Toaletten och kranen i köket kom på plats i förrgår. Och igår kom kyl och frys. Så nu är "stort" allt klart.

Hade läkartid igår fm och när hon frågade hur jag trivs och hur jag mår så började jag gråta - såklart...... Berättade att jag trivs jättebra, men berättade även om "vaktmästaren". Hon förstod och hon stöttar mig helt och fullt. Hon sa att om jag sätter en gräns och han inte respekterar det, så kommer de att backa upp mig. Tror att hon verkligen förstår att jag är i beroendeställning till den där mannen och att jag är rädd för eventuella konsekvenser.

Jag hoppas att min ordinarie läkare inte kommer tillbaka (förlåtförlåtförlåt att jag känner så), för hon jag har nu är högsta hönset på hela verksamheten och hon har garanterat fått allt det pga att hon är så empatisk, klar och tydlig, rejäl, inte rädd att säga vad hon tycker, och hon kan fatta egna väl grundade beslut. Har ärligt talat enormt svårt att se hur någon skulle kunna ogilla henne.

Minns när jag var inlagd för x antal år sedan. Det var väl egentligen då jag började lära känna henne när hon var bakjour. Hon var (och är fortfarande) den vänligaste, snällaste och mest empatiska läkare jag någonsin träffat. När jag var inlagd så pratade en hel del av de andra patienterna illa om henne, och när de skrek *hennes efternamn*-fitta efter henne när hon gick i korridoren så gick jag in på mitt rum och skämdes och grät för deras beteende. Hon av alla läkare förtjänade verkligen inte det.

Idag ska jag inte göra mycket. Städa lite, diska ikapp och ev stryka tvätt.

Är så trött. Det tar nog ett tag innan jag inser på riktigt att "vaktmästaren" gått på semester så att jag kan slappna av.....

Jag har överlevt flytten. Och besök av mina föräldrar. Har inte fått ordning på allt än, trots att det gått en månad. Det har varit så mycket. Inget var städat, knappt ens urplockat. Så jag fick börja med att städa när jag och vovven kom med flyttlasset. Killen som bodde här innan hade drogproblem. Så pass allvarliga att han fått körkortet indraget. Han flyttade bara några hus bort och har redan lyckats panga ett fönster. Tur att jag fått i princip allt nytt.

Jag trivs i alla fall. Väldigt, väldigt bra. Är ute mycket. I trädgården, i skogen, promenad eller cykeltur med hunden. Jag har - tack vare alla problem med allt som varit och är trasigt i lägenheten - fått en till synes ganska vardaglig kontakt med "huvudvaktmästaren" för mitt område. Han har verkligen ställt upp och fixat och ordnat. Jag borde ha tänkt efter, men jag var så glad och tacksam att han verkligen hjälper när det behövs, så han fick en kram när han fixat en dörr och sa "sådant här fick man en kram för förr i tiden". Jag gav honom, 63 år, en kort kram. Stort misstag. Efter det dyker han upp och gör sig ärenden hit flera gånger i veckan, och varje gång vill han skiljas åt med en kram. Jag kramar och släpper. Men han håller kvar. Händerna vandrar över min rygg och om jag inte har en stor tröja på mig så vandrar de in under tröjan. Jag försökte tänka att han bara var en omtänksam farbror som är glad att slippa allt bekymmer som den förre hyresgästen orsakade. Men det är jävligt svårt när han som förra gången pussar mig på kinden och andas häftigt i mitt öra. Det spelar ingen roll att jag skjuter honom ifrån mig, för han släpper inte taget ändå.

Idag ville han komma förbi och prata. Vi hade bestämt att han skulle komma vid 15-snåret, men vid 12:45 fick jag ett sms om att han redan var på väg. Jag hade bestämt mig för att hålla mig utomhus, dels för att jag skulle vara så upptagen som möjligt, dels för att jag ville vara skitig, och dels för att jag undrar/tvivlar på att han skulle göra samma sak "in public". Så jag slängde på mig den största t-shirten jag äger och kastade mig ut. Han kom och vi pratade lite om trädgården. Så ville han gå in. Mitt hjärta sjönk som en sten. Jag stod där med trädgårdshandskarna i högsta hugg. Han berättade glatt att han beställt en hög fin kran till köket och att jag ska få ny kyl och frys. Och så berättade han att det här är hans sista vecka innan semestern. Det lät ju fint tänkte jag medan jag mådde illa och högg tag i vovven och höll honom i famnen för att slippa "kramas". När han sen skulle gå så sa han att han ville ha en "sommarkram". Jag dog. Fick sätta ner hunden och "kramas" med honom. Jag sköt honom ifrån mig återigen, men han släppte såklart inte. Händerna famlade runt på ryggen och han andades häftigt i mitt öra och mot nacken. Det enda jag kunde tänka var att hans händer i alla fall inte var under min tröja. Tror att min hund faktiskt kände vibbarna, för han började väsnas - tack och lov. Jag bröt mig loss på något sätt och lyfte snabbt upp honom i famnen. Den "kramgoa farbrorn" sa då att vi återigen "blev avbrutna". Sist råkade han nämligen slå på radion på sin mobil i fickan (tack och lov!). Men idag sa han att han lämnat mobilen i bilen - han som alltid svarar i telefon, oavsett om han står med händerna i ett vattenlås vid ett badkar.

Jag vet inte om jag överdriver. Om det jag känner är en överdrift till följd av min historia. Men för mig så är det här VERKLIGEN att uppleva OCH återuppleva övergrepp. Jag känner mig så jävla smutsig. Så jävla äcklig, Och allt är precis likadant nu som det var då; jag stänger av och säger ingenting, gör ingenting. Och när han som idag kommer och "ger mig saker", så känner jag mig ännu mer som en hora. Jag pratade med mina föräldrar lite snabbt och nämnde att jag ska få ännu mer nya saker, och deras reaktion var "du måste verkligen ha flörtat in dig hos den där gubben, haha". Det känns som att det jag fått besked om idag att jag ska få till lägenheten, är ett resultat av att han tar på mig.

Men hur fan ska jag veta att han inte bara är en glad och tacksam farbror som inte har samma gränser som jag. Och ärligt talat; spelar det någon roll egentligen när jag ändå inte kan säga NEJ, säga ifrån, stoppa det som händer.

Dessutom är det mitt fel, för det var jag som var så glad och tacksam att jag ställde upp på den första kramen.

Jag gör alltid fel. Alltid.

Ångestnivån är skyhög. Hjärtat bultar så hårt och jag mår illa hela tiden. Magen känns som en tvättmaskin.

INGEN har någonsin pussat mig på kinden förut. INGEN. Hade min kp gjort det så hade det varit ok, för jag känner honom och vet att han inte skulle mena något med det, utan han ser mig snarare som en av hans döttrar. Men - det är väl också därför som han INTE gör det, för han fattar att man inte gör så. Har pratat med honom om det här igår, och han tycker inte alls att det är ok att den här mannen gör såhär med mig. Han tycker inte alls att det låter som en kram. Tror att han är ganska orolig, men det finns ju inte så mycket han kan göra. Särskilt inte när jag inte kan säga ifrån.

Ja, jag vet inte...... jag vill bara dö. Igen.

Det här är väl priset för att jag faktiskt trivs jättebra och allt har verkat gå åt rätt håll. Och allt är mitt fel. Jag sa inte nej första gången.

Var riktigt jobbigt hos min kp idag. Bröt ihop totalt. Fick panikångest 2 gånger. Han hjälpte mig. Höll min hand och pratade mig genom båda gångerna. Jag var helt förstörd, men på något sätt är det "ok" hos honom. Pratade om mina dockor. De som jag plågade som liten. Ritade blåmärken på. Förstörde mellan benen.

När jag stod i förrådet och sorterade så insåg jag saker om mina dockor som jag aldrig insett förut. Visst, jag har vetat om det, förstått det, men inte "känt det" som jag gjorde då.

Jag stängde av min kropp för att överleva, och den fick bli dockans kropp istället. Jag har inte "varit" i min kropp sedan dess, sedan jag var liten. För det är för tungt att bära. Jag orkar inte bära mitt förflutna. Orkar inte vara den där dockan. Men den är jag. Jag gjorde mig till dockan och där har jag stannat. Jag är fortfarande kvar där. Det är där jag gömt allt. Jag vill kasta dockan, men jag kan inte. Vill elda upp skiten å ena sidan, å andra sidan vill jag hålla om dockan och trösta henne.

Det vore lättare att bara dö.

Tänkte handla och hetsäta som fan när jag kom hem, men det var "Rain man-kassören" som satt i kassan, så han vet och har koll på att jag handlade en massa skit igår. Köpte bara en liten godispåse.

Är dödstrött i hela mitt väsen. Är jobbigt att bara andas. Känner fortfarande tårarna från eftermiddagen. Som om de vore tatuerade i mitt ansikte.

Ska iväg på samtal om en stund.... är så jävla skakis.. Vill inte "öppna" en massa skit.. för sen ska jag kunna ta hand om det.. själv...... ensam.... Har god lust att ta en massa stesolid.. men jag vet att det inte hjälper i slutänden....det är svårt att andas.... riktigt tungt.. mår illa....Vill bara krypa ihop till en boll och försvinna........

Det händer ganska mycket nu, fastän att det mesta står still. Jag har fullt upp med att flyttpacka och rensa bland mina saker. Men mest ligger jag bara på soffan och glor på någon film eller serie.... Har packat ca 15 flyttlådor hittills, och har varit iväg 2 ggr för att köpa hem fler kartonger. Min väninna - eller ja, kanske snarare "väninna" - har inte velat hjälpa mig få hem en enda kartong med deras bil. Jag har fått frakta hem dem själv. Men det är väl lika bra, för det är ju alltid såhär. Nu hänger allt på enbart mig, jag behöver ingen.

Har fortfarande ingen aning om hon tänker ta avstånd från mig för gott eller om hon "bara" är sur för att jag flyttar. Det är väl inte bara "jippi" för mig heller, eftersom jag i princip förlorar den enda vän jag har irl. Men som saker och ting blivit så känns det faktiskt skönt att flytta. Jag varken kan eller vill hjälpa henne mer nu, utan det får vara nog. Jag vet hur det är att bli utnyttjad, och nu räcker det. Oavsett om hon gör det medvetet eller omedvetet.

Hon har som grädde på moset fått försäkringskassans beslut om sjukersättning..... och hon får varken det eller sjukpenning. Jag kan inte säga att jag är förvånad efter det hon har berättat för mig. Hade jag varit utredare så hade jag förmodligen gjort samma sak. När hon var på utvärderingen berättade hon nämligen att det skulle passa bra med sjukpension, för hon har en hund som inte kan vara ensam hemma och även en vän/granne som är sjukpensionär och som har hund. Så hon berättade väl i princip att hennes plan var att umgås med mig. Jag förstår hur hon menar, men hade aldrig varit så korkad att jag hade sagt det. Å andra sidan - jag hade aldrig ens pallat att fara på något sådant där.

Sen var hon så korkad att hon sa att hon kan tänka sig att provjobba lite, OM det är ett jobb som hon tycker om och som hon är intresserad av. Tänk om alla kunde ha ett sådant jobb.... Och kronan på verket var nog när hon kom överens med kommunen om att uppsagd som personlig assistent - och hon krävde att få bli uppsagd till den 4 april istället för den 1:a. För att hon skulle resa bort och se på musikal med sin familj........... Hade det varit jag så hade jag insett att jag var tvungen att godta det och senarelägga musikalen/nöjen. Men ja.....

Sen så säger hon att hennes läkare tror att hon har typ 5 diskbråck, varav ett i nacken. Men så vitt jag har förstått så finns det inga röntgenbilder på det. Känns ju lite mystiskt...

Ja, så nu ska jag stötta henne i det här också, och jag varken orkar eller kan. Hon är så upptagen av sig och sitt att hon knappt vet att jag finns - förutom när hon behöver stöd.

Förra fredagen träffade jag min läkare. Har bestämt mig för att sluta kalla henne min "vikarierande läkare", för jag har haft henne längre än min ordinarie läkare nu. I alla fall, jag träffade henne och vi pratade lite. Hon vill dra ner på mina narkotikaklassade mediciner igen. För att media uppmärksammar att det skrivs ut "för mycket" medicin som folk blir beroende av. Det handlar inte om att hon tror att jag är beroende eller att jag tar mer än vad jag behöver, utan det här är alltså ett resultat av media och andra människors handlingar. Det gör mig arg, men så inser jag att ilskan inte hjälper mig ett skit, så då blir jag bara ledsen istället. Och den ledsenheten är ju också verkningslös, så då hatar jag mig själv ännu mer.

Jag var och handlade lite hundsaker efter att jag hade varit där, och sen var jag döslut. Helt utmattad. Kom hem, åt middag, och så bestämde jag mig för att gå en lugn promenad med hunden som avslutning på dagen. Jag hann inte långt innan en kärring hade sin hund lös - såklart - och den drog iväg mot mig och min hund - såklart. Jag kände att jag inte orkade tjafsa eller bli arg, så jag lyfte bara upp min hund och tänkte gå vidare så fort hon fått tag på sin hund. Men hon var inte intresserad av att fånga in sin hund. Istället skrek hon bara att "MAN SKA ALDRIG LYFTA UPP SIN HUND". Jag låtsades inte höra henne och försökte gå därifrån. Men hon fortsatte skrika, samma sak om och om igen. Då blev jag irriterad. Jag skrek tillbaka att både jag och min hund blivit huggna förut och det här är det bästa för oss att göra. Kärringen fick tag på sin hund och schasa in den, och fortsatte skrika, gå mot mig, och frågade om min hund är "ilsksint mot andra hundar". Jag hade vid det laget försökt gå därifrån en gång till, så när hon sa det så brann jag av fullständigt. Jag VRÅLADE åt kärringjäveln att det inte är något fel min hund, och att hon ska skita fullständigt i vad jag gör eller inte gör med min hund. Hon fortsatte. Så jag svarade henne. Vrålade åt henne att hon inte vet ett skit om varken mig eller min hund, och hur i helvete kan hon stå och kritisera MIG när det är HON som gjort fel. Jag använde varenda svordom jag hade i mitt ordförråd och ja, jag gjorde verbal slarvsylta av kärringjäveln. Hon blev tyst en stund återigen, så jag försökte gå därifrån. Hade kärringen inte slutat då, så hade jag krävt att få se legitimation och upplyst henne om att det är ett lagbrott att inte ha sin hund kopplad om man inte har stenkoll på den. Vilket hon uppenbarligen inte alls hade. Men jag fick gå. Dock var ju hela promenaden och kvällen förstörd. Var så jävla arg. Har aldrig varit så arg "utåt" förut. Jag skrek så in i helvete åt kärringen att jag hade ont i halsen när jag gick därifrån och fram tills lördag eftermiddag.

I måndags var min kp på utbildning, så då blev det inget samtal. I tisdags var jag till min nya lägenhet och fick mäta och titta på hur det såg ut, för områdets vaktmästare skulle besikta lägenheten som dessutom var tom då. Han var jättetrevlig och ganska charmig. Betydligt mer ordentlig än min nuvarande vaktmästare. Att säga att lägenheten såg ut som en knarkarkvart vore att skönmåla det hela - så illa var det.... Men - den kommer att helrenoveras så jag försökte att bara se ytorna och dess potential. Fick utlåtandet att "det här går ju ok, du är ju som normal" av den nya vaktmästaren. Jag hade informerat honom om att jag inte talar i telefon redan vid första kontakten, så därför trodde han förmodligen att jag skulle vara väldigt konstig. Tror i alla fall att jag gjorde ett hyfsat bra intryck på honom.

I torsdags var jag hos frissan och sen på samtal. Försöker spara busspengar, så därför blev det så. Hade rotat igenom förrådet dagen innan och hittat mina gamla dockor. Har slängt den ena, men den andra kan jag inte fårmå mig kasta. Tror jag i alla fall. För.... den dockan.. är jag....... Jag hade med mig den till samtalet, men kunde inte öppna upp mig. Dels för att jag tagit medicin och "varit trevlig" hos frissan, och dels för att tiden är så knapp på torsdagarna. 45 min är aldrig tillräckligt...

Och imorgon ska jag iväg på samtal igen. Frågan är om jag kan prata och berätta. Det här är så känsligt. Så.... innerligt...... Jag har inte ens insett det här själv förrän jag stod där i förrådet och höll om dockan... grät.. fick panikångest.....

Ja, jag vet inte...........

Igår kväll var det fullt pådrag nere hos "coola tjejen" som tillsammans med sina "kompisar" brukar trakassera mig och reta min hund. Jag tänkte inte så mycket på det, för det är ju alltid som en "ungdomsgård XL" där nere. Hade just varit ute med hunden och såg hur ett lämmeltåg av snorungar hoppade ut genom hennes fönster och sprang iväg. Såg några vuxna som stod utanför entrén och tänkte inte så mycket på det. Jag tvättade av hunden, satte på en tvättmaskin och snabbstädade bort de värsta sandhögarna. Sen fick jag ett sms från väninnan som bor bara en bit härifrån, och hon undrade vad som hände utanför hos mig. Jag svarade att det är väl fest/ug som vanligt. Så fick jag se att det stod 2 bilar där också. Det ena var en polispiket och den andra en bil som jag kollade regnumret på och insåg att det var en civil polisbil. Idag har jag insett att de "vuxna" jag såg förmodligen var socfolk. De stor här utanför flera timmar och när de sedan for så var det väldigt dött. Äntligen. Och jag är så jävla glad att någon till slut tog dem - och det var inte jag. Ska det äntligen bli lite lugnare här, kommer "coola tjejens" mamma låta bli att veckopendla till en kurs 30 mil bort, är det slut på trakasserierna nu?

Jag tror att de två tjejerna som bor där fick följa med soc, för jag såg inte till deras mamma igår och idag har det verkat som att ingen varit hemma där. Jag HOPPAS verkligen att de fick göra det, för då KANSKE de inser att man inte kan bete sig hur fan som helst. Jag har bara väntat på det här. Trist att det inte blev tidigare, men bättre nu än aldrig.

Frågan är om de tycker att det är pinsamt och skäms, eller om de tycker att det är en "cool grej"..... Gissar att det är droger inblandat i det hela, för det är stora problem med det på högstadieskolan här numer.

För övrigt så är det upp och ner med nacken. Det var ganska ok under dagen, men när jag satte mig för att äta middag så gjorde det ont i ryggen/nacken när jag svalde. Jag vet att det låter helt sjukt, och det känns verkligen konstigt.

Ska bli "intressant" att vara hundvakt fredag till lördag. Särskilt när jag fått reda på att de ska fara kl 4 på morgonen. Min väninna sa till mig att de inte skulle bila dit och att de nog ska åka tåg hem, men det går varken tåg, buss, etc kl 4 en fredagmorgon. Så jag vet inte. De kanske hyr en bil och kör dit och tar tåget hem. Det betyder i alla fall att jag måste vara där senast kl 3:30. Känner att jag skiter i det för jag orkar inte. Men en annan del av mig tycker att jag ska göra det här, för det här är allra sista gången jag hjälper henne med hunden. Sen får det vara slut.

Jag fattar inte hur jag ska orka det här. Som alla andra gånger. Jag kommer klara det. Men priset är jävligt högt och jag vet att jag kommer gå sönder i småbitar. Men ja.... who cares.

När jag vaknade imorse kunde jag inte röra på huvudet. Vet inte vad som hänt, men det är inget bra i alla fall... Det gör ont i övre delen av ryggen så fort jag försöker röra armarna eller huvudet. Det hade väl inte varit hela världen, men det gör ont att andas också. Men det gör inte så ont att jag inte står ut, för då hade jag inte skrivit det här.

Kan ju säga att det är "intressant" att gå ut med hunden när man knappt kan röra sig. Men vad har jag får val. Det är lite bättre nu, efter alvedon och ibumetin, men jag får väl se var det här slutar. Blir inget besök på någon vårdcentral eller liknande i alla fall. Med tanke på hur det uppstod, så gissar jag att jag har någon nerv i kläm eller så bara. Känns dock inte så roligt att det hugger när jag försöker andas.

Var inte på samtal i torsdags som jag skulle. Hade mensvärk så jag kunde knappt gå morgonrunda med hunden utan att kräkas, så jag ville inte utmana ödet och sätta mig på en buss.

Sen har jag mest bara kraschat på soffan. Har släpat runt hunden ute lite också, men han vill inte vara ute när det är blött och smutsigt. Ser ut som ett sandtag här inne ändå, trots att jag duschar och tvättar den lille ligisten.

Har packat ner innehållet i min rumsavdelare och mina bokhyllor, så det är i alla fall gjort. Borde ta tag i förrådet också, men känner att det inte är läge för det när folk är lediga och står och glor. Hade ju gärna fått vara lite varmare också. Men inte för varmt.

Har fått läkartid den 8:e april. Bara för att jag fick receptet på Atarax förnyat. Jag visste det, så jag ville inte be om att få det påfyllt, men min kp trodde inte på mig när jag sa att jag skulle få en tid om jag hörde av mig till läkaren. Men det fick jag.

Min kära väninna behövde hundvakt förra fredagen, men i förrgår fick jag reda på att hon inte alls behövde det. Hon sa till mig att hennes hund skulle få vara ensam när jag inte kunde hjälpa henne, men hon har inte ens ensamtränat honom på 2 månader, om inte mer. Sen ska hon tydligen till arbetsförmedligen den 4:e och till försäkringskassan den 12:e, och då tänker jag INTE vara hundvakt. Då kommer jag säga nej. Och kännr jag dåliga vibbar från henne, så kommer jag att ljuga och säga att jag har läkartid då..... för jag orkar inte mer. Och jag är jävligt less på att höra om hur "duktig" hon är på att inte äta och att räkna kalorier. Snart kommer jag vråla rakt ut om hon inte slutar tjata om det jämt.

Har så jävla lite pengar just nu också, så jag behöver fundera på hur jag ska göra med det. Hade behövt klippa mig för typ 2 mån sedan, och den här veckan har 2 par treggings gått sönder så jag har typ inga byxor att ha på mig. Paniken bara pumpar i kroppen. Jag förstår att den maskerar en massa flashar och annan ångest, men jag blir ju inte lyckligare för det..... Idag maxade jag dosen lugnande, och när det började verka så upptäckte jag hur spänd jag varit. Hade ont i nacke och axlar så jag visste inte var jag skulle göra av mig själv. Jag är på helspänn jämt och det gör mig såklart väldigt, väldigt trött.

Just nu känns det som att jag bara vill skrika.

Längtar tills dess att flytten är klar, för då får jag mer eget, och får mer ordning. Lägenheten kommer bli mer sammanhängande och jag kommer inte ta med mig skräp som påminner mig om min barndom på ett dåligt sätt.

Känns som att det här är min sista chans att börja lämna det förflutna bakom mig, bokstavligt talat. Men - vi får väl se....