De tänker inte hjälpa mig. Min kp hälsade från teamet att de vill skicka hem en arbetsterapeut till mig - igen, trots att jag sagt NEJ. De trodde att det kunde "vara bra för mig". Jag frågade vad de hade tänkt att hon skulle göra, annat än att se på när jag stryker mina kläder, lagar mat, städar, planerar upp dagarna, osv. Det visste de inte. Så, nu går en vecka till och inget händer, ingen hjälp.

Har skrivit ett slags brev på uppgift av min kp. Han bad mig skriva vad jag känner, tänker, och varför. Såhär blev det:

Innan jag skriver någonting annat, så tänker jag bara klargöra en sista gång att jag aldrig mer kommer att be om hjälp, någonsin igen. Alla turer med det här – och med annat inom vården då jag nekats det som man har rätt till enligt lag – trasar sönder mig och späder bara på min grundproblematik och gör det ännu värre.

Jag vet att jag varit på måltidsbehandlingen x antal gånger tidigare, och uppenbarligen har jag inte haft förmågan att få det att hålla. Det var riktigt, riktigt nära den gång då jag fick 8 veckor, var där hela tiden, och gjorde det jag kände att jag orkade och behövde. Problemet då var det långa uppehållet direkt efter behandlingen. Jag hade dessutom inte utvecklat min roll på gården och visste inte var det skulle bära hän.

Känns väldigt konstigt att behöva skriva ett sådant här dokument – som för att försöka bevisa att jag är värd hjälpen som finns men som jag inte kan få. Jag förväntas slåss fastän att jag inte känner mig värd någonting. Och ert agerande i mitt ärende har ju inte ökat känslan av att jag skulle ha ett värde, utan snarare tvärtom. Till och med min terapeut är chockad och starkt frågande till hur ni hanterar detta ärende.

Ett livslångt beteende bryts inte på bara ett par veckor, utan det tar tid, det är en process – som ni så fint brukar säga. Önskar att ni själva kunde leva efter det också. Det är så typiskt att jag hamnar mellan stolarna, det är alltid samma sak. Alltid. Jag är för frisk, och jag är för sjuk. Att ge mig förslaget att skicka mig utanför landstinget eller till *namn* behandlingshem, gör mig riktigt illa till mods. Det var vad den sk ”vården” ville göra för 4 år sedan, men jag sa nej som tur var. Så att få det förslaget i ansiktet igen är som att säga att inget har hänt med mig i princip sedan jag sökte hjälp, och det är verkligen att slå undan benen på mig. Att sedan ödsla tid på att tjata om arbetsterapeut om och om igen, ja – inte känns det som att jag blir lyssnad på eller respekterad för fem öre.

Mitt liv har varit och är tillräckligt fyllt med rädsla, skräck, sorg och ångest. Så jag kommer inte utsätta mig för att lämna ut mig till vården i ett annat landsting – eller på ett behandlingshem i här i landstinget. Hörde att ”boendestöd” varit uppe på tapeten igen, och det informerade jag faktiskt mig själv om för flera år sedan, och då var det ej aktuellt pga att jag inte har några som helst problem att fungera i min hemmiljö på det sättet. Och inte är det annorlunda nu. Men jag har för länge sedan förstått att ni inte inser vad min problematik innebär, och framförallt vad den inte innebär.

Min problematik är i grund och botten att jag är traumatiserad, både av det som skedde i min barndom och inom vården som vuxen. Jag har alltid saknat trygghet, värme, stöd, empati, förståelse, tröst, osv. Det beteende ni uppvisar genom att gång på gång brista i det som kallas ”omvårdnad”, gör bara min problematik ännu mer komplex och gör min värld mindre och mindre. Ni kväver mig. Jag har förstått på fleras bemötande att en del/några av er tror att jag nästan är som funktionshindrad på något sätt, men så är inte fallet. Fråga min terapeut efter en aktuell diagnos om ni inte tror mig.

Så om ni vill mig väl – eller åtminstone inte illa – så slutar ni med den här häxjakten som startade i och med att jag blev kallad för mobbare. För efter det har det bara fortsatt, men i andra former. Man behöver inte ”älska” alla, så jag begär inte att ni ska ”tycka om” mig, men det hade ju varit bra och det mest professionella om ni åtminstone kunde vara artiga mot mig. Vi är väl alla ändå vuxna sedan länge och vet hur man beter sig mot folk.

Jag fick frågan av *min kp* om jag kunde skriva ihop vad som skulle hjälpa mig och varför, samt vad som är skillnaden nu jämfört med tidigare. Och ja, vad ska jag säga som jag inte redan sagt.

Jag vill ha och behöver 8 veckors behandling på måltidsprogrammet. Detta för att försöka åstadkomma en förändring av de vanor jag haft hela livet. Hade det varit en mer individuell och inte så rigid behandlingsform, så hade man kunnat anpassa behandlingstiden allteftersom. Det är ju trots allt en individuell behandling. Så för att bryta en vana behövs det tid, och den längsta tid ni ger är ju 8 veckor. Jag vet att ni aldrig kan förstå det, men för mig startar stressen att ”prestera” redan den första minuten jag kommer till programmet. Jag är nästan för motiverad, och vill för mycket. Så att ge mig kortare tid än 8 veckor är lönlöst, för då blir jag bara ännu mer stressad, pressad och ledsen, och risken att misslyckas blir större.

För att öka chansen till bärighet efter behandlingen, så kan den inte sluta tex nära juluppehållet. Så med andra ord – för varje torsdag som går nu, desto större blir risken att avslutet hamnar vid jul, och då förstör ni mina chanser. Om jag nu skulle få gå programmet – det har vi ju som sagt inte sett än.

Jag vet också att ni inte tycker om att man går hela programmet som det är, och att ni alltid brukar tjafsa om hur man tänkt sig den berömda ”utslussningen” redan från början. Återigen så är jag inte som ”alla andra”, utan jag vet vad jag klarar och inte. Och då jag dessutom provat båda alternativ, enbart för er skull så att ni slipper tjata, så kan jag med säkerhet säga att jag har större chanser att lyckas om jag slipper utslussningen.

Och en sak till som skulle öka chansen för att lyckas, är att ni tar hänsyn till mina andra diagnoser. Jag förstår att det är skrämmande för er och att det orsakade en massa problem i och med att det står i min vårdplan. Men jag är ingen utomjording, utan det handlar bara om sunt förnuft; tvinga mig inte att tala inför andra, pressa mig inte om jag har en panikångestattack, och skäll för guds skull inte på mig när jag mår dåligt för att jag mår dåligt. Det finns heller ingen konstruktiv anledning till att tala om för medpatienter hur många gånger jag gått behandlingen, för det gör dem bara ännu mer oroliga över att det inte ska hjälpa dem, och gör att min självkänsla och mitt hopp sjunker som en sten.

Ni talar alla mycket om ”här och nu”, men när det gäller mig och behandlingen så verkar det bara vara ”förra gången” och ”tidigare”. Ingen av er har någon endaste aning om hur mitt liv ser ut nu jämfört med tidigare, men ändå dömer ni mig. Det talas ofta om att ”det är bara att ta nya tag och försöka igen”, men jag undrar varför ni bara säger det och inte arbetar efter det. Jag har den här gången gett avkall på det enda som ger mig livskvalité – dvs ridningen och hästhanteringen – för att jag skulle orka och kunna kämpa extra hårt medan jag väntade på besked om ett datum för behandlingen. Jag har nästan gått under, men jag har inte gett mig. Jag kände att jag var tvungen att bevisa att jag var värd att få gå behandlingen, men inte ens det har ju hjälpt. Istället sitter jag nu här och är ännu mer trött, trasig, ledsen, ratad och värdelös. Och jag känner mig så dum som återigen hoppades på vården, ville komma ur det här, satsade allt. Och så slog det bara tillbaka på mig själv. Igen.

Jag har till och med lagat mat till matlådor för att jag inte ska ha den ursäkten att falla tillbaka på när jag inte är på *måltidsbehandlingen* under behandlingen. Istället för att fara på semester under sommaren så har jag bara varit hemma och sparat ihop pengar till en diskmaskin, så att jag inte kan skylla på att jag inte orkar med disken om jag äter. Har till och med städat och putsat fönster och bytt gardiner bara för att jag ska ha så mycket kraft som möjligt att ta den här kampen och vinna den en gång för alla.

Men ni vill inte ge mig hjälpen jag behöver. Ni är så fast övertygade om att ni ”vet hur det är”, att ni pulveriserar det enda jag har och alltid haft; min självkännedom. Jag överlevde alla trauman som barn för att jag kände mig själv, visste vad jag klarade av, vad jag behövde. Det är samma sak med alla olagligheter som jag utsatts för inom vården – jag har blivit överkörd till varje pris, gång på gång, bara för att maktfolket till slut ska prova det jag sagt ända från början. Och då har det fungerat. Det har varit det enda som har fungerat. Om någon känner mig och vet vad som fungerar för mig, så är det jag. Ingen annan, utan jag.

En sak jag aldrig kommer att förstå är hur nu rättfärdigar er oförmåga att agera i den här frågan när det faktiskt finns en chans att lindra en människas lidande. Det liknar på många sätt situationen där människor bara står och ser på hur en mobbare plågar sitt offer.

Jag lovade på heder och samvete att jag aldrig mer skulle vara inlagd på vårdavdelning, om jag bara fick stanna den där extra lilla tiden som kände att jag behövde. Läkarna och den personal som inte förstod och inte respekterade mig – och litade på min förmåga – försökte kasta ut mig vid varje möte till varje pris. Men de som lärt känna mig slogs för mig och jag fick stanna tills jag själv kände att jag var redo. Jag blev utskriven efter midsommar och de flesta skakade på huvudet och suckade åt mig, för de sa att jag var alltför hospitaliserad efter min långa vistelse på avdelningen för att klara mig själv. Vad gjorde jag då när jag skrevs ut? Jo, jag for hem och packade och reste till fjällen och var där ensam i en hel månad utan någon annan. Det var den bästa sommaren i hela mitt liv.

Jag vet att ni inte tror på mig heller. Ni tror inte på min förmåga, mina resurser som ”de mina” talar så varmt om. Ni tror att jag är som ”alla andra” och att ni ”vet bäst”. Jag har ingen aning om hur många inom vården som jag retat gallfeber på genom att berätta vad jag behöver. De vägrar ge mig det, så jag provar deras andra saker, och så återgår vi till mitt förslag och då fungerar det. Det retar så ofantligt många. Det är så lätt att säga att alla människor är unika och att vi är individer. Men när det kommer till kritan så är ni inte bättre än någon annan yrkeskategori – ni sorterar in människor på precis samma sätt.

Jag har tagit så mycket skit på *måltidsbehandlingen*, och trots det ber jag om er hjälp. Men tro mig, om det fanns någon annan utväg så skulle jag hellre ta den. Jag har blivit kallad mobbare av bla er chef, personal har slängt igen dörren i ansiktet på mig när jag haft panikångest, har blivit tillsagd att jag ”känner fel”, blivit anklagad för att ha gömt kakburkar (jag hade tom glömt händelsen eftersom det var flera månader efter att tjejen som var den skyldiga gjorde det), jag har blivit lämnad ensam en hel kväll utan personal eller beredskap ens vid middagen, avvikelserapporter som skulle skrivas har inte alls skrivits, osv. Ena läkaren ni hade sa att jag inte skulle gå upp i vikt om jag bara åt enligt *behandlingsstrukturen*, och tji fick jag. Den andra gjorde narr av mig inför min terapeut och var spydig mot mig när min terapeut berättade att jag ”har resurser”.

Så varför skriver jag då det här? Jag är ju ändå bara värdelös i era ögon. Annars skulle ni försöka hjälpa mig istället för att stjälpa. Skulle vilja se om någon av er kom till sjukhuset men blev hemskickad igen i väntan på planering för rehabilitering som första steg. Och hur skulle ni uppleva att komma med ett brutet ben och få det andra benet gipsat istället? Skulle ni känna er hjälpta av det, eller skulle det kännas som att vården misslyckats? Hur skulle ni känna er när ni låg där hjälplösa och försökte säga till, men ingen lyssnade eller brydde sig?

Så antingen hjälper ni mig, eller så stjälper ni mig. Men ni får inte längre slå på mig när jag redan ligger.

Jag har gett upp pga er oförmåga till empati och omvårdnad. Jag orkar inte kämpa såhär hårt hur länge som helst utan den ”draghjälp” som måltidsbehandlingen skulle innebära. Så får jag inte det jag behöver nu, så släpper jag taget. Det verkar ju trots att som att det är vad ni väntar på. Överenskommelsen som *min enhet* hade med er i förra våren och i höstas var att ni skulle ta över min ”enhetstillhörighet”, eftersom min läkare är mammaledig, *min enhet* har ingen läkare, och min terapeut ska snart gå i pension. Men till och med det har ni dragit tillbaka (till alla inblandades förvåning och förskräckelse). Så jag antar att när min terapeut går i pension så kommer ni göra allt ni kan för att slippa mig – för vilken enhet ska ni då vara ”konsulter” till? Ska jag då förlora den bästa och mest konstruktiva kontakt inom psykiatrin som jag någonsin haft – bara för att ni har en sned bild av vem jag är och vad ni tror er om att veta om mig?

Det är som vanligt. Jag slåss med mig själv för att våga och orka be om hjälp, och när jag gör det och blottar strupen så hugger den sk ”vården”. Folk skrattar åt mig när jag berättar att jag aldrig ens skulle gå till en vårdcentral, eller vägra fara in till akuten om jag blivit överkörd. Men det är helt på allvar. Jag har inget förtroende för vården längre. Har tidigare alltid varit rädd för vården, men sett det som en plats där människor som behöver får hjälp. Men jag vet nu att det inte gäller mig. Jag har inget värde, inga rättigheter. Och det bevisar ni för mig gång på gång på gång på era behandlingskonferenser, och sedan skickar bud med *min kp* om vad ni tror er veta vad jag behöver.

Inte för att det kommer spela någon roll, men nu har jag skrivit min uppgift i alla fall. Och nu har jag gråtit konstant i 6 timmar pga er ”omtänksamhet” och ”välvilja”. Nu räcker det.

Det här är sista gången jag ber; snälla hjälp mig.

Och vill ni inte hjälpa mig, så gör i alla fall inte saker och ting ännu värre.

/Maria