For iväg en sväng och försökte få tag i en cykel. Det var helt lönlöst. Och självkänslan fick sig en rejäl jävla smäll. Blev bemött som om jag vore mindre vetande. Som om jag vore ett barn. Har fått hjälp av min mor att ringa butiken tidigare, och det har bara varit kaos då. Så idag for jag dit. Jag såg tydligen inte ut som en "riktig" kund. Killen som "betjänade mig" var garanterat yngre än vad jag är, och var sliskig och nervärderande. Kommer inte fara dit igen - om inte min mor kan ordna så att jag bara kan fara dit, betala och hämta cykeljäveln. Vore intressant att anmäla idioten till DO.

För övrigt har jag ätit en massa chokladmousse och skit. Mår så dåligt. Vill verkligen skära mig. Skära ihjäl mig.

Flashar hela tiden. Ledsen hela tiden. Ångestdimman gör det så svårt att andas. Jag är så äcklig, smutsig, ful, förbrukad.

Låt mig bara dö. Snälla låt mig bara dö. Jag ber. Låt mig dö. Få bara allt att försvinna. Jag orkar inte.

Hade ett bra samtal med min kp igår. Jag piercade min ena hand med naglarna på den andra, för det är så svårt. Så enormt svårt. Vi pratade om "stora" och "lilla". Lilla är ju så ledsen, rädd, ensam. Och det gör ont när min kp ser henne. För då är hon inte ensam. Då räknas hon. Men Stora slåss. Väser åt Lilla att skärpa sig, hålla ihop, sluta böla och fjanta sig. Det är Stora som kör naglarna i Lillas hand. Det är krig. På blodigt allvar.

Min kp sa att rött är när jag har det som jobbigast, när jag har panik, flashar, och har alla tillhörande känslor. Och för att hantera det så går jag till blått, den kalla färgen, som är kamp/flykt-beteende. Dvs när jag nyper mig, när jag skar mig, hetsäter, svälter, bestraffar mig själv. Han förklarade att jag behöver lära mig hur jag tar mig från rött till grönt istället för till blått. Grönt är där det är lugnt. Där jag kan vila. För mig är det en ouppnåelig dröm med den gröna sommarängen där jag skulle kunna vila...

Idag kommer sotaren. Har så jävla mycket ångest inför det. Hatar den här jävla skiten när andra bestämmer när det ska komma någon och att de inte behöver tala om varken dag eller tid när det är tänkt att de ska komma. Hade jag en egen bostad så hade jag kunnat boka in saker när jag själv kan och orkar. Hatar att vara hyresgäst hos ett stort företag. Och igår trillade det ner en till lapp i brevlådan om att det kommer fler ventilationsidioter någon gång nästa vecka. Tredje gången på ett par månader. Jippi...

Min vovve har inte velat göra knappt någonting på två dagar och jag har inte förstått varför. Igår upptäckte jag en gigantisk tova som gick under hela magen och upp på bröstet. Insåg sedan att han även var tovig över resten av kroppen. Fick panik. Kände mig som världens sämsta matte. Han har ju haft tovor förut, men aldrig såhär. Vet inte vad som hänt. Kammade honom i 3½ timme igår och 2 timmar idag. Till slut hade jag fått bort så pass mycket att det kändes som att jag kunde skämma bort honom lite. Så vi gick ut och han fick plumsa runt i snön i flagglina på en hyfsat öppen yta en lång stund. Sen fick han ett ordentligt bad, och jag fönade honom samtidigt som jag gosade med och kammade honom. Han var helnöjd. Kändes bra i mattehjärtat. Blev så förskräckt när jag såg hur tovig han var. Jag brukar alltid ta tovorna när de kommer. Vet inte vad som hände den här gången. Kanske det sista rycket av valppälsen i kombination med väderomslag och fukt. Oavsett så kommer han aldrig någonsin mer vara så tovig. Aldrigaldrigaldrig.

Hade samtal igår. Grät till och från. Jag förstår vad min kp menar, men jag vet inte hur jag ska kunna tillämpa det. Det är så lätt att säga att man ska tänka att "det händer inte nu", men flasharna gör att jag återupplever det hela igen, om och om igen. Jag "försvinner" då. Samtal imorgon em igen. Känns bra - samtidigt som jag är rädd. Vill inte vara ledsen mer, inte gråta mer, inte känna all smuts och allt äckel.

Mina föräldrar har för ett tag sedan beslutat sig för att skaffa en till hund, så att deras ensamma hund som aldrig varit ensam förut, ska få sällskap. Min mamma har ju dessutom MS och är hemma hela dagarna, ofta ensam, så hon behöver också sällskap och tröst. En anledning att fortsätta kämpa. Min pappa har varit helt med på noterna, och jag har varnat min mamma för att ta honom på allvar eftersom han ALLTID velar och ändrar sig och förhalar allt vad beslut heter.

Förra veckan gjorde pappa det som han alltid gör - helt plötsligt ska de inte ha någon hund. Mamma blir förkrossad - såklart. Det fanns en som var precis det "de" letade efter. Sen har min pappa velat och ändrat sig igen. Då var det för sent. Hunden var redan såld. Dock hade uppfödaren en annan valp. Min mamma vill köpa den, och den är verkligen superfin. Min pappa säger dock nej - för det är ju nej-sidans tur att tala då ja-sidan nyss varit framme.

Resultatet? Eftersom min MS-sjuka mor inte kan ordna allt själv med en valp, och trots att min far är anställd som assistent åt henne, så har de inte hört av sig till uppfödaren - och nu ligger hunden ute till "allmän försäljning". Lär vara såld senast imorgon fm.

Jag hatar min pappa. Jag är ledsen, men jag gör det. Jag försöker ändra uppfattning, försöker se positiva saker med honom, men det finns fan inga. Jag vill inte se honom. Inte träffa honom. Han gjorde min uppväxt till ett helvete och nu gör han min mammas redan plågsamma liv än värre. Och han skiter fullständigt i det. Fullständigt. Jag kanska ska skita i att hälsa på dem i sommar. Bara blåvägra. Min mamma är den som blir lidande, men hur fan ska jag orka med allt??? Måste se den jävla egotrippade veliga idioten varje dag. Ta hand om min mamma med allt vad det innebär, eftersom min pappa drar iväg och är borta på dagarna. Jag ska torka kiss, tvätta, laga mat, städa, trösta min mamma när hon gråter 5 ggr om dagen.

Och någonstans mitt i allt det ska jag hantera MIN ångest med flashar och allt vad det innebär - och hålla god min.

UNDERBARA SOMMARHELVETE, ELLER HUR????????

Rockade sockorna igår och gör det idag också, eftersom den internationella dagen är idag.

#RockYourSocksWDSD2015  

Gick på affären. Skulle köpa Lindahls kvarg i vaniljsmak. Den var slut. Ville ha vanilj så jag kunde ha lite hallon och blåbär på. Det hade inte blivit så sötsliskigt. Tänkte ta hallonsmak istället, men den smakar ungefär som fruktyoghurt. Så jag tog en nötchoklad istället. Har ätit upp den och nu mår jag illa. Har ångest så jag knappt kan andas. Tagit atarax men det hjälper inte.

Håller på att laga mat. Sitter här i köket. Ser mig omkring. Inser att tiden rinner ut. På riktigt.

Den här vintern kom och försvann nästan obemärkt. Hur ska jag överleva resten av året utan att ha fått den vila och den ro som vintern brukade ge mig. Jag lider verkligen på sommaren. Ljuset. Värmen. Det som de allra flesta andra längtar efter och mår bra av. Men inte jag.

Känner att jag nästan tappar fattningen. Har svårt att stanna i nuet. Undrar var jag tog vägen. Alla drömmar. Alla tårar. All glädje och sorg. Kunskap. Människor. Nej, jag kan bara konstatera att jag är alltför trasig för att orka, för att kunna, överleva. I mitt liv finns inget heligt längre. Inget orört. Inget som bara är mitt. Ingen självkänsla. Inget hopp. Jag är som ett brustet aneurysm som befinner sig på en så onåbar plats att ingen kan hjälpa. Ingen.

Jag sörjer mig själv. Mitt liv. Det som är. Det som blev. Det som aldrig kommer att bli. Jag tycker inte synd om mig själv. Jag säger bara till mig själv att det är ok. Jag har gjort så gott jag kunnat. Jag har gjort allt i min makt. Och mer därtill. Och det är ok att det inte räckte. Det är ok. Man kan inte klara allt. Jag räckte inte till. Jag dög inte. Och det är ok. Det är ok.

Vet inte vad jag vill säga med det här inlägget. Kanske ingenting. Jag kände bara att jag behövde skriva. Jag vet att jag är osynlig, och det är så jag vill ha det. Ensamheten, sorgen, ledsnaden, ja allt, gör ont. Om jag någon gång skulle skriva en bok så skulle den heta "När allt gör ont". För jag vet vad smärta är. I alla dess former.

Är så utled på folk som gnäller om allt hela tiden, samtidigt som de hävdar att man ska vara positiv och omfamna allt och inte bara dela med sig av gnäll "utåt". Men visst, jag borde väl bara låta dem gnälla. Jag tål bara inte skenheligheten. Har fått äcklet idag också, så jag är väl extra "taggig".

Var på samtal igår som vanligt och tårarna bara rann. Är så rädd. Så ensam. Så liten. Så trött. Allt bara snurrar runt, runt. Inget blir färdigt, utan det bara fylls på om och om igen, trots att det rann över redan för länge sedan. Mitt fina juridiska ombud skrev tex att hon kan kolla upp hur det går med min polisanmälan den 26 feb, och hon har inte lyft ett enda finger än. Och nej, hon är inte upptagen med annat jobb, för hon är frivilligt arbetslös. Jag kan heller inte kräva något av henne eftersom hon hjälpt mig gratis. Så jag kan ju inte gärna tjata.

Är så jävla sötsugen så jag dör. Vet inte vad jag ska göra. Skriker snart.