har huvudvärk igen

förmodligen pga all ångest

känner mig dessutom extremt ensam

eller ja jag är väl extremt ensam

har adventspyntat i alla fall

och det är pudervitt ute

så nu är det i alla fall vinter - äntligen

önskar att det alltid vore vinter

har lovat min kp att överleva tills på måndag

så jag ska göra det

har städat och plockat fram adventsgrejorna idag

"lilla" vill ha en julgran

så jag ska försöka skaffa en framöver

det snöar - det gör mig lite gladare

eller ja, "mindre förkrossad"

Terapin är så jobbig just nu. Jobbig och bra. Tog mig knappt hem i torsdags. Idag har min kp utbildningsdag, så det blir inget samtal. Regnet öser ner på snön som är kvar. Imorgon ska det slå om igen och bli kallt. Blir galen på det här vädret.

Skulle hämta ut medicin, men läkaren har glömt/inte hunnit fixa recept än. Trots att vi sågs 11 nov. Men jag vet ju att hon är djävulskt upptagen och att vårt "arrangemang" är av den speciella sorten.

Det roliga - grädden på moset - är att mina antidepp är slut nu. Så nu är jag helt utan. Poff. Men jag bryr mig inte. Kanske hör av mig till henne på torsdag efter att jag varit på samtal. För då kan jag tala om att det inte är någon idé att hennes enhet skickar någon faktura, för då har jag redan kommit upp i frikort.

"Firar" det hela med ostkrokar och choklad. "Livet leker".

Jag kommer dö utan att någonsin ha varit älskad.

Varit och handlat i alla fall. Ätit ordentlig lunch istället för att bara äta skräp.

Ser på film nu. Försöker att inte känna.

Samtal idag. Jag vet inte hur min kp lyckas att beröra mig så mycket, men han kan verkligen få mig att både tänka och känna. Trots att jag håller emot. Han frågar varje gång varför jag håller emot, och jag vet inte vad jag ska svara för jag vet egentligen inte själv. Tror att jag är rädd för att han på något sätt kommer försvinna om jag verkligen släpper in honom i min värld. Jag fattar att jag inte har den makten, att det rent logiskt inte kommer hända honom något pga mig, men jag kan ändå inte släppa tanken. Jag kan inte förlora mer nu. Det räcker. Mer än väl. Jag klarar inte fler förluster, särskilt inte en så stor, en så viktig person.

Det är som att jag låser mig under samtalen. Som att jag låtit bli att känna på så lång tid, att allt bara rinner över mig när det väl börjar. Och jag blir återigen den lilla flickan som bara är förlamad och stänger av. Jag tappar alla ord. Vet inte hur något känns. Jag bara sitter där spänd som en fiolsträng, blundar, försöker andas och tänka på något annat, något konkret. På något sätt måste jag försöka väcka mig själv. Men jag vet inte hur.

Det SNÖAR!!!!! Och jag har varit och handlat, och unnade mig en tomte med ljuslykta som ska stå på min trapp i vinter! Har alltid velat ha en men har aldrig bott så att det har varit möjligt, men NU kan jag ha det!
Ja, just nu är jag glad, det är snart VINTER!!!!!

känner mig så liten

så liten

och ensam