Fick svar ikväll från säljarna av lägenheten jag är intresserad av. Det blir inget hem till mig. Oavsett om mina föräldrar skulle få maxat lån så kan jag inte betala en miljon för en 2 rums lägenhet. Så jag får bo kvar här. Där jag inte trivs.

Hoppas på att kunna flytta snart ändå, men det är ju bara drömmar. Kötiden för en lägenhet som den jag har är drygt 8 år. Hur sjukt är inte det. Antar att det är en anledning till att priserna på bostadsrätter är så höga.

Kanske är det lika bra att det blev som det blev. Min kära mor ändrar sig fram och tillbaka om banken. Ena stunden ska hon ordna, nästa ska hon inte, tredje så ska hon ringa banken ändå, sen ändrar hon sig igen och vill prata med mig över telefon innan, osvosv. Svarade henne per sms att om det ska vara utpressning så att jag måste prata med henne trots att ingen av oss har något vettigt eller positivt att säga, så får det vara. Då klarar jag mig utan dem.

Imorgon borde jag ta mopeden och dra iväg och köpa bajspåsar till vovven. Och passa på att gå på budgetaffärer och tröstshoppa. Min kp tycker att jag behöver ta mig ut. Han ser min ångest och depression. Fick med mig ett papper hem att fylla i om hur det är och hur man vill att det ska vara.

Ska försöka skicka min mammas födelsedagspresent imorgon så att det är gjort.

Har tagit så mycket mediciner ikväll och målat med spritpennor, i kombination med all jävla ångest och flashar, så jag är jätteyr. Så snurrig.

Men ja, summa summarum - har flyttat 6 ggr på 10 år och har fortfarande inget hem.

Kunde inte andas inatt. Tankar och minnen sköljde över mig, det har fortsatt idag. Har så ont i magen och mår väldigt illa. Har inga ord. Smsade lägenhetsinnehavaren och talade om att jag lagt ett brev i deras brevlåda med frågor. Jag hörde av mig till min kära mor igår, men hon har såklart inte svarat. Antar att hon inte kommer kontakta banken idag, trots att hon skrev det. Det vore ju inget ovanligt liksom.

Tankarna på det blandas med minnesbilder, och det blir för mycket. Flasharna får för mycket utrymme, men jag orkar inte trycka ner. Så jag vet inte vad jag ska göra. Har ingen aning. Ska i alla fall fara på samtal vid kl 15, så jag måste försöka andas tills dess.

Önskar att jag kunde andas ordentligt. Känns som lungorna krymper för varje andetag.