Var hos min kp efter lunch. Han hade ju besked att lämna ang behandlingsprogrammet. Jag var helt förberedd på att få höra en massa skit från hans kollegor, men inte hade jag väntat mig en katastrof av den här storleken.

Hans kollegor vägrar låta mig gå behandlingen, få hjälp, förrän dess att jag har "kommit på något" som kommer hjälpa mig efteråt. Jag trodde att han skojade. Men tydligen tycker de att jag ska in på behandlingshem för människor som inte klarar sin vardag själva. Alltså människor som är klassade som att de har en psykisk funktionsnedsättning så att de inte kan klara sig och bo själva. Och jag vet vad det är för hem de syftar på i första hand, och nej - det kommer aldrig att hända. Min kp frågade lite löst om andra ställen på andra platser i landet, men det går inte. Jag kan inte lämna mina kaniner, hästarna och ridningen, barngrupperna - hela min hemmiljö som är det enda som känns någorlunda tryggt. Jag törs knappt vara här, så att fara iväg till en annan plats och dessutom lämna ut mig helt och hållet, utan tillgång till skydd - aldrig i livet.

Grät och panikade. Min kp gick fram till mig och höll om mig flera gånger. Han kände att jag höll på att tuppa av så han hjälpte mig att sätta mig ner. Han sa att han förstod att det skulle landa såhär i mig, och beklagade vad sina kollegor sagt. Han var verkligen jätteorolig och ledsen för min skull. Han sa att han kommer strida för mig. Att han inte tänker ge upp. Jag bad honom att låta bli, för det är ju alltid såhär, och inget gott kommer ur det. Jag bara grät och grät, sa precis vad jag tänkte; att inget spelar någon roll längre, jag kan lägga mig i ett dike eller kasta mig framför tåget, det kvittar. Han följde mig till bussen och sa att han inte kommer ge sig, utan fortsätta kämpa oavsett vad någon annan tycker eller tänker.

Skrev ett mail till honom igår kväll. En vädjan. Skrev "Var bara vid min sida" som ämne, och här är mailet.

*min kp's namn*, du behöver inte slåss för mig. Du kommer bara fara illa av det, tro mig. Det är ingen vits med att slösa tid och energi på att strida för min skull. Det är min lott i livet att ha det såhär, jag borde ha vant mig, borde ha förstått. Som jag alltid säger; det kan alltid bli värre. Jag försöker alltid att förbereda mig på det värsta och mer därtill, men lyckas aldrig att inse hur mycket det verkligen kommer att gå åt helvete. Jag talar tyst om det oftast, men jag hoppas och vill så oerhört mycket. Men besvikelserna haglar hela tiden. Det är ingen som vill veta av mig, ingen som bryr sig, utom du. Så jag har hellre kvar dig utan att du sliter ut dig och mår dåligt av att strida för min skull, än att du ska slåss tills du inte orkar mer, ger upp, och lämnar mig.

Jag tänker inte vara på något behandlingshem där det är människor som inte klarar av sin vardag. Jag har varit inlagd på "psyk-iva" i evigheter för att det var enda platsen där jag kunde vara, och jag önskar ingen annan att umgås med de människorna där. Det är självklart inte deras fel att de har problem, men det är så utmattande att alltid vara rädd. Aldrig kunna lita på någon. Där hade jag dock personalen, när "de mina" som gick att prata med var i tjänst. Det skulle vara precis samma rädsla att vara någon annanstans här i stan, och det skulle vara än värre att fara bort. Då blir jag helt utlämnad. Den ev "vinst" jag skulle kunna få ut, skulle försvinna av förlusterna pga otrygghet, skräck, ensamhet, osv. Jag klarar inte det. Och jag tänker inte ens "försöka" utsätta mig för det när jag redan är så utmattad och söndertrasad. I så fall är det bättre att jag gör slut på allt.

Jag vet att jag är svår. Har fler än en diagnos och är inte lika "ung i sinnet" som folk tror. Så därför funkar jag inte som "alla andra". Ändå talar alltid de andra om vad som "är bäst" för mig. De lyssnar inte på mig, för de tror inte att jag känner mig själv eller vet något om livet. Men jag tror att jag i många fall har mer livserfarenhet än vad de har, och även känner mig själv bättre än vad de känner sig själva. Det behövs ingen Einstein för att räkna ut att dina kollegor inte kan hantera att jag har andra diagnoser än bara en ätstörning. De reagerar som alla andra jag släppt in en bit - de knuffar bort mig. Jag stör dem i deras vardag där allt är mer eller mindre på löpande band, och de har en massa svar på frågorna de får. De kan ge råd som funkar, säga saker som de vet är rätt. Men så kommer jag. Förstör deras tillvaro med min komplexitet.

Förstår inte hur du står ut med mig. Eller att *min t* står ut. Men hon försvinner ju snart, och hon verkar nästan lättad över det. Och jag klandrar henne inte. Hon behöver tro att jag kommer bli frisk, utbilda mig, få ett liv. För hon har slagits för mig och gått över mängder med gränser för min skull, så hon måste tro att det kommer bli bra.

Men jag ber dig, för din egen skull, att lägga ner striden för mig. Du vill inte ha förbannade kollegor, en sur chef, skäll från "högre ort" i värsta fall. Du kommer ångra dig. Jag vet det.
Dina kollegor tror att jag är "dum i huvudet", och då får de väl tro det då. Det är inte som att det är första gången vårdpersonal i det här landstinget tror det. Det enda jag vill är att du stannar. Om du lämnar mig eller om någon annan beordrar dig att lämna mig, så kommer jag att dö knall och fall. Så snälla, tänk på dig själv och var rädd om dig.

Jag vet att du tror på det goda, att det måste finnas en lösning. Det trodde jag också - eller kanske snarare hoppades - en lång period i mitt liv innan jag fick se motsatsen. Gång på gång.

Låt dina kollegor vara ifred. Låt dem ha de patienter på behandlingen som de tror har en chans att få ett liv värt att leva. Min tid är över. Mina chanser är slut. De menar ju naturligtvis väl, så det är inte deras fel. Det är mitt fel. Jag är för komplex, tänker för mycket, kämpar för hårt, känner mig själv för väl. Det var nog aldrig meningen att jag skulle överleva från första början. Föddes en månad för tidigt, med gulsot. Jag borde ha dött där och då. Världen hade varit en bättre plats utan mig. Det är verkligen sant som Darwin sa; survival of the fittest - den mest lämpade överlever. Jag är ju uppenbarligen rent ut sagt olämplig, för annars skulle det inte vara så här gång på gång på gång. Det är sorgligt, men det finns inget att göra. Hur gärna vi än vill styra allt, så kan vi inte det.

Jag har sedan länge kallat *min t* för min "själamamma" - den person jag borde ha haft som mamma när jag var barn. Och jag tror att du är min "själapappa". Snart förlorar jag min själamamma, och jag klarar inte att förlora min själapappa också. Så jag ber dig att vara rädd om dig, tänk över saker och ting noga så ska du se att jag tyvärr har rätt. Eftersom *ätstörningsenheten* ändrat sig ang min tillhörighet och bara är "konsult" istället för att ta över som det var sagt, så förstår jag ju att de tänker kasta ut mig när *min t* försvinner. Då spelar det ingen roll vad som händer, för då kommer jag inte ha någon. Ständig rädsla och skräck. Ingen läkare, så det blir inga mediciner. De kommer ju inte att ordna med det då, när de inte ens kan ordna med det nu. Så jag förstår ju att jag kommer leva i ständigt mörker och isolering. För jag kommer inte orka. Varken att slåss eller kämpa. Så snälla, stanna bara hos mig. Lämna mig inte. Inte än. Jag vet att de kommer kasta ut mig oavsett behov, så jag vill bara få ha dig så länge de låter mig och du orkar.

Och med dina kollegors "idéer"/beslut/"funderingar", så finns det nog inget kvar av mig. Jag har inte ett uns värde kvar, inte ett uns livsgnista. Så snälla, låt mig bara få gömma mig hos dig där jag är trygg tills dess att hela världen går sönder. Tänk på dig själv och vad du ger dig in i. Det helvete *min t* haft önskar jag ingen levande själ, och allra helst inte dig. Det är ingen idé att kämpa, skit ska skit ha som det sägs. Hjälp mig bara lindra smärtan tills det är slut.