Väldigt jobbigt - och bra - samtal i måndags. I torsdags också. Känner att det rör på sig. Men jag vet inte om jag klarar av att hantera det. Känns inte som så.

Jag duschade på förmiddagen innan jag skulle dit och jag hatar att duscha. Hatar allt med min kropp. Jag är så långt bort från mig själv som möjligt. Alltid. Så när jag fick frågan om hur jag uppfattar att det känns när kläderna sitter på min kropp eller när vattnet droppar, så fick jag nästan panik. Bara nu har jag svårt att titta på skärmen för att jag ser mina händer på tangentbordet. Och jag kämpar så hårt för att de inte ska kopplas till det som är jag. Det susar i hela huvudet.

Sen har jag insett att min "stora".. är ett slags arv från min pappa.... Arg, rent av rasande, tillåter ingen ledsenhet, destruktiv.

Svårt att hantera. Jag vill INTE vara såhär, men jag är såhär ändå och jag vet inte vad jag ska göra för att komma vidare och bort från det.

Vill bara skrika och skära ihjäl mig.

......eller sjunka ihop i ett hörn till en liten boll och bara gömma mig och vagga av och an...