Fick svar ikväll från säljarna av lägenheten jag är intresserad av. Det blir inget hem till mig. Oavsett om mina föräldrar skulle få maxat lån så kan jag inte betala en miljon för en 2 rums lägenhet. Så jag får bo kvar här. Där jag inte trivs.

Hoppas på att kunna flytta snart ändå, men det är ju bara drömmar. Kötiden för en lägenhet som den jag har är drygt 8 år. Hur sjukt är inte det. Antar att det är en anledning till att priserna på bostadsrätter är så höga.

Kanske är det lika bra att det blev som det blev. Min kära mor ändrar sig fram och tillbaka om banken. Ena stunden ska hon ordna, nästa ska hon inte, tredje så ska hon ringa banken ändå, sen ändrar hon sig igen och vill prata med mig över telefon innan, osvosv. Svarade henne per sms att om det ska vara utpressning så att jag måste prata med henne trots att ingen av oss har något vettigt eller positivt att säga, så får det vara. Då klarar jag mig utan dem.

Imorgon borde jag ta mopeden och dra iväg och köpa bajspåsar till vovven. Och passa på att gå på budgetaffärer och tröstshoppa. Min kp tycker att jag behöver ta mig ut. Han ser min ångest och depression. Fick med mig ett papper hem att fylla i om hur det är och hur man vill att det ska vara.

Ska försöka skicka min mammas födelsedagspresent imorgon så att det är gjort.

Har tagit så mycket mediciner ikväll och målat med spritpennor, i kombination med all jävla ångest och flashar, så jag är jätteyr. Så snurrig.

Men ja, summa summarum - har flyttat 6 ggr på 10 år och har fortfarande inget hem.

Kunde inte andas inatt. Tankar och minnen sköljde över mig, det har fortsatt idag. Har så ont i magen och mår väldigt illa. Har inga ord. Smsade lägenhetsinnehavaren och talade om att jag lagt ett brev i deras brevlåda med frågor. Jag hörde av mig till min kära mor igår, men hon har såklart inte svarat. Antar att hon inte kommer kontakta banken idag, trots att hon skrev det. Det vore ju inget ovanligt liksom.

Tankarna på det blandas med minnesbilder, och det blir för mycket. Flasharna får för mycket utrymme, men jag orkar inte trycka ner. Så jag vet inte vad jag ska göra. Har ingen aning. Ska i alla fall fara på samtal vid kl 15, så jag måste försöka andas tills dess.

Önskar att jag kunde andas ordentligt. Känns som lungorna krymper för varje andetag.

Den här rosen fick jag av min t på min 30-års dag. Jag torkade den och har sparat den sedan dess. Den har tappat både färg och blad. Och på något sätt känner jag likadan som den ser ut.

Fick svar på en av de lappar jag satt upp om att hyra eller köpa lägenhet. Blev eld och lågor. Men - det är en lägenhet i markplan. Jag som behöver bo överst så att jag kan känna mig så trygg som möjligt. Har i alla fall hört av mig och frågat om pris, avgift, etc. Så jag var ju tvungen att smsa min mor om det också, eftersom jag inte får lån själv.

För övrigt.... ja.. jag skulle ju inte direkt gråta om jag dog......

Kom till min kp idag och andades knappt. Var så orolig för vad han skulle ge mig för besked om sitt arbete. Jag var helt förberedd på att han skulle säga att han är ledsen, men han vill så gärna ha det andra jobbet att vi får försöka lösa problemen. Han sa ingenting först. Så till slut frågade jag. Han sa då att han tackat nej. Jag blev glad, men samtidigt orolig att han gjort det för min skull. Han sa då att problemet är att han inte kan jobba på annan plats tisdag, onsdag, torsdag, för då har han behandlingskonferenser, handledning, grupper, osv. Och vilka dagar och tider i veckan var inte förhandlingsbart, så det fungerar helt enkelt inte. Särskilt inte med en start om drygt 3 veckor.

Så... jag får ha honom kvar... ett tag till i alla fall... Problemet är att han är så omtyckt att han får erbjudanden både till höger och vänster, så till slut kommer han nappa. Och jag vet inte hur jag ska förhålla mig till det. Ska jag "satsa medan han är kvar" och riskera att han lämnar mig mitt i allt. Eller ska jag fortsätta "snurra runt" i min cirkel och bara satsa på överlevnad här och nu.

Jag vet inte.

Funderar på att skära mig. För jag bara äter och äter. Blir fetare och fetare.

Grät mig till sömns inatt. Försökte lyssna på ljudbok, Morgan Allings "Kriget är slut". Det är en jättbra bok, men jag kunde bara inte fokusera, inte för fem öre. Gick upp halv elva. Hade tänkt fortsätta med min rutin att gå upp halv nio, men hittade ingen anledning att fortsätta kämpa med det efter gårdagen. Spelar ju mindre roll när jag går upp, äter, ja allt, om jag ändå inte ska fortsätta vara i livet.

Har varit ruskigt varmt idag. Sådär så livet bara känns ännu mer omöjligt att orka med. Gick och handlade. Åt chips och glass till middag. Vem bryr sig. Inte jag i alla fall. Har hört av läkaren. Jag bad henne förlänga några recept trots att vi inte hunnit ses efter sommaren. Hon ska fixa det i veckan. Och så ska hon försöka ordna med en tid veckan därpå. Hade hellre träffat henne nu så att det inte syns lika tydligt att jag är i en nedåtgående spiral. Inte för att hon skulle lägga in mig, men jag vill inte riskera att det blir krångel med de narkotikaklassade medicinerna.

Vet inte hur jag ska göra med bostad heller. Har inte råd att bo kvar här efter nästa års hyreshöjningar, men var fan ska jag bo då. Ju närmre stan desto dyrare och jag vill inte ens bo där. Kikade på planlösningen på en 2:a i området där jag bodde förut, men där ska alla badrum och hela V/A-systemet renoveras, så det kommer bli för dyrt att bo där sen också. Ska jag bara ha råd med en etta med kokvrå på 20 kvadrat i någon by, så kan jag lika gärna ta livet av mig. När jag är hemma så mycket som jag är, så behöver jag ett hem som jag inte mår skit av också. Vid årsskiftet ska ju bostadstilläggen höjas, men så även skatten och prisbasbeloppet sänks - så det blir förmodligen minus i kassan ändå.

Hunden känner att något är fel. Han skäller på allt, så jag blir galen. Och jag vet inte hur jag ska kunna lugna honom när jag själv är såhär. Kanske skulle stänga in mig på toaletten och skära mig. Då blir jag lugn. Är ju inte som att det spelar någon roll längre. Varför vara rädd om mig när det inte finns någon morgondag...

Det var vad min kp frågade mig idag. Han hade just släppt bomben - att om han nu börjar arbeta fackligt så blir det på hela 50% och med start om 4 veckor. Kände hur hela jag hamnade i total panik. Jag som just börjat ta tag i saker. Vi har mycket att jobba med, som han sa första gången efter sommaren. Och nu kan allt rasa. Igen. Han frågade hur jag kände och tänker kring det, och det faktum att vi i så fall inte kommer kunna ses mer än en gång per vecka. Jag ville inte svara, och jag sa precis det. Han förstod inte varför, så jag förklarade att jag är rädd att mitt svar ska påverka hans beslut, och det är ju hans liv, hans jobb. Han sa då att mitt svar inte påverkar hans beslut, men jag vet att han inte är så "cool" att han kan ta vad som helst helt oberörd. Jag sa att det är ju mitt problem, inte hans, men han menade att det ändå är hans problem att lösa. Grejen är ju bara att det inte går att lösa. Jag tänker inte byta samtalskontakt igen, och han vet det. Han är min sista chans här i livet, men det kan jag ju inte säga. Eller?

Varför, varför, varför, kände jag och berättade att det känns som att jag rör på mig, att något händer med mig, något nytt. Det är samma sak varje gång. Så fort jag börjar känna att jag kanske kommer kunna resa mig och hitta något som jag kan överleva med, då blir det såhär. Allt går åt helvete.

Tar han jobbet, så är det bara att inse att min chans är förbi. Då fortsätter jag sjunka sakta tills jag till slut dör. Skulle aldrig säga något till honom om det, för då kommer han tro att det är hans fel. Och det är det inte. Det är mitt fel. Därför kommer jag i så fall fasa ut honom. Så att han inte behöver lida när jag är borta. Så han inte klandrar sig själv. Han behöver inte få veta att jag är borta. Han är en så fin människa som gått på många smällar i livet, och jag tänker inte lasta honom med något sådant.

I torsdags pratade jag med min mamma, och hon hade högtalaren på så pappa hörde också. Jag sa till henne vad jag tycker och hur jag känner. De erbjöd sig att prata med banken och höra om jag ändå inte kan få ett lån för att köpa bostad, och om jag inte får det så kan de ta lånet tillsammans med mig eller så tar de allt och vi skriver papper på det och jag hyr bostaden från dem. Men - redan innan de ens kommit till banken för att fråga, så ändrade de sig. Det var deras idé och de som lovade att kolla upp det. Så jag blev jävligt besviken. Jag vet ju att de är såhär, de har alltid varit såhär. Jag vet inte varför jag trodde annorlunda om dem nu, kanske för att jag verkligen behöver det för att orka kämpa vidare och inte bara göra slut på allt. Jag sa vad jag tyckte på ett bryskt sätt, för jag var verkligen upprörd. Jag grät, mamma grät. Hon försökte "tävla" med mig om vem av oss som mår sämst, och då brann jag av. Jag sa att jag inte godtar att hon gör det, och inte heller att hon ska ha den där offerrollen. Hon visste inte vad hon skulle svara, utan rabblade på och försökte anklaga mig för saker. Först tyckte hon att jag hade "fel" åsikter och att jag "aldrig kan erkänna att jag har fel", hon som alltid förespråkat att man ska ha olika åsikter och respektera varandra ändå. Sen påstod hon att jag ställde krav på dem och alltid har gjort det, som de inte kan leva upp till. När jag då frågade vilka krav det skulle vara så hade hon inget svar. Till slut kom hotet; vi ska prata om det här när vi ses och inte över telefon. Hon hennes mål med det är att träffa henne och pappa och min bror och hans sambo i fjällen när min mamma fyller år. Jag var då så förbannad så jag sa bara jaha. Så lade vi på och jag har inte hört av dem sedan dess. Jag skickade ett sms efteråt och bad om ursäkt för att jag varit så brysk, men skrev att jag står för innebörden av det jag sa. Och så tillade jag en sammanfattning av hur jag mår, följt av ett löfte om att aldrig mer berätta hur något verkligen är, eftersom det förstör så mycket för dem. Jag talade även om att jag inte kommer till fjällen för att fira hennes födelsedag för husfridens skull. Har inte hört ett skit tillbaka. Och inte tänker jag höra av mig till dem. Ringer eller smsar de mig så tänker jag inte svara, för det här fan ingen lek. Jag lämnade sandlådan för länge sedan, även om de fortfarande leker där.

Har ritat nästan hela dagen, tvn har inte ens varit på. Resultatet av det är att jag nu är knallröd från solen på balkongen. Visst, jag ville få lite färg, men ville ju inte bränna mig. Nu får jag försöka vända ryggen till istället, och så ska jag sysselsätta mig inomhus med att möblera om. Det lär ju dröja länge innan jag flyttar, så varför inte försöka göra det bästa av saken tills dess. Känns jävligt jobbigt, men... ja......

Tänker så jag blir yr och mår illa...

Hur fan ska jag göra med min fd "väninna". Vill helst bara låta henne leva sitt egna liv i bakgrunden och skita i henne. Det skulle innebära en förlust av andra vänner, men i så fall kanske det är lika bra. Har kommit fram till att största problemet är att hon ju är mitt juridiska ombud - om hon nu har lämnat in någon polisanmälan.. Vet inte hur lång preskriptionstid det är för tex urkundsförfalskning. Känns som jag sitter fast hur jag än gör.

"....det går åt helvete i alla fall"......     

Råd tas tacksamt emot!!