Gick på affären. Skulle köpa Lindahls kvarg i vaniljsmak. Den var slut. Ville ha vanilj så jag kunde ha lite hallon och blåbär på. Det hade inte blivit så sötsliskigt. Tänkte ta hallonsmak istället, men den smakar ungefär som fruktyoghurt. Så jag tog en nötchoklad istället. Har ätit upp den och nu mår jag illa. Har ångest så jag knappt kan andas. Tagit atarax men det hjälper inte.

Håller på att laga mat. Sitter här i köket. Ser mig omkring. Inser att tiden rinner ut. På riktigt.

Den här vintern kom och försvann nästan obemärkt. Hur ska jag överleva resten av året utan att ha fått den vila och den ro som vintern brukade ge mig. Jag lider verkligen på sommaren. Ljuset. Värmen. Det som de allra flesta andra längtar efter och mår bra av. Men inte jag.

Känner att jag nästan tappar fattningen. Har svårt att stanna i nuet. Undrar var jag tog vägen. Alla drömmar. Alla tårar. All glädje och sorg. Kunskap. Människor. Nej, jag kan bara konstatera att jag är alltför trasig för att orka, för att kunna, överleva. I mitt liv finns inget heligt längre. Inget orört. Inget som bara är mitt. Ingen självkänsla. Inget hopp. Jag är som ett brustet aneurysm som befinner sig på en så onåbar plats att ingen kan hjälpa. Ingen.

Jag sörjer mig själv. Mitt liv. Det som är. Det som blev. Det som aldrig kommer att bli. Jag tycker inte synd om mig själv. Jag säger bara till mig själv att det är ok. Jag har gjort så gott jag kunnat. Jag har gjort allt i min makt. Och mer därtill. Och det är ok att det inte räckte. Det är ok. Man kan inte klara allt. Jag räckte inte till. Jag dög inte. Och det är ok. Det är ok.

Vet inte vad jag vill säga med det här inlägget. Kanske ingenting. Jag kände bara att jag behövde skriva. Jag vet att jag är osynlig, och det är så jag vill ha det. Ensamheten, sorgen, ledsnaden, ja allt, gör ont. Om jag någon gång skulle skriva en bok så skulle den heta "När allt gör ont". För jag vet vad smärta är. I alla dess former.