Jag har en "bekant" som jag träffat några gånger genom mitt intresse för hästar. Hon har CF och har det såklart jättetungt med antibiotikakurer osv. Dock är hon - i alla fall utåt sett - en enormt glad och peppig människa. Hon är väl ok som person egentligen, MEN - det jag inte klarar av är alla hennes empati för andra som består i att "föreläsa" som någon slags profet om att ALLA mår bra av att vara glada och bara köra på. Visst, hon är ung, bara 22, men det är ändå skrämmande att man i den åldern och med den sjukdomsbilden inte förstår att alla har sin egen väg genom livet, med sjukdom, och hantering av döden.

Vad hindrar dig??? Sjukdom har aldrig hindrat MIG!!

Skitkul. Verkligen.

Om hon vill och behöver leva så peppigt så är ju det helt ok och bra att hon hittat sin väg.

Men jag behöver MIN väg.

Jag har levt så länge med att intala mig själv att inte se bakåt, eller snarare - inte se något alls. Så jag BEHÖVER få känna att det ÄR SKIT när det är det, och att ÄR GLAD när jag har något att glädjas åt. Jag försöker ta mig själv på allvar, och jag fattar att jag inte kan förstå hur det är för henne. Men lika lite kan hon förstå hur det är för mig. Hon hyllar fysisk hälsa - mår man bra fysiskt så är allt underbart. Visst, jag förstår att HON kan känna så, men alla gör inte det. Hon vet inte ett skit om mig. Hon vet inget om mina överdoser eller hur många gånger jag tänkt att "nu ska jag dö", men överlevt mot alla odds. Och - hon vet inte vem av oss som kommer dö först eller vem som lider mest. Men hon är så upptagen av sig själv att hon inte kan se andras vägar och öden. Och ja, självklart förstår jag att man som dödligt sjuk ÄR upptagen av sig själv. Men då vore det ju bra om hon inte lade sig i andras liv och predikade. Kanske gör hon det för att försöka övertyga sig själv, det vet jag inte, men ibland undrar man. Eller så är det så att hon bara "lever livet fullt ut" och går psykiskt på rosa moln på sin livsresa. Men snälla, låt då mig gå min egen väg.

Ja, och jag är HEMSK som är förbannad på en dödligt sjuk människa - men vem som helst som beter sig som hon skulle göra mig förbannad!

Vi har alla olika vägar i livet, och INGEN sitter inne med vad som ÄR "rätt eller fel". Varför kan man inte bara få vara???

Det sista jag behöver är "pepp" och att få höra att jag "går fel väg". Att jag inte ska tänka eller känna så som jag gör.

Och hon förstår inte det. Därför försöker jag ha så lite med henne att göra - men ibland tar min empati över och skriver något till henne. Och då börjar det; rosa fluff-fluff, glitter och tingelingspön.

Det gör mig illamående.