Ja, vad har jag då gjort idag, sista dagen innan dagen D? Har inte sovit sammanhängade alls, men har i alla fall klarat av att hålla paniken borta. Det där darret har dock funnits där hela dagen och blivit värre nu på kvällen. Men jag håller ihop än så länge. Har knappt fått i mig något att äta eller dricka idag dock, för jag är så rädd för att jag ska kräkas. Så länge jag håller paniken i schack så hoppas jag att jag kan hålla illamåendet på en hanterbar nivå. Och det känns som att en "varma koppen" och en filtallrik räcker. Kan inte dricka särskilt mycket vatten heller. Och vid midnatt får jag inte äta eller dricka något. Jag vet att jag har vätskebrist och att blodsockret är i källaren. Så jag anar att det blir hyfsade mängder dropp imorgon.... "banana-bag", typ...

Gick ut med vovven som vanligt imorse, och han fick den lite längre promenaden eftersom det var fruset och inte blött ute. Han är glad då, och det är så härligt att se. Sen behövde väl jag fördriva tiden och gå av mig lite ångest också. Såg att filmen Annabelle kommit ut, så jag gjorde en kopp soppa och körde in HDMI-kabeln till tv'n och började titta på den. Så ringde min mor - ca 10 ggr..... Det var mer krångel med julklappen till pappa, som jag tjafsade och ordnade med per mail (= ingen dator kopplad till tv'n) längre. Var så arg på min bror och på företaget där vi beställt julklappen ifrån. Min bror ringer och smsar min MS-sjuka mor och är HYSTERISK. Ja, hysterisk - det har han efter min far.... Han tror att han kommer få en betalningsanmärkning för att han fått en faktura som egentligen skulle ha skickats till min mor. Låter som att han är en gammal surgubbe som inte förstår något av hur internet och betalningar fungerar, men han är 30 år gammal.

Sen tog jag lite luft och en promenad med vovven innan jag skulle se klart filmen. Min mor ringde igen. Blablabla. Till slut, på em, så såg jag klart filmen på min laptop. Efter det slog en av mina "positiva" inbyggda ångestdämpande impulser till - städa. Så jag fixade till köket lite. En av grannarna kommer och hämtar vovven på dagen imorgon så att han inte behöver vara själv hur länge som helst. De har det kliniskt rent hemma, så jag känner mig som en lat smutsgris...

Sen har jag sett på andra filmer lite sporadiskt - inte sett klart någon, utan bara "bläddrat" - och plockat fram grejor inför morgondagen. Tänker att jag tar med mig så lite saker som möjligt. Börs, glasögonfodral, näsdukar... typ... och försvarets hudsalva. Även om de smörjer läpparna med jämna mellanrum, så tror jag att det är bäst att ta med själv till efteråt. Ev åtta timmar i narkos och med öppen mun lär kännas och synas.....

Sen har min "väninna" med hästarna hört av sig och sagt att de ska julpynta i stallet på lördag, så då vill hon att jag ska vara med. Jag skrev som svar att jag får se hur jag mår, då det är ganska mycket som ska göras i munnen. Drog hela baletten om "worst case scenario" med skadade tänder som ev måste tas bort, benvävnad som kan ätas upp..... ja, ALLT. För jag orkar verkligen inte fara till stallet med henne och hennes barn. Jag behöver prata med henne ensam om vi nu ska träffas, men det blir ju aldrig så.

Kammade vovven som någon slags desperat ångestterapi, så nu är han tovfri i alla fall. Tog nästan två timmar. Nu har jag duschat. Vet inte hur jag ska tänka. Eller om jag inte ska tänka alls. Men det är svårt att inte tänka när man vet att någon kommer dra ner byxor och trosor och sätta en kateter medan jag sover. Jag förstår att det inte är någon big deal egentligen, men jag känner mig bara så äcklig. Så smutsig. Och jag vill inte att den stackare som får jobbet ska bli förstörd av mig. Eller att det är något som de kommer prata om i fikarummet efteråt - "alltså, du skulle ha sett, fy fan".

Känns ändå skönt att få sova genom nästan allt. Önskar att jag kunde få uppleva de där timmarna av "ingentinget". Medvetslöshet, avslappnade muskler. Bara lugn och ro. Frid. Men det är ju bara som att blinka och klockan har skuttat framåt. Som något slags magiskt trick.

Det kritiska imorgon kommer vara att ta sig dit. Att faktiskt förflytta min kropp dit på sjukhuset. Jag ska gå till min kp's rum och så går vi tillsammans. Vid entrén som är närmast målet möter tandläkaren upp, och så är det tänkt att jag ska vara den första som kommer dit. Tandläkaren och narkosläkaren talade om att "hänga på låset". Sem gäller det att inte hinna tappa fattningen innan jag blir sövd. Jag skakar nu bara när jag tänker på det. Kommer ta 50 mg stesolid innan jag ska fara hemifrån, och jag vet inte exakt vad jag ska få för premedicinering där. Då midazolam inte har någon effekt på mig, så ska jag få något att spraya i näsan istället. Det ska vara lite likt stesolid - om det nu hjälper. Att sätta kanyl är jag inte rädd för, men jag vet ju hur nära sköterskan kommer vara, och hur uttittad jag kommer vara. Och de som är närvarande - inkl. min kp - kommer kämpa som tokar för att säga att "det sticker till lite bara, det är ingen fara". Jag skiter i det, jag har väldigt hög smärttröskel, men tycker att det är värre än fruktansvärt att bli särskådad. Äen om det bara skulle gälla min hand.

Tydligen tänker de sätta pulsoxymeter på mig där och då, vilket kommer bli intressant eftersom jag antingen slutar andas eller får panik över att bli "kontrollerad". Det tog många månader innan jag ens klarade av att låta en uska ta pulsen bara för att jag skulle öva på det. Egentligen vill de kolla blodtrycket också, men det har de sagt kan vänta tills jag sover. Men om det blir nödvändigt så får jag försöka hantera det då. Förstår ju att det kan vara bra eftersom jag skrämde dem första gången jag sövdes och blodtrycket var nere på 63/38...... och jag tror att trots att jag är överviktig, så ligger jag runt 90/60 såhär i viloläge - om jag inte vore uppstressad över hela grejen......

Nu ska jag nattkissa vovven och lägga mig i sängen och blunda. Och hoppas på att få en stunds sömn.