For till samtalet på fm idag med tanke om en hyfsat lugn stund. Klev innanför dörren, och såg att min kp lagt fram hälsodeklarationen inför "operationen" den 18 dec. Verkligheten kom som en käftasmäll... på ett både bra och dåligt sätt antar jag. Det är ju verkligt. Men jag vet inte hur jag ska orka dit. Och orka med det. 20 dagar kvar.

Fyllde i alla fall i pappren hos min kp. Ville fylla i dem hemma, men jag antar att det var ett terapeutiskt drag att fylla i pappren där. Hela jag skakade. Hade inte tagit någon stesolid heller.

Om jag fick önska så skulle jag vilja uppleva det "tomrum", det där "ingentinget", som uppstår när jag är sövd. Men jag får ju aldrig vara med om det. Bara poff så blir det svart, och sen poff så är jag tillbaka igen. Jag hade behövt få vila inte bara kropp, utan själ också. Men det funkar ju inte så. Jag hade behövt få dö en stund. I alla fall en stund om jag inte kan få dö för gott.

Imorgon em och kväll ska jag vara hundvakt hemma hos mina bekanta. Vet inte om jag ser fram emot det eller om det bara är något som jag måste göra. Men de är så snälla och trevliga, så det är klart att jag hjälper dem. Dessutom ska de ta hand om min hund dagen när jag är sövd.

.......vill skära mig.. fattar inte hur jag ska orka... allt går bara utför....... och vintern som är min bästa årstid.. den går till spillo nu..........