Var inte på samtal i torsdags som jag skulle. Hade mensvärk så jag kunde knappt gå morgonrunda med hunden utan att kräkas, så jag ville inte utmana ödet och sätta mig på en buss.

Sen har jag mest bara kraschat på soffan. Har släpat runt hunden ute lite också, men han vill inte vara ute när det är blött och smutsigt. Ser ut som ett sandtag här inne ändå, trots att jag duschar och tvättar den lille ligisten.

Har packat ner innehållet i min rumsavdelare och mina bokhyllor, så det är i alla fall gjort. Borde ta tag i förrådet också, men känner att det inte är läge för det när folk är lediga och står och glor. Hade ju gärna fått vara lite varmare också. Men inte för varmt.

Har fått läkartid den 8:e april. Bara för att jag fick receptet på Atarax förnyat. Jag visste det, så jag ville inte be om att få det påfyllt, men min kp trodde inte på mig när jag sa att jag skulle få en tid om jag hörde av mig till läkaren. Men det fick jag.

Min kära väninna behövde hundvakt förra fredagen, men i förrgår fick jag reda på att hon inte alls behövde det. Hon sa till mig att hennes hund skulle få vara ensam när jag inte kunde hjälpa henne, men hon har inte ens ensamtränat honom på 2 månader, om inte mer. Sen ska hon tydligen till arbetsförmedligen den 4:e och till försäkringskassan den 12:e, och då tänker jag INTE vara hundvakt. Då kommer jag säga nej. Och kännr jag dåliga vibbar från henne, så kommer jag att ljuga och säga att jag har läkartid då..... för jag orkar inte mer. Och jag är jävligt less på att höra om hur "duktig" hon är på att inte äta och att räkna kalorier. Snart kommer jag vråla rakt ut om hon inte slutar tjata om det jämt.

Har så jävla lite pengar just nu också, så jag behöver fundera på hur jag ska göra med det. Hade behövt klippa mig för typ 2 mån sedan, och den här veckan har 2 par treggings gått sönder så jag har typ inga byxor att ha på mig. Paniken bara pumpar i kroppen. Jag förstår att den maskerar en massa flashar och annan ångest, men jag blir ju inte lyckligare för det..... Idag maxade jag dosen lugnande, och när det började verka så upptäckte jag hur spänd jag varit. Hade ont i nacke och axlar så jag visste inte var jag skulle göra av mig själv. Jag är på helspänn jämt och det gör mig såklart väldigt, väldigt trött.

Just nu känns det som att jag bara vill skrika.

Längtar tills dess att flytten är klar, för då får jag mer eget, och får mer ordning. Lägenheten kommer bli mer sammanhängande och jag kommer inte ta med mig skräp som påminner mig om min barndom på ett dåligt sätt.

Känns som att det här är min sista chans att börja lämna det förflutna bakom mig, bokstavligt talat. Men - vi får väl se....