Det var vad min kp frågade mig idag. Han hade just släppt bomben - att om han nu börjar arbeta fackligt så blir det på hela 50% och med start om 4 veckor. Kände hur hela jag hamnade i total panik. Jag som just börjat ta tag i saker. Vi har mycket att jobba med, som han sa första gången efter sommaren. Och nu kan allt rasa. Igen. Han frågade hur jag kände och tänker kring det, och det faktum att vi i så fall inte kommer kunna ses mer än en gång per vecka. Jag ville inte svara, och jag sa precis det. Han förstod inte varför, så jag förklarade att jag är rädd att mitt svar ska påverka hans beslut, och det är ju hans liv, hans jobb. Han sa då att mitt svar inte påverkar hans beslut, men jag vet att han inte är så "cool" att han kan ta vad som helst helt oberörd. Jag sa att det är ju mitt problem, inte hans, men han menade att det ändå är hans problem att lösa. Grejen är ju bara att det inte går att lösa. Jag tänker inte byta samtalskontakt igen, och han vet det. Han är min sista chans här i livet, men det kan jag ju inte säga. Eller?

Varför, varför, varför, kände jag och berättade att det känns som att jag rör på mig, att något händer med mig, något nytt. Det är samma sak varje gång. Så fort jag börjar känna att jag kanske kommer kunna resa mig och hitta något som jag kan överleva med, då blir det såhär. Allt går åt helvete.

Tar han jobbet, så är det bara att inse att min chans är förbi. Då fortsätter jag sjunka sakta tills jag till slut dör. Skulle aldrig säga något till honom om det, för då kommer han tro att det är hans fel. Och det är det inte. Det är mitt fel. Därför kommer jag i så fall fasa ut honom. Så att han inte behöver lida när jag är borta. Så han inte klandrar sig själv. Han behöver inte få veta att jag är borta. Han är en så fin människa som gått på många smällar i livet, och jag tänker inte lasta honom med något sådant.