Har inte ätit godis någon dag den här veckan. Imorgon får jag, har jag bestämt. Får väl se hur det går... har vräkt i mig 6 mackor ikväll. Vet att det inte är bra, men det är ju inte ren godis i alla fall.

Försöker ta mod till mig att maila min fd t. Vi skulle ju ses och "ta en fika på stan" nu i höst. Är rädd att saknaden kommer bli så stor. Hon hade namnsdag nu i veckan också, och jag fick verkligen hålla i mig själv för att inte skicka ett kort och önska grattis. Är förmodligen inte hela världen om jag hade gjort det, men jag vill inte tvinga mig på henne.

Jaja, får äta godis imorgon i alla fall.

Och jag har befriats från hundvaktstjänsten i helgen. Nästan, i alla fall. Utan att säga att jag inte har lust. Vet inte hur det gick till, eller varför. Men jag ska vara där en sväng på söndag.

Hur mycket skit får man inte ta när man har sjukpension för att folk tror att det är "lyx". De tror att jag är "ledig" eller "har semester" jämt, och många vet inte ens om att man alltid betalar skatt på sin inkomst - dvs det gör såklart jag också! Det har pratats om att de som har det som allra sämst ställt ska få lite extra nu, för de ska höja sjukersättningen. Andra har fått sina höjningar, men jag har tänkt att jag inte lär få något i alla fall. För det blir alltid så, av någon konstig anledning. Nu har jag fått pappren från fk och mycket riktigt så har jag fått höjd ersättning som är inkomstrelaterad. Men - längst ner står det följande:

Så med andra ord - jag får inte ett enda öre mer i sjukpension. Har räknat lite på hur mycket de behöver höja den inkomstrelaterade sjukersättningen för att jag ska få en faktisk höjning per månad. Kunde inte låta bli att asgarva åt resultatet! Höjningen som gjorts nu är att man får 64,7% jämfört med 64% tidigare, så dvs 0,7%. Och - om jag ska få en höjning totalt sett per månad, så kräver det att de höjer den inkomstrelaterade ersättningen till  fantastiska, svindlande och fina  2967% !!!!!!        I annat fall får jag ingen höjning, oavsett vad de än gör! Och så kan jag tillägga att nästa år kommer prisbasbeloppet att sänkas, vilket kommer ge en sänkning av garantiersättningen! När man dessutom bor i "storstad" (typ) så är hyran jävligt hög, och bostadstillägget räcker inte till på långa vägar.

Så jag får väl se hur det går... jag som är så "lyckligt lottad" att jag blev sjukpensionär som ung. Man kan ta livet av sig för mindre än det..

Vet att jag är dålig på att uppdatera. Allt bara snurrar just nu. Terapin har tagit en allvarlig vändning och jag gör mitt allra yttersta och mer därtill för att ta mig framåt. Det innebär sömnlöshet, sprängande huvudvärk, ligga på soffan på dagarna, tårar, tröstäta, måla... och så ska ju vovven ha sitt. Min relativt "nya" väninna med sina hundar verkar dra sig tillbaka, kanske för att jag beslutat mig för att flytta från den här orten. Eller för att hon känner att jag inte står bakom hennes beslut att inte ens försöka ensamträna hundarna ordentligt, utan istället göra sig av med den äldste av herrarna. Hon vill inte ge honom en chans, ingen kastrering, ingen träning. Det kan jag inte förstå. Men det är ju som med allt annat - alla har en egen åsikt, och jag dömer inte henne för det. Jag förstår bara inte. Önskar dock att hon kunde säga till om det nu är det som är problemet, så att vi kan prata om det och sen släppa det. Blir intressant att se hur det blir nästa vecka, för jag ska vara hundvakt åt dem lördag till söndag. De ska resa bort för att ha "egentid". Har ingen aning om jag ska vara barnvakt också, men det visar sig väl. (Ärligt talat har jag varken ork eller lust att göra något alls, men jag har lovat och då håller jag ju det)

Jag har i alla fall insett att det är bättre att flytta härifrån än att stanna och varje dag bli påmind om hur mycket jag gav och förlorade på den där förjävliga gården. De jag pratat med säger samma sak; mitt sk "juridiska ombud" och väninna har inte lämnat in någon polisanmälan. Så det är ju inget som kommer att lösas, jag kommer aldrig känna mig trygg nog att gå där jag vill gå här i byn. Dessutom börjar det bli alltmer "stad" här, och det passar inte mig alls. Den senaste besvikelsen är att hyrsvärden har beslutat sig för att hugga ner de få träd som fungerar som insynsskydd i vardagsrum och sovrum. Det innebär att jag kommer få mer skit från grannarna som redan retar och trakasserar mig. Så nu letar jag annat boende. Lättare sagt än gjort, dock...

Så.. det händer väldigt mycket inuti mig, men utifrån sett så gör jag nog ingenting.

Ska försöka baka lite matbröd idag. Var länge sedan sist. Försöker samla kraft att göra det nu......

Vovven i förrgår...

Hittade en bostadsrätt.... på en plats där jag kunde få ro..... utgångspriset var ok - för min budget..... Var och tittade på den.... ville ha den..... Föräldrarna bokade möte på banken - imorgon..... Budgivningen var igår.... Hade mina föräldrar dragit i sina kontakter på banken innan så hade jag fått den - inom min budget..... men - nu blev det inte så...... Det här var min chans..... och jag fick den inte.

Nu vill jag bara dö. Jag är ingen. Ingenting. Inte värd ett skit. Det vore bättre att jag var död.

Om man nu kan kalla det "liv".

Jag får inte ta ett bostadslån.

Jag får heller inte ta ett bostadslån med medlåntagare.

Och mina föräldrar får inte heller ta lån.

Så that's it. Jag kommer aldrig få ett eget hem,

Har gråtit till och från hela dagen.

Gick ut i skogen efter att ha stoppat i mig medicin.

Plockade hallon för att försöka göra något som ger utlopp för alla känslor.

Men inget räcker.

Inget hjälper.

Jag är helt värdelös.

Är inte ens värd ett eget hem som dessutom skulle bli billigare än att hyra som jag gör nu.

Värdelös.

Så in i helvete jävla värdelös.

"Vi får hoppas att du mår lite bättre och kan skaffa ett jobb så du får ta lån", sa min mor till mig.

Det låter ju positivt och bra.

Enda problemet är att så länge jag inte har något eget, dit ingen huvudnyckel går, så kommer jag aldrig känna mig trygg.

Och då kan jag heller inte få någon luft under vingarna.

Det hade varit så jävla stärkande att känna att "det här är mitt hem, bara mitt, och jag gör vad jag vill här, och jag är trygg".

Har gått ner mig fullständigt.

Tog hunden på cykelpromenad för att det skulle gå fort, och han gillar dessutom det.

När jag gråter och panikar så skäller han på mig.

Syns att han blir rädd. Jätterädd.

Är så vackert norrsken ute nu.

Gick runt och lade lappar på fyra ställen om att byta lägenhet.

Men jag lär inte få något napp.

Jag har ju min berömda "otur" med mig - för alltid, i allt jag försöker göra.

Just nu tar jag en halv minut i taget. Bokstavligen.

Samtal imorgon.

Vad fan ska jag säga.

Mitt liv är slut.

Fick svar ikväll från säljarna av lägenheten jag är intresserad av. Det blir inget hem till mig. Oavsett om mina föräldrar skulle få maxat lån så kan jag inte betala en miljon för en 2 rums lägenhet. Så jag får bo kvar här. Där jag inte trivs.

Hoppas på att kunna flytta snart ändå, men det är ju bara drömmar. Kötiden för en lägenhet som den jag har är drygt 8 år. Hur sjukt är inte det. Antar att det är en anledning till att priserna på bostadsrätter är så höga.

Kanske är det lika bra att det blev som det blev. Min kära mor ändrar sig fram och tillbaka om banken. Ena stunden ska hon ordna, nästa ska hon inte, tredje så ska hon ringa banken ändå, sen ändrar hon sig igen och vill prata med mig över telefon innan, osvosv. Svarade henne per sms att om det ska vara utpressning så att jag måste prata med henne trots att ingen av oss har något vettigt eller positivt att säga, så får det vara. Då klarar jag mig utan dem.

Imorgon borde jag ta mopeden och dra iväg och köpa bajspåsar till vovven. Och passa på att gå på budgetaffärer och tröstshoppa. Min kp tycker att jag behöver ta mig ut. Han ser min ångest och depression. Fick med mig ett papper hem att fylla i om hur det är och hur man vill att det ska vara.

Ska försöka skicka min mammas födelsedagspresent imorgon så att det är gjort.

Har tagit så mycket mediciner ikväll och målat med spritpennor, i kombination med all jävla ångest och flashar, så jag är jätteyr. Så snurrig.

Men ja, summa summarum - har flyttat 6 ggr på 10 år och har fortfarande inget hem.

Kunde inte andas inatt. Tankar och minnen sköljde över mig, det har fortsatt idag. Har så ont i magen och mår väldigt illa. Har inga ord. Smsade lägenhetsinnehavaren och talade om att jag lagt ett brev i deras brevlåda med frågor. Jag hörde av mig till min kära mor igår, men hon har såklart inte svarat. Antar att hon inte kommer kontakta banken idag, trots att hon skrev det. Det vore ju inget ovanligt liksom.

Tankarna på det blandas med minnesbilder, och det blir för mycket. Flasharna får för mycket utrymme, men jag orkar inte trycka ner. Så jag vet inte vad jag ska göra. Har ingen aning. Ska i alla fall fara på samtal vid kl 15, så jag måste försöka andas tills dess.

Önskar att jag kunde andas ordentligt. Känns som lungorna krymper för varje andetag.

Den här rosen fick jag av min t på min 30-års dag. Jag torkade den och har sparat den sedan dess. Den har tappat både färg och blad. Och på något sätt känner jag likadan som den ser ut.

Fick svar på en av de lappar jag satt upp om att hyra eller köpa lägenhet. Blev eld och lågor. Men - det är en lägenhet i markplan. Jag som behöver bo överst så att jag kan känna mig så trygg som möjligt. Har i alla fall hört av mig och frågat om pris, avgift, etc. Så jag var ju tvungen att smsa min mor om det också, eftersom jag inte får lån själv.

För övrigt.... ja.. jag skulle ju inte direkt gråta om jag dog......