I slutet av dagens samtal blev det mer öppet och grävande än jag någonsin varit med om. Tårarna sprutade och min kp fick dra över på tiden för att jag skulle kunna ta mig därifrån. Hela väven av alla trauman och all skit bara kom över mig. Tror att både jag och min kp insåg - eller kanske snarare såg - det hela klart för första gången. Tror att det gav honom hopp. Mig gav det en oövervinnerlig hopplöshetskänsla. När jag går under av trauman från historien, och sen lägger mitt sista hopp till vården som även de traumatiserat mig så djupt och oåterkallerligt. Och därför kan jag inte, klarar inte, orkar inte, döda mig själv genom att låta dem sätta fast mig i det enda jag har som inte är fel, inte smutsigt och förstört.

Kunde inte förmå mig till att berätta att det första som hände när de satte fast mig vid den första röntgen, var "han" som höll fast mitt huvud och tvingade det mellan sina ben. Trots det är det den kroppsdel som har blivit fasthållen minst under övergreppen. Jag kunde vända bort huvudet och försvinna. Eller så var det mer orala övergrepp än jag vill kännas vid. Jag vet inte säkert.

Att bli fasthållen eller att sitta fast = övergrepp. Det är fastbränt för alltid i mig.

Spelar ingen roll om det är för en skiktröntgen eller operationsbordet på kvinnokliniken. Jag vet att det är till för att hjälpa mig, men jag kan bara inte. Det går bara inte. Det skriker övergrepp i hela mig, och jag VET att OM jag tvingar mig till att göra det ändå, så kommer allt bli ännu värre efteråt, eftersom jag då varit med om ännu ett övergrepp. Jag kommer inte kunna säga till, säga ifrån, eller göra något. Jag kommer bara vara förlamad. Och dö efteråt.

Därför betyder det sååååååå mycket att få vila mitt huvud mot någon som jag verkligen litar på. Det är enda gången jag kan slappna av, enda gången jag kan vila, andas, och inte behöver vara rädd.

Ja, vad ska jag säga idag. Jag vet inte. Allt har gått totalt åt helvete. Men det vet han ju redan.

Far extra tidigt för att slippa de värsta folkmassorna på bussen. Gårdagens bussresor finns kvar som en tung dimma av giftig svart rök.