Jag tog mig dit. Ramlade nästan ihop på vägen till bussen, men jag tog mig dit.

Orkade inte anmäla mig i receptionen. Skickade ett sms och skrev att jag var där ifall han inte visste det.

Klockan tickade. Den blev halv. Den blev över halv. Jag hörde hur patienten före mig gick därifrån. Kände mig så ratad. Så bortvald. Och så kom någon annan och knackade på hans dörr och han bad henne stiga in. Det var sekreteraren. Till och med sekreteraren var viktigare än att jag skulle få ha min tid - och trots att han visste hur jävla dåligt jag mår. Tänkte att jag hänger brevet på hans dörr och bara går. Skiter i det.

Men jag orkade inte röra mig. Till slut kom han och hämtade mig. Jag lämnade fram brevet direkt och sa att jag inte hade något att säga. Han läste. Det gick att ta på spänningen i rummet. Han låtsades vara samlad och obrydd, men jag är ju helt fel människa att försöka spela inför. När han läst klart så kom undanflykterna. Bortförklaring på bortförklaring och jag förstod att han inte hade en endaste aning om hur jävla dåligt jag mår trots att jag har förmedlat det på alla sätt jag kan. Tänkte att jag reser mig upp och går. Men något i mig fick mig att stanna. Ifrågasatta, tydliggöra, och ställa på honom. Jag började med att han inte ens kunde passa tiden just idag. Det blev fler undanflykter, han är så upptagen, blablabla. Till slut frågade jag honom om han trodde att det var det jag ville och behövde höra. Då förändrades något. Han bad om ursäkt.

Jag vet inte om han förstår så mycket mer nu än förut, tyvärr, för han tror nog fortfarande på att allt beror på att han ställde in vår tid. Men det är ju inte alls så. Det handlar ju om att jag just nu mår sämre än jag tidigare gjort, till och med sämre än när min syster dog och när jag var inlagd. Hade det inte varit så illa, så hade väl en inställd tid inte gjort så gigantiskt stor skillnad. Men nu blev det ju liv eller död.

När han ändå inte förstod eller kanske snarare inte lyssnade, så berättade jag att jag skurit mig. Uttrycket i hans ansikte sa allt. Det var som att trycka på en stopp-knapp. Han blev tyst och verkade riktigt chockad.

Efter det försökte jag berätta min synpunkt på "extra tider" och "akuttider", och prioriteringar inom vården. Återigen hamnade han i försvarsställning och sköt bara allt ifrån sig. Han sa att han inte har akuttider och att han inte prioriterar någon eller något annat än saker som chefen tvingar honom till. Han träffar 6 patienter per dag och ingen mer än jag har mer än en tid per vecka. Jag kände mig som en mamma som pratar med sitt barn. Frågade om jag verkar otacksam och vad han vill säga med det. Då blev han tyst igen. Jag sa att han ju jobbar med människor och dessutom på affektiva mottagningen, och det finns ingen chans att ingen av de som arbetar där har akuttider. Han började då prata om arbetsschema och akutpsyk, och jag avbröt igen. Sa att utifrån min synpunkt så skulle det bara bli värre då det skulle innebära att jag garanterat skulle ta mitt liv. Han förstod och sa att det är därför som han valt att inte använda det. När jag sedan förklarade hur jag tänker och att det finns stora risker med att inte ha akuttider eller någon som helst prioritering bland patienterna, och särskilt att det inte finns någon som helst policy eller tankar hos personalen ang lämplighet att ställa in samtal 15 min innan det skulle ha börjat - ja, då började det nog röra om lite i skallen på honom. Jag fick verkligen jobba för att få honom att förstå att om en människa är nära avgrunden och får veta på vägen till ett samtal att det inte blir något, så kan det få väldigt allvarliga konsekvenser för det handlar om fler människor än bara jag. Jag ifrågasatte varför man inte funderade på konsekvenserna av att avboka x antal patienter bara minuter innan de skulle ha infunnit sig på samtal - hur kommer de att hantera det, kommer de att ta det bra, eller kan det finnas risk för skada eller till och med suicid. Och hur ska man ta reda på det. Och vad gör man åt det. Jag vill hoppas att jag slog an en sträng där, för då frågade han mig om det skulle räknas om en behandlare ringde upp den drabbade patienten. Jag pratar ju inte i telefon, men tyckte självklart att det räknas ändå. Det är ju en ansträngning som visar både omsorg och god vård. Saken är ju den att det inte behöver vara något stort, utan bara att de kollar av så att de drabbade patienterna är ok med det hela, så att de inte skadar sig eller än värre.

När "debatten" lugnat sig så frågade han var jag skurit och om jag skurit djupt. Jag sa att det är på armen och att det inte är djupt. Djupt för mig innebär att man egentligen borde till akuten och sy. Så du har bara rispat, sa han menande. Jag svarade inte för jag kände att det var bättre att han trodde det. För han kan inte förstå. Ingen kan förstå som inte varit där själv. Han frågade hur jag sover. Om jag har någon som helst medicin kvar att ta vid nödfall. Och så sa han att han vill ringa mig imorgon eftermiddag för att kolla så att jag är ok. Det kändes ju fint, men för sent. När han inte fick någon respons på det så frågade han vad jag hade för planer i helgen. Då rann mina tårar ännu mer, för jag orkar inte tänka på att det är ännu en jävla helg. Jag svarade inte på den frågan heller. Då frågade han om det var ok att han ringer mig imorgon trots att han vet att jag inte pratar i telefon, eller om det är ok tills på måndag då vi ses igen. Jag ville inte oroa honom så jag sa att jag är ok och att han inte behöver ringa.

Förutom det så ja.... jag fick vredesutbrott på mig själv för att jag skurit. Han tyckte inte att jag skulle vara så hård mot mig själv och att jag skulle försöka lägga det bakom mig. Men det är ju för att han inte förstår. Han fattar inte att det inte går att andas alls om jag inte skär mig när jag behöver. Han förstår inte heller att suget är så enormt att det känns som ett tvång för att orka överleva, särskilt nu när jag redan gjort ett snitt.

Jag vet inte om dagens "argumentation"/"debatt" gjorde eller kommer göra någon skillnad. Det får visa sig. Jag sa i alla fall flera gånger att jag inte är arg på honom, och jag kramade honom innan jag och mitt uppsvullna och söndergråtna ansikte släpade oss iväg.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Har idag lämnat in nycklarna till min slitna fallfärdiga lägenhet, så nu är jag utflyttad. Men fy fan vad ledsamt, grät när jag stängde dörren och låste för allra sista gången. Den må ha varit ful och skruttig, men perfekt läge, planlösning, stor mys...

Månaderna har gått. Jag har det så bra här i fjällen att tiden rusar iväg. Men det är skönt med tanke på det här "paus-året" pga Covid-19. Kan inte minnas när jag senast hade såhär lite panikångest och ångest. Ingen direkt stress över något. Nu är ja...

Det mesta har kört ihop sig. Men jag hoppas att det ordnar sig ändå till slut. Jag hade läkarsamtal och var mer eller mindre beredd på att få höra att jag är dum i huvet som tror att jag ska klara mig utan att fara till psyk en gång i veckan. Men l...

väntar fortfarande på offert från den "bästa" flyttfirman har handlat lite och skickat paket till mamma för hon fyller snart år gått riktig långpromenad med vovven så nu sover han gott på soffan känner mig så rastlös allt vara snurrar runt på...

allt bara snurrar kan inte förstå att jag ska flytta känns som jag bara hittar på kommer bli mer verkligt när jag får tillbaka nya kontraktet och bekräftelsen på uppsägningen och när själva flytten är bokad   ska på samtal idag har inge...