paradnummer

men vågade inte - för mycket folk

tänker mycket på om jag ska berätta för henne

inte detaljerat, men en sammanfattning - typ........

hon är så jävla snäll och förstående

skulle säkert få fara dit och borsta och gosa med hennes häst hela dagarna om jag ville

men jag vill inte lasta henne

önskar så att jag fick känna att jag var "en av dem" på ridklubben

men hur lätt är det när man har social fobi, är ansiktsblind och aldrig minns namn mer än i 2 sekunder

fick se henne rida och hoppa ikväll, och oj vad kraftfullt och mäktigt

ser ut som att hon är född i sadeln, som om hon är fastklistrad, och får hästen att sväva över hindren

kände mig bara ivägen för allt och alla, tills hon kom och frågade om jag kunde hjälpa henne med en grej - som inte innefattade att "stå och vara social"

har skrivit till henne och tackat särskilt för det

sen var det fullt ös hela kvällen

så mycket folk att det blev stopp mellan läktare, cafeteria och utgång

så nu är jag helt slut

hunnit hetsäta också, så nu är det slut på mat

och jag bara orkar inte

min kp är så jävla bra - för bra för att vara sann

minns inte om jag skrev det tidigare, men han säger hela tiden till  mig att... jag inte är äcklig..... utan att det jag utsatts för var vidrigt... och att han blir förbannad på att jag varit med om det.......

..........vill bara krypa upp i hans famn och gömma mig och gråta sådär "djupt"... sådär från innersta, innersta delen av hjärtat och själen..... dit man aldrig vågar släppa någon.. eller släppa ut något ifrån..............

.....ser du.. mina tårar....... ser du... min smärta........ ser du döden.... som glittrar i mina ögon.........

min kp hörde inte av sig med beslut idag som han lovat

jag bad honom att inte ringa

han ringde 2 ggr, men då var jag i stallet med grejor

han skulle maila

men gjorde inte det

till slut smsade jag honom, trots att jag visste att han gått hem

och att han var upptagen

fick ett sms tillbaka där han skrev lugnt och sansat att han ville prata med mig

så nu går det åt helvete

han vet jag vill, vad jag behöver

och om jag skulle få det, så varför inte bara skriva det och ta detaljerna sen

bara gråter

mår illa

vet inte hur jag ska klara av att träffa honom imorgon

jag kommer dö

och han kommer prata om att göra en plan b

det finns ingen plan b

jag skiter i allt

orkar inte ens andas längre

mitt liv är slut

det enda han kan göra för mig är att hjälpa mig att hålla mig vid liv tills dess att de andra i teamet inte hatar mig så mycket

jag har blivit dömd och ratad tidigare

men jag har alltid haft någon slags mur omkring mig

den här gången har jag inte det

så den här gången reser jag mig inte ur askan

antar att det är dags att börja med avskedsbrev och planer igen

och den här gången finns inte en nödutgång

det finns bara död

har inte sovit en blund inatt

tog mig ändå iväg till ÄS för gruppaktivitet

men när jag sitter där så är det så jävla fullt med folk så jag får panik

och som om inte det var nog så får jag höra att en annan tjej ska börja i behandling

"bara sådär"

min vårdplan har funnits i över en månad

det har varit möten på möten

och jag är inte välkommen

men hon är det

"bara sådär"

när det var dags att börja så gick de andra in i rummet

jag satt kvar utanför

min kp kom

reste mig upp och drog på mig jackan och pratade några ord med honom

han ville att jag skulle vara med - såklart

jag vägrade

tårarna rann inför alla i hela jävla väntrummet

sa nej - och gick

alla människor har verkligen inte samma värde

jag är en av de som ständigt får veta hur dålig och hur lite värd jag är

min kp ringde nyss, men jag svarade inte

hade redan sagt det till honom och skickat sms om det

han har inte ringt igen, så han respekterar verkligen mig

någon ska väl vara den första

har mailat en av de ansvariga för samtalsgruppen och meddelat att jag inte kommer på torsdag heller

och att jag mest troligt kommer att sluta pga att jag inte får den hjälp jag behöver

jag måste ju dit och "berätta det för gruppen", men i så fall gör jag bara det och sedan går

och jag vill inte veta av något jävla tjafs och tjat

och jag tänker inte förklara heller, för ingen av dem förstår i alla fall

det här är verkligen slutet

jag släpper taget nu

tillåter mig att släppa taget - om allt

jag orkar inte mer

de har inte haft något möte så det fanns inget svar idag heller

störtgrät och vrålade i ren panik och desperation så min kp satte sig bredvid mig och strök mig på armen

det märks att de haft utbildning och jag råkar av en händelse veta att det bla handlat om ptsd

min kp frågade mig om han fick fortsätta låna mina målarböcker, och jag fick känslan av att han förstår mer och mer djupet av de fult tecknade bilderna

sa till honom idag också att han har ett gyllene tillfälle att dra nu, bara lämna mig, det skulle vara ok

men gör han det inte nu så får han inte ändra sig sen

han säger att han stannar

och det skär så i hjärtat

det skär ännu mer när han säger att han är arg att jag varit med om det jag varit med om

och att jag inte kunde ha gjort något, att det inte hade spelat någon roll hur mycket jag kämpat emot, att "pojken" måste ha varit(/är) så störd att det kanske till och med blivit värre om jag sagt ordet nej

och idag frågade han återigen hur det blir när han rör vid mig, om det blir fel, jobbigt

jag svarar samma sak som alltid - att det bara känns som att någon är där och skyddar mig, tröstar mig, och jag inte är så ensam

och att jag inte känner mig lika smutsig, för vem vill röra vid en sådan som jag - en vandrande sophög

har inte vågat säga det än, men han känns som min själapappa

och när jag kryper ihop i hans kram precis innan vi går ut från samtalsrummet, så är jag så liten, så liten

"lilla" blir sedd, tröstad, skyddad

och det känns så varmt, så tryggt

den lilla flickan i mig gömmer sig från världen en stund

den lilla flickan suger åt sig all värme och omtanke som hon aldrig tidigare fått

när jag var barn läste jag torey haydens böcker, för det tröstade mig att hon verkligen såg och hjälpte barnen som mådde så dåligt

nu har jag en riktig torey hayden

behöver inte gömma mig i böckernas värld

men gud så rädd jag är att förlora det jag fått

jag klarar inte det här

inte en vecka till i det här helvetet

och eftersom jag inte hört av min kp så utgår jag från att det är omöjligt att få hjälp from måndag

jag dör

Ännu ett inlägg om min kp...

Kom till ÄS för att träffa sjukgymnasten. Pratade med henne och insåg att hon inte fattar ett skit. Tänkte gå därifrån, men stannade till slut. Blev väl ok, men mådde allt annat än bra efteråt.

Träffade min kp en kort stund efteråt. Bytte några ord. Sen träffade jag tjejen som var där när jag var där. Hon har 2 veckor kvar. Vi stod och pratade i över en timme. Sen kom min kp igen. Det skulle bara vara de två till middagen, så tjejen föreslog att jag skulle stanna på middag där på ÄS. Jag blev jätteledsen. Och fick panik. Sa blankt nej och hänvisade till regler och allt. Men tjejen frågade min kp om det inte var ok. Han frågade en annan i personalen, den andra som också är en av "de mina", och hon sa att det var ok. Jag fortsatte sträva emot. Plötsligt reser sig min kp och går och frågar chefen. Jag höll på att dö av skam - och rädsla för repressalier. Han kom tillbaka och sa att hon också sagt att det var ok.

Jag visste inte vad jag skulle göra. Den lilla delen inom mig vill suga åt sig all hjälp som finns, men är så rädd för att det ska bli fel. Den stora delen ville hem och hetsäta och protesterade hej vilt. Till slut tog tjejen av mig ytterkläderna och satte mig ner vid bordet. Min kp såg nöjd ut och vi hann prata en hel del. Jag grät. Han tröstade. Strök över armen, ryggen, gav mig näsdukar. Tror att han är ganska orolig för mig. Jag är livrädd för att han ska få skit för det här, och det sa jag flera ggr, men han menade att han står för det, det är hans val och chefen har ju sagt ok.

Hade ångest så jag dog. Men jag åt i alla fall. Tårarna rann. Jag satt och svor tyst för mig själv för att jag tog emot "allmosor", och för att det är så sjukt att få sitta där vid matbordet och då det stöd och den hjälp jag behöver - men inte "officiellt" och som en "fullvärdig patient".

Middagen tog slut och jag började dra åt mig ytterkläderna för att fara hem. Men då säger min kp att han ju jobbar en timme till - och jag får gärna stanna och hålla honom sällskap. Jag bara satte mig ner igen. Grät som ett såll när han till sist erkände att det inte är särskilt sannolikt att jag får komma dit på måndag. Tårarna bara forsade och jag sa att jag inte orkar mer, orkar inte mer tidsspillan. Jag får alltid vänta, vänta, vänta - evinnerligen - medan andra bara glider förbi på en räkmacka. Han höll om mig och sa att han inte tänker låta det ta längre tid nu. Det är möte imorgon, och då ska det fattas beslut. Punkt. Han tänker inte acceptera ytterligare fördröjning. Och medan teamet SKA lösa det här så lovar han mig att han ska hjälpa mig orka överleva.

Jag ville inte fara hem. Ville inte lämna ÄS, eller honom för den delen. Jag orkar inte. Jag orkar bara inte.

Fattar inte att han tittat i mina målarblock och ändå vill ha med mig att göra, och till och med törs ta i mig. Jag fattar verkligen inte. Sa till honom med sprucken röst att jag ger honom chansen att dra, försvinna, lämna mig nu. Jag förstår om han inte orkar eller inte vill, och nu har han sin chans. Han lade armarna om mig försiktigt och kramade mig och sa att han inte tänker lämna mig. Han har sett bilderna och han tänker inte lämna mig. Ännu mer tårar.

Innan jag gick till bussen kramade han om mig länge och jag sa att jag vill adoptera honom... Tror att han blev rörd och samtidigt kunde se det komiska i det.

Nu sitter jag här hemma och undrar vad som egentligen hände idag. Om det var på riktigt eller bara en dröm. Är jag psykotisk. Och var det så smart att stanna där. Eller blev det bara som att strö salt i såren.

jag älskar min kp...... han är så jävla bra.

de hade ett extrainsatt möte idag - som han inte kunde gå på.. och därför kunde de ju natuuuuuurligtvis inte ta någon ny ställning till om jag ska få hjälp eller ej..........

gissar att min kp blev förbannad... för han vet ju vad jag har att slåss mot..... och hur bråttom det är att något händer.....

så han stövlade tydligen in hos chefen - som var den som begärt "ytterligare bedömning" av min situation för femtioelfte gången - och gjorde klart för henne att läget är detsamma som alla andra ggr tidigare och att han anser att han är KLAR med bedömningen....... han litar på att jag vet själv vad jag behöver för hjälp och han anser att det är rimligt...... punkt slut. och om någon var av annan åsikt så fick den göra en egen bedömning........ ..så han är nog ganska less på deras egna tjafs och onödiga tidsspillan............ "du vet, jag kan ju vara väldigt rak och tydlig", sa han och log.....

........så nu hoppas jag att ingen ska VÅGA ifrågasätta hans kompetens och vilja göra en egen, ny, bedömning... för det är ju en ganska stor förolämpning att ifrågasätta en kollegas arbete...........

så vad händer nu då??

jo, jag VÄNTAR................... igen........

ska träffa honom på fredag igen, och då hoppas jag att få ett klart besked...... ...att jag är välkommen dit på måndag.............. vårdplanen är ju redan klar.. den skrev jag ju innan jag lämnade/blev utslängd från behandlingen förra gången................

och min t........ ja, vad ska jag säga............. hon kan inte ens respektera att jag inte kommer på torsdag.....................

vi hade meningsskiljaktigheter idag - minst sagt - och till slut gick hon upp i falsett...... "du får ha din åsikt! och jag får ha min! jag har en annan åsikt! och jag får ha det! jag tycker inte som du!"......... jag satt bara där och stirrade ner i golvet och tänkte att.. hon behöver lite stesolid.............. jag skiter väl i att hon har en annan åsikt - hon får väl tycka vad fan hon vill...... orka bry sig..........

ridningen har löst sig..... ordföranden för ryttarföreningen har hört av sig och bett om ursäkt........ skrev ett jättegulligt mail.... så det känns mycket bättre nu......... planerar att fara och rida på fredag trots allt........ men vi får väl se hur länge det varar.............. som person är hon i alla fall toppen!

hejsvejs..... nu däckar jag i sängen.........