Bestämde mig imorse för att strunta i att fara till gården ikväll. Tror att det är nyttigt för kollegan att minnas hur det är att få sköta hela gården själv, eller om hon nu har sina "barnarbetare" till hjälp. Kan säga att jag inte bryr om vilket. Jag tänker inte gå och dra fötterna efter mig på en gård i resten av mitt liv. Jag måste komma någonstans. Så idag har jag satsat på det istället. Försökte förmå mig att äta frukost, men det gick bara inte. Jag är verkligen misslyckad. Totalt misslyckad.

Åt lite lunch. Petade i mig lite palt och sallad. Kändes som jag skulle kräkas.

Senare tog jag bussen till ÄS. Fullt med folk som stirrar. Kom dit och min kp var försenad - för första gången någonsin. Jag hade ju inte bråttom, så det spelade ju ingen roll för mig. Är bara tacksam över att han orkar ha mig kvar. Pratade och han vet som vanligt precis i vilka trådar han ska dra i. Det är så skönt - och så jobbigt. Jag berättade att jag inte klarar av att handla, gå hem, plocka undan maten, plocka fram den, göra iordning och laga - och sedan äta. Han undrade för miljonte gången "vad är det som händer då, Maria?". Och jag svarade den här gången. Berättade att det känns som att det alltid slutar med att magen sväller upp, och då blir jag ännu äckligare. Och när magen känns så stor och "fylld" så får jag flashbacks som jag inte kan hantera. Han frågade om flasharna, och jag svarade. Berättade om den förbannade jävla epa-traktorn.... och tårarna sprutade...... borrade naglarna halvt igenom händerna....... Han frågade om det var ok att han pratade om det, eftersom han är en man. Och jag sa som det var - att det kvittar för mig, för jag tänker inte på honom som en man, utan som en person. Men som vanligt är jag helt övertygad om att människan jag pratar med, berättar för, plötsligt ska inse hur jävla äcklig och vidrig jag är. Och DÅ blir jag rädd. Rädd att bli lämnad. Rädd att smutsa ner och förstöra. Rädd att han ska se på mig med andra ögon och aldrig mer vilja ta i mig, trösta mig.

Jag har ju bara haft knappt en handfull personer som jag pratat med om övergreppen, och rädslan är alltid densamma. Tänk om de ser min stämpel. "BARNAHORA". Och tänk om de slutar hålla min hand och hålla om mig när jag är ledsen och rädd, slutar att se på mig med de där varma ögonen. Jag väljer omsorgsfullt de få personer som jag berättar för. De är handplockade utifrån min känsla och intuition. Och än har det inte slagit fel. Visst, några har inte kunnat hantera att höra det jag berättar, men ingen av dem har börjat hata mig och sett på mig som om jag är vidrig.

Jag grät verkligen ihjäl mig hos min kp idag. Kanske inte mängdmässigt sett, men känslomässigt. Flera, flera gånger frågade han mig var jag tog vägen när jag dissocierade. Det känns som att leka med elden. Kan gå hur fel som helst om det skiter sig. Men ja, jag älskar honom. Precis som jag älskar min t. Och jag litar på honom och hans godhet med varje cell i  min kropp.

Nästa torsdag är det konferens och då ska han ta upp dagvård som alternativ för mig - igen. Men jag vet inte om jag ska stoppa honom. Jag vet vad de andra, hans kollegor, tycker om mig. De vill överhuvudtaget inte veta av mig. Jag skulle ha blivit överförd till ÄS i höstas, men det blev inte så. Och efter att ha träffat läkaren där som dissade mig TOTALT, och efter att hon pratat ihop sig med föreståndaren som är LIVRÄDD för mig - så nej, jag får inte tillhöra den enheten. De är "bara konsult". Efter årsskiftet undrar jag vilka de kommer vara konsult ÅT, för då har jag ingen enhetstillhörighet alls. Men jag utgår från att jag blir utslängd från hela psyk då. Ingen vill veta av mig. Jag vet ju det, men det gör ändå lika ont...........

Skrapade ihop resterna av mig efter samtalet på ÄS i alla fall, och drog vidare med bussen mot andra sidan stan. Var på Myrorna och även i en byggaffär. Den här helgen SKA golvet i det nya sovrummet på gården bli KLART. Man kan inte renovera hela jävla huset samtidigt och utan att göra KLART någonstans! På väg hem fick jag erbjudade om att köpa en häst. Av en 14-årig snobbtjej. Men ja, det är inte hennes fel att hon tror att pengar växer på träd, utan det beror ju på hennes föräldrar. Vet inte hur många gånger jag svarat att jag INTE HAR RÅD att varken KÖPA eller HA en häst. Och hur förklarar man för ett barn att man lever på existensminimum pga sjukpension???

Önskar att jag var död. Då skulle allt helvete i alla fall vara SLUT.

 

Hanna H

26 april 2012 20:07

Lider med dig. Jag vet hur det känns att nästan dö av äcklighet inför sig själv. Och skam och rädsla.
Jag förstår inte det där med ÄS, FÅR dom göra så? Alltså inte ta ansvar för dig? Är det någon annan avdelning som dom tycker passar bättre, för då måste dom ju kunna hänvisa till andra diagnoser tror jag. Visst har man rätt att "höra nånstans" om du förstår?
Kämpa! Kram från Hanna

Maria

27 april 2012 22:27

Ja, jag vet inte var jag ska göra av mig själv när det blir sådär. Dissocierar så mycket så jag vet inte riktigt var jag ens har min blick eller om ögonen är öppna... vill bara slita av mig huden...
ÄS får inte göra så - egentligen - eftersom det var en överenskommelse som gjordes för ett år sedan att jag skulle bli förflyttad dit. Men sen visade det sig att deras läkare HATADE mig, och efter det så vill de inte veta av mig.. förutom min kp då. Det är, om man sätter sig in i lagar och regler, så att man MÅSTE höra någonstans och man MÅSTE ha en ansvarig läkare... men jag är väl så "besvärlig" att de helst vill att jag.. .... dör... typ.
Och resten av psyk, ja.. om jag skulle gå på vad de säger och vad de anser så skulle jag sitta i ett hörn och dregla och jollra. Enligt dem är jag såååå sjuk att jag nästintill är stans största psykfall..
Kram - och tack för att du orkar läsa!

 

Kaylee

26 april 2012 23:22

Eftersom ingen ser att jag skriver här kan jag ju avslöja att jag är av samma sort som du. En sådan som man kan knulla fast man är ett barn. Som inte har mer värde än en trasdocka. Som inte kan äta, eller hetsäter och kräks. Som får gå till ätstörningsenheten som inte ser det som sin uppgift att ge terapi till en eftersom man har kontakt via psykiatrin. Ja du fina person, jag känner igen mig i dig. Jag ser genom dina ord att du är en vacker peron, inte en sådan som jag. Så oroa dig inte. Du kommer att klara dig.

<3 K.

Maria

27 april 2012 22:31

Jag blir så förbannad att de gör på det sättet! Man MÅSTE få jobba med båda saker samtidigt, för de sitter ju ihop! Hur kan man INTE förstå det!?
Kan bara säga att jag ser och känner att du också är en fin person. Jag har en gigantisk förmåga att "läsa" människor, och min magkänsla har aldrig haft fel. Och den säger mig att du är värdefull, du har rättigheter och är allt annat än en trasdocka. Världen är en förjävligt grym plats.
Tusen tack för dina ord - Vi får kämpa tillsammans

 

elina

27 april 2012 16:35

älskade vän... tänker att det är jättebra att du kan prata med din kp om flasharna och om allt. det behöver komma ut. det måste verkligen ventileras för att luften ska bli lättare att andas. stor kram gumman!! all kärlek!

Maria

27 april 2012 22:32

Är bara så rädd att han ska bli äcklad av mig...... Han är ju den enda som kan och får ge mig tröst och stöd, och tänk om han tycker att jag är vidrig...
Kramar hårthårthårt

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Har idag lämnat in nycklarna till min slitna fallfärdiga lägenhet, så nu är jag utflyttad. Men fy fan vad ledsamt, grät när jag stängde dörren och låste för allra sista gången. Den må ha varit ful och skruttig, men perfekt läge, planlösning, stor mys...

Månaderna har gått. Jag har det så bra här i fjällen att tiden rusar iväg. Men det är skönt med tanke på det här "paus-året" pga Covid-19. Kan inte minnas när jag senast hade såhär lite panikångest och ångest. Ingen direkt stress över något. Nu är ja...

Det mesta har kört ihop sig. Men jag hoppas att det ordnar sig ändå till slut. Jag hade läkarsamtal och var mer eller mindre beredd på att få höra att jag är dum i huvet som tror att jag ska klara mig utan att fara till psyk en gång i veckan. Men l...

väntar fortfarande på offert från den "bästa" flyttfirman har handlat lite och skickat paket till mamma för hon fyller snart år gått riktig långpromenad med vovven så nu sover han gott på soffan känner mig så rastlös allt vara snurrar runt på...

allt bara snurrar kan inte förstå att jag ska flytta känns som jag bara hittar på kommer bli mer verkligt när jag får tillbaka nya kontraktet och bekräftelsen på uppsägningen och när själva flytten är bokad   ska på samtal idag har inge...