God jul till er alla!
Är ni ensamma som jag, så vet ni att ni inte är de enda som är det.

Nu finns det en artikel på Expressen om en kvinna som vanvårdade sina två hundar (http://www.expressen.se/nyheter/kvinna-holl-hundar-i-stinkande-lagenhet/). I artikeln uttalar sig en veterinär om kvinnan:

"– Tack och lov är händelser av den här sorten ytterst ovanliga. När de dock inträffar handlar det i nästan samtliga fall om psykiskt instabila människor, som inte har förmåga att ta hand om sina djur."

Sen tilläggs:

"– Friska och normala människor, så att säga, är ju oerhört angelägna om att ta hand om sina husdjur. Men blir det fel, så blir det fel även med djuren."

Tack för att du som veterinär späder på felaktiga tabun om psykiskt sjuka och svaga, och indirekt kallar oss för onormala. Skulle vara jävligt intressant att veta vad han menar är "normalt", vem som är "normal". Jag har haft djur i hela mitt liv förutom när jag studerade, och jag är idag stolt hundägare. Min hund är frisk och välvårdad, till och med bortskämd. Han kommer först, före allt och alla, han är som mitt barn.

Och jag är så "psykiskt instabil" att jag är sjukpensionär. Och normal är jag då rakt inte. Vem är normal??? Och vad är det???

Hur fan klarar jag av att ha hund om det nu stämmer som idioten säger????

Så, tack Expressen för att ni för vidare den här ignoranta veterinärens ord och låter honom leka besserwisser på bekostnad av de redan svagaste och mest utsatta i samhället!!!!

Hett tips; gör inte diskriminerande uttalanden där människor klumpas samman dessutom och döms av en person som uppenbarligen inte har en endaste aning om vad psykisk sjukdom är.

Och till veterinären i fråga: Håll dig till ditt kunskapsområde och sluta sprida dina fantasier om sådant som du inte vet något om! En ursäkt är minst sagt på sin plats!!

Detsamma gäller Expressen! Hur kan ni publicera sådan här smörja??? Håll er till rena nyheter som är erat kunskapsområde!

Ligger i soffan med svidande ögon. Är både trött och ledsen. Det blir en väldigt ensam jul i år igen. Det har ju gått ett par år sedan det var så sist, men det är väl såhär det kommer vara. Det är det här som är verkligheten. Alla har inte någon.

Vädret är ju inte direkt uppmuntrande heller.....

Får se om jag far och veckohandlar imorgon eller på onsdag. Det lär ju vara helt galet oavsett om jag far imorgon eller på onsdag. Har ingen aning om vad jag ska handla heller. Har en lista, men det lär bli mest godsaker för jag orkar ändå inte laga en massa mat. Känner mig helt oduglig.

Läser artikel efter artikel som handlar om ålderspensionärer och deras ekonomi. Blir ärligt talat förundrad över att den kategori som jag tillhör - sjukpensionärerna - göms undan jämt. Ålderspensionärerna har det sämst ställt i samhället, sen kommer barnfamiljer och unga tydligen. Så vart hör jag hemma? Jag får garantinivån på sjukpensionen. Och ja, jag betalar skatt på den - såklart, som alla andra gör på sin inkomst. De flesta verkar fortfarande inte tro att det är en skattepliktigad inkomst.

Det som gör mig förvirrad är att jag faktiskt kommer få det BÄTTRE ekonomiskt när jag blir ålderspensionär. Japp, så är det. Fastän att jag nog inte kommer få mer i inkomst så kommer mina utgifter minska dramatiskt. Ta bara bussbiljettpriset. Jag betalar samma som en friskt arbetsför människa för att fara på mina sjukhusbesök fram och tillbaka två gånger per vecka. Sen måste jag tyvärr fara och handla också.

Jag har ett förmånsbevis som jag kan visa upp tillsammans med giltig legitimation för att få ta del av de rabatterade priser som finns. Enda problemet är att det inte finns några sådana. Jag bor straxt utanför en "stor stad" och i min stad finns inte ett enda ställe där jag kan visa upp mitt förmånsbevis och få någon slags rabatt - medan ålderspensionärerna kan vifta med sina kort och få reducerade priser på väldigt mycket.

Jag kontaktade kommunen för att höra mig för om färdtjänst. Jag kommer aldrig kunna ta körkort, kan inte ringa efter en taxi, osv. Och jag har sett att folk kliver på bussen och åker gratis med färdtjänst. Jag beskrev min situation och frågade om jag kunde få färdtjänst på bussarna enbart. Fick till svar att det går inte. Såhär är det i min kommun; för att få färdtjänst så måste man ha svårt att ta sig fram och inte kunna åka buss. Ok, helt förståeligt. MEN sen kommer det mest fantastiska - om man väl blivit beviljad färdtjänst så får man åka buss gratis! Helt jävla fantastiskt!

Självklart känner jag med tanten som inte har råd att laga sitt läckande hus tak - men saken är den att jag skulle aldrig ha råd att ens köpa eller äga ett sådant hus! I den bemärkelsen kommer jag aldrig ha ett riktigt hem, som jag äger själv. Och jag frågar mig om det ens är möjligt att överleva rent ekonomiskt så som jag har det idag, fram tills jag blir ålderspensionär. Förmodligen inte. Men vem bryr sig? Ingen. Jag kan inte ens få rabatt på lokalbussarna.

Fick sms från min kp. Han är sjuk resten av veckan, så jag behöver inte fundera på om jag ska fara dit imorgon. Skönt. Och jobbigt. Jag vet inte.
Ordet ensamhet når ständigt nya höjder.
Men ja, skit samma, who cares.

Var på samtal idag. Öppnade en springa till mitt innersta och pratade om saker jag aldrig yppat tidigare varken muntligt eller skriftligt. Fick panikångest. Min kp försökte lugna och trösta. Det fungerade - tills det knackade på dörren och hans kollega frågade om han behövde hjälp. Jag flippade ur fullständigt och paniken stegrade bortom all kontroll. Under alla mina år i terapi så har det här aldrig hänt tidigare. Jag kände mig så jävla dum och helt skräckslagen över att det tydligen hördes ut från min kp's rum. Blev så jävla rädd för att någon skulle ringa och ordna med polishämtning och ett LPT. Föll nästan ur stolen kippandes efter luft. Skakade och grät. Drog över tiden och jag var tvungen att gå.
Min kp's rum var den enda trygga platsen jag hade. Nu är den borta. Och en massa folk måste ha hört mig idag - och alla andra dagar. Hur ska jag kunna gå dit igen. Hur skulle jag kunna våga öppna mig igen och tillåta mig att känna all sorg.
Min trygga plats är borta, jag står här ensam i ravinerna, och min röst har tystnat.