Idag är jag arg. På mig själv.

Är så äcklad. Av mig själv.

Hatar. Mig själv.

Somnade efter kl 3.

Vaknade runt kl 6.

Klev upp ur sängen efter 10.

Har inga ord idag. Pissdag.

Det enda jag gjort är att jag varit och köpt sladd och stickpropp etc, och gjort skarvsladdar som jag behöver. De ska bara fästas så är det klart att använda sen.

Imorse hade jag kunnat sova hur länge som helst. Men det var bara att gå upp, eftersom jag väntade besök. Först kom kvartersvärden och en timme senare kom en man som skulle kontrollera ventilationen. Min kp tyckte att jag varit duktig - tills jag sa att det inte var jag som hade klarat av det, utan det var 2 st atarax och en tia stesolid som gjorde det...

Samtalet gick både upp och ner. Det känns så overkligt. Och när han frågar hur det känns att bli sedd och bekräftad....... då kryper jag ur skinnet....... Han försöker få mig att ta emot hans värme och omtanke, men det är så jävla svårt....... Jag klarar inte det.... kommer aldrig klara av det.....

Sovit max 2 timmar inatt. Och på fm när jag nästan dåsade till så började min kära hund skälla. De håller på att reparera ett garage här utanför, och de har sin huskey lös på min gräsplätt och låter honom/henne leka med en fotboll där. Jippi. Ser fram emot att sätta upp ett staket!

Känner hur måendet störtdyker. Hur jag nästan exploderar av ångest. Jag vet och förstår att jag måste prata om det. Men jag har ingen aning om hur.

Har inte så många ord just nu. Men känner väldigt mycket. Kanske skulle jag må bättre om jag kunde sätta ord på det jag känner, men jag vet inte hur man gör det. Trots år av att öva mig på det i vuxen ålder.

Känner mig så bar. Naken. Hudlös.

Det här är nog den ökända "rekylen". Efterdyningarna av att ha varit bortrest och bortkopplad från mig själv helt och hållet en längre tid.

Min kp frågar vad jag behöver. Jag kan inte säga vad jag behöver. För det går inte.

Innerst inne är jag fortfarande den rädda, ledsna, arga lilla flickan.

Flickan som vill och önskar mer än något annat att det ska komma någon och hålla om henne. Trösta, säga att allt kommer bli bra, att det inte är hennes fel. Vara där. Finnas. Bara hålla om medan flickan släpper ut all sorg, saknad, besvikelse, allt äckel. Allt som förgör henne. Någon som tar emot. Någon som ser. Någon som bryr sig. På riktigt.

Men hon vet att det inte går. Hon vet att det inte kommer ske. För hur och varför skulle någon vilja göra det. Hur skulle någon ställa upp på det.

Så istället ler hon genom tårarna. Istället nyper och klöser hon sig för att hålla tillbaka så mycket gråt som möjligt. För att inte öppna.

För att inte upptäcka att det återigen inte finns någon.

Det har aldrig funnits någon.

Det kommer aldrig finnas någon.

Hemma.

"Min" häst ska säljas utan att min "väninna" ens nämnt något.

Skit samma, det är helt ok att slippa hennes lögner.

Men Marcus har gift sig. Utan att berätta något.

Känner hur allt rasar.

Vill skära ihjälp mig.

Då det ska regna inatt/tidigt imorgon bitti då jag ska gå in till stan för att ta en stadsbuss och sen vidare till stugan, så tänkte jag att jag far idag istället. Jag skyndade mig så mycket jag kunde och fixade hemma, och så gick jag och vovven till busshållsplatsen i spöregnet. Vi satt där en halvtimme utan att det kom någon buss. Så det var bara att gå hem igen. Jag ringde min mamma på vägen hem, eftersom de behöver veta att jag inte kommer idag. Hon ringde till bussfirman som svarade att just den bussen varit trasig sedan i morse........ Jag prenumererar på trafikinfo för bussarna, och de har ingen info alls om att en av bussarna är död och INTE ÄR ERSATT.

Så det blir väl en timmes promenad i regnet vid 4-tiden imorgon bitti istället. Då går jag in till närmsta stadsdel och tar en annan stadsbuss till centrum. Istället för att ta bussen som ska gå härifrån. För den går ju i princip aldrig i tid - om den överhuvudtaget går...........

Tårarna forsar. Självklart ska allt strula. Precis allt. Och jag hinner inte hämta ut mina mediciner, och apoteket svarar inte på mina mail. Jippi.

Jag beställde medicin att hämta ut på sjukhusapoteket så att jag skulle kunna hämta ut den när jag hade sista samtalet före sommaruppehållet. Medicinen kom inte. Den har inte kommit än. Den verkar ha stannat på postterminalen. Det innebär att jag ska gå hela den här sommaren utan medicin. Antidepp har jag, men resten blir jag utan. En redan superjobbig period kommer bli ännu mer jobbig. Ev outhärdlig. Hade jag inte varit så jävla snål och velat ha gratis frakt så hade jag beställt från Apotea som jag brukar. Så - jag ska ALDRIG MER beställa medicin från Apoteket. Aldrig.

Och eftersom recepten är "officiellt använda" så kan jag ju inte hämta ut dem där jag ska vara i sommar heller. Och läkaren är på semester. Min kp likaså. Inte för jag vet vad de skulle kunna göra, för det är ju inte deras fel. Och jag vet inte hur länge paketet från Apoteket ligger kvar och väntar heller. Och jag vet inte vad som händer med det om det går tillbaka - får jag tillbaka recepten då eller???

Har mailat Apoteket både igår och idag, men det svarar såklart inte. Har ingen som kan ringa åt mig heller, för jag litar inte på att idioten som ev svarar på ett telefonsamtal från min mor, fattar att hen har tystnadsplikt när det gäller recepten och vad det är för mediciner.

Jag gråter och gråter. Det är midsommarafton. Och jag är ensam i hela världen.

Glad jävla sommar.