Min "väninnas" dotter har en klasskompis vars mamma försökt ta livet av sig, men lyckades inte. Min "väninna" är upprörd över att mamman inte lade in sig på psyk. Jag har försökt förklara att det kanske inte är så lätt, men hon är tydligen expert på psykiatri nu också.... När jag berättat lite om hur svårt det var för mig när jag försökte lägga in mig själv när jag var i en sådan sits, så fick jag svaret att "men hon försökte på riktigt att ta sitt liv" och "tror att hon hade tänkt lyckas". Så jag undrar vad hon tror om mig. Att jag skurit mig sönder och samman bara för att få uppmärksamhet? Jag som aldrig någonsin visat varken sår eller ärr, aldrig blivit sydd.

Sen ovanpå det så gick hon förbi min balkong innan på eftermiddagen och kläckte ur sig att de "kanske ska fara hem på lördag kväll istället för morgon" när de far till Stockholm. Hon frågade inte. Hon bara konstaterade. Jag var som halvt i chock över det hon sa, och förstod nog inte vad det innebar först. En natt till att vara hundvakt. Känner att det här spårar ur ganska mycket nu, så jag funderar på att helt enkelt säga till henne att jag inte orkar ställa upp alls. Om hon nu kan lyssna på det....