Träffade min kp i torsdags igen. Grät som vanligt som ett läckande såll. Frågade om de hade sagt något om mig på mötet på förmiddagen, och hans kollegor hade tydligen haft en massa "åsikter". Han sa ifrån, sa att deras idéer och föreställningar om mig inte stämmer. De gav sig inte, så han hade blivit arg och då hade de gett sig.

Jag sa att det inte är någon idé att han slåss för mig. Det är ju såhär överallt inom psykiatrin. Jag faller mellan två stolar överallt. Jag är för frisk för att "vara oförmögen att klara mig själv", men är för sjuk för att vara "frisk". Han förstår verkligen.

Jag sa att när min t slutar så kommer de förhindra att jag får träffa honom, eftersom de bara är "konsult" åt enheten där jag har min tillhörighet nu. Då tittade han på mig och sa något i stil med att "vem vet om jag jobbar kvar här i så fall". Jag sa att det ju inte är någon lösning, för var skulle han jobba då. I så fall med "unga vuxna" som det så fint heter, och det är jag för gammal för att få min tillhörighet vid. Han antydde då att "det går visst att ordna". Han lovade att han ska kämpa för mig, och om det här kommer till "högre ort", verksamhetschef osv, så att jag blir inlåst på äldrepsyk för att min mamma har MS, ja då kommer han inte att bara säga ifrån. Och - om jag letar fram den kopia av vårdintyget där det står att jag blir inlåst för att min mamma har MS, så kommer han verkligen förstå och tro mig. Inte för att jag känner att jag måste "bevisa" det, för han vet redan att det är sant. Men det skulle ändå kännas som ett slags.. bekräftelse... på att det verkligen är som jag säger.

Folk tycker att det Anna Odell varit med om är ett helvete och att "det inte får förekomma", men jag har inte direkt haft det lättare. En dag kanske jag skriver om allt. Ger ut en bok. Publicerar alla mina bevis som jag sparat, där det begås klara lagbrott. Men då måste jag överleva det här, och jag vet ärligt talat inte om jag gör det. På det sättet finns i alla fall min blogg. Som ett slags "abstract".

Idag är jag hemma. Har hört av mig till min "kollega" och sagt att jag är sjuk. Har blivit så oerhört utnyttjad de senaste dagarna att jag är less. Hon säger att hon klarar sig "minst lika bra själv" som med min hjälp. Så då kan hon ju göra det då. Vi hade ett stort arrangemang igår, och jag och tjejen i grannstallet fick göra allt skitjobb. Min "kollega" och "ordföranden" red sina hästar och umgicks med sina vänner, medan vi plockade undan allt och dessutom tog emot 100 balar hö. Dagen innan i stormen och regnet skulle vi lasta in en årsförbrukning torv och spån och ställa på loftet. Så nej, nu har jag fått nog. Har sagt till de andra som brukar bli utnyttjade att INTE vara tillgängliga om "kollegan" ber om hjälp, och nej, de är lika less som jag är. Så nu kan hon ju göra "sin grej" själv.

Var så arg igår när vi hade ponnyridning. En skör liten welshponny fick gå i fyra timmar, trots att hon till slut bockade och reste sig för att hon fick panik av allt folk. Djurplågare. Och att låta hästar stå och frysa i regn och storm på en lösdrift där de inte ens har ett vindskydd är fan fel.

Imorgon kommer min kp till min t och så ska vi ha något slags möte. Min t var inte anträffbar de tider hon sagt till min kp, så jag bestämde att eftersom han hade tid och möjlighet så kommer han dit. Så får min t helt enkelt godta det. Det är ju inte som att vi längre gör något större arbete när vi ses, utan det är bara avslutavslutavslut.