jag tog mig iväg

tack vare skjuts, medicin och ett tåg som faktiskt gick för en gångs skull

var jobbigt första veckan när mina föräldrar var där

jag gjorde mitt yttersta för att vara trevlig och se mellan fingrarna

sen for de hem

det var så skönt

så djävulskt skönt

jag känner mig så hemma där

har aldrig känt mig hemma på någon annan plats

jag har försökt sätta ord på varför fjällen betyder så mycket för mig

varför jag mår så bra av det

och ja, jag behöver vara där för att jag är mindre sjuk där

jag är inte lika osäker i mig själv för att jag känner att jag är i mitt rätta element

jag känner mig inte underlägsen de som bor där permanent (de jävla turisterna är och förblir turister så de räknar jag inte)

jag skulle nog kunna ringa och beställa en pizza där, hade det inte varit för varmt för att gå ner och hämta den så hade jag gjort det

jag skulle kunna knacka på hos en granne för att fråga om något jag undrade över

byta några ord med kassören i matvarubutiken

när det en kväll plötsligt låg tjock brandrök i byn var jag nära att ringa 11313 för att fråga om det fanns någon ny brand i närheten, och det skulle jag aldrig ens ha en tanke på någon annanstans

jag klarar saker där för att det passar mig som handen i handsken

är man riktigt sjuk och handikappad, så sjuk och funktionsnedsatt att man inte har ett liv, inte kan jobba eller göra något

och man hittar en plats där sjukdom och funktionsnedsättning lindras

jag tror inte att det är möjligt att förstå hur jävla avskyvärt det är att tvingas lämna den platsen, gång på gång

jag har varit där i pricip varje sommar i snart 40 år och det blir inte lättare att lämna

snarare svårare och svårare, värre och värre

när jag var liten och vi hade packat bilen och skulle fara hem så låtsades jag att jag var trött

jag stoppade in huvudet i örngottet på kudden jag hade och dolde att jag grät 

jag klarade inte att se hur fjällen försvann, det gjorde för ont

och allt jag önskade mig i julklapp och födelsedagspresent var att få fara dit igen

i sommar jag har pratat med min mamma om det, och hon minns att jag var ledsen att fara därifrån

men hon visste inte att jag grät och hur ledsen jag verkligen var

och snart ska jag flytta - till ännu en plats där jag bara är sjuk och har funktionsnedsättningar

en plats där jag vet att jag inte kommer bo resten av mitt liv, utan kommer flytta - IGEN

min far var trevlig och finkänslig som vanligt *ironi*

han sa till mig att "det är bäst för dig att du blir sams med din bror innan vi kolar, för sen kommer du inte klara någonting"

och "du kommer aldrig kunna äga ett hus, du klarar ju ingenting, du kan ju inte ens lyfta en telefonlur"

innan hade jag pratat med min mamma om att han behandlar både henne och mig illa och som att vi vore förståndshandikappade, så när han sa det blev jag helt jävla rasande

men jag behöll mitt lugn och frågade honom om han tror att jag inte vet hur jag själv är och om han verkligen anser att han behöver slänga sådant i ansiktet på mig

han pratade som vanligt över mig, men jag upprepade varenda ord lika lugnt och sansat

sen talade jag om för honom att när han säger sådant så gör det lika ont och gör lika stor skada som om han skulle hugga mig med en yxa

hans svar var att han minsann väger varje ord på guldvåg för att jag är så fel så jag inte förstår vad han säger

då var jag så jävla arg att jag sa till honom att han är så sjuk att han inte ens förstår att man inte säger så till en deprimerad människa som varit inlagd ett antal gånger på psykiatrisk avdelning

jag kände mig så jävla nertryckt att jag faktiskt sa precis som jag känner och tänker - att jag förmodligen kommer dö före mina föräldrar så han kan bara glömma alltihop

hans svar på det var "du är alltid så jävla otrevlig, du skulle bara veta vad jag egentligen skulle vilja säga till dig som jag inte säger för att du inte klarar av att höra det heller"

då gick jag bara därifrån och låste in mig i friggeboden jag sov i

han stod och svor utanför ett bra tag innan han gick in i stugan och surade som vanligt

sen kom han ut en gång och skrek att han ville "förklara vad han egentligen menat"

jag svarade inte och hade dragit ner rullgardinen så han inte såg in

jag låg och tänkte att det inte är så konstigt att jag har problem och är sjuk; man är en produkt av arv och miljö

och min far är en väldigt, väldigt sjuk människa

en så sjuk människa att han inte ens förstår själv att han har problem eller att han sårar sina nära och kära, familjen, så till den milda grad att ingen vill veta av honom

sen kom han ut en andra gång och skrek att han ville "prata som vuxna" och det vet jag att han inte klarar heller, så jag svarade att jag inte orkar bry mig

då hade jag kommit till insikten att det kvittar vad jag gör eller inte gör, och det kvittar vad han säger och lovar för han kommer aldrig, ALDRIG, att förändras, han är för sjuk

sen kom han ut en tredje gång och ville "be om ursäkt", och då svarade jag inget för jag orkade inte

om man ber om ursäkt för ett och samma beteende som upprepas gång på gång på gång så betyder en ursäkt inte ett jävla skit

jag låg vaken hela natten och funderade på om jag skulle gå ner på byn och ta den supertidiga morgonbussen därifrån

men jag var varken arg eller ledsen, så jag bestämde mig för att stanna, istället gjorde jag nödplaner på när och hur jag skulle ta mig hem utan att få skjuts av honom/dem till tåget ifall de ändrat sig om det (man kan ju aldrig lita på att de håller vad de lovar)

morgonen därpå låg jag och slumrade i sängen när jag hörde att de släppte ut sina hundar - som började skälla som vanligt

blev riktigt irriterad att de visste att alla haft en jävlig natt och ändå bara släppte ut dem och lät dem stå och gaffla

jag högg tag i min hund som jag brukar göra så att han är tyst och inte svarar på deras skall

sen gick den någon minut, så hör jag en nyckel i låset på friggeboden

då var det min pappa som låste upp - och släppte ut MIN hund så att han började skälla ute

så gick han bara därifrån

då jävlar brann jag av

vrålade åt min käre far att han är helt jävla dum i huvet, att normala människor faktiskt knackar, att man inte bara går in hos en vuxen människa som uppenbarligen vill och behöver vara ifred, och att man inte släpper ut någon annans hund utan att fråga

"vi trodde att du hade åkt hem" var vad jag fick till svar

att min hunds jävla koppel hängde utanför dörren var tydligen inte ett tillräckligt tydligt tecken på att jag var kvar - för självklart skulle jag resa 80-90 mil kollektivt utan att ha ett jävla koppel på min hund

idag när de skjutsade mig till tåget och släppte av mig vid stationen så tog min far tag i mig och sa "sköt om dig nu"

jag tittade inte en på honom och svarade "du också"

så vände jag och gick och sa "hejdå"

jag har trott att de "gjort så gott de kunnat"

att de liksom inte förstått och att det varit därför som de, och främst min far, behandlat mig så illa och varit så elak

men det tror jag inte nu längre

för jag vet ju att de vet, och fortfarande blir jag lika jävla illa behandlad av dem

och ja, DEM, för att min mor varken säger ifrån eller kommer med ett enda jävla tröstande ord, hon försvinner bara och är tyst

min far tror att han är perfekt

han vet allt, kan allt, har de bästa idéerna och förslagen

han talar om för alla hur saker och ting verkligen ligger till

tex att google skriver "varning" för alla okända nummer som ringer till hans eller min mors mobil

jag har förklarat att det dels inte räcker att läsa rubrikerna i träfflistan på google, och dels att det varken är google, hitta eller vemringde eller någon annan sajt som skriver "varning" i inlägg

jag har pedagogiskt förklarat att det är privatpersoner som blivit uppringda som valt att döpa sin rubrik på ett inlägg till olika saker

men han vet ju bäst, han vet allt

och telenr som börjar med 0467 säger han att han vet att de är från afrika

det kvittar att jag förklarar och visar att +0046 är sveriges landsnummer och att sjuan helt enkelt är sjuan i 070, 076, 073 osv

han vet och kan bäst och jag är bara förståndshandikappad

och SJÄLVKLART kan hans jävla stationära dator bli KAPAD om bara ELSLADDEN sitter i väggen

ju mer jag har tänkt på det här så förstår jag ju att han är riktigt, riktigt sjuk

han behandlar sin fru som skit och nervärderar henne hela dagarna - samtidigt som han är livrädd att hon ska dö före honom för att hon sköter allt trots sin MS

hans äldsta dotter är död och nu har han alltså en dotter och en son kvar i livet - och varken sonen eller dottern tål honom, varken jag eller min bror vill vara i närheten av honom

jag och min bror är en produkt av arv och miljö - dvs hans gener och uppfostran

vore han så jävla perfekt så varför har vi då problem och är så in i helvete fel???

tur för min bror att han är "kökschef", för det är såklart min far stolt över

det ska vara märkeskläder, dyra elektronikprylar, fina titlar, osv - allt ska SE så jävla bra ut

min far talade i telefon med två av sina syskon nu under sommaren - hör och häpna, han som inte vill prata i telefon och som inte vill ha någon kontakt med sina syskon (precis som hans egna barn!!!!!!!)

och då talar han varmt och hjärtligt om min bror, kökschefen, och hur mycket och hårt han jobbar

mig pratar han inte om trots att de frågar

och min mor satt och pratade med sin syster och ordnade släktträff; "vad roligt, då kan vi ju träffas allihopa"

alla inbjudna utom jag, jag som alltid tyckt om min moster och hennes man och som skickar julkort till dem varje år

men hon nämnde inte ens mig, jag ingår tydligen inte i familjen sedan jag blev sjuk

om hon tänkte att jag inte ville eller inte kunde följa med så kunde hon väl fråga i alla fall?

jag hade aldrig exkluderat mitt ena barn, utan jag hade åtminstone frågat, även om jag kanske trodde att det inte fanns intresse eller möjlighet att vara med

jag har lärt mig mycket under den här sommaren

frågan är hur jag ska hantera det