Hade bestämt mig för att det här skulle bli en dag då saker och ting funkade. Hur det varit och hur det skulle bli imorgon kvittade, för idag skulle det fungera. Vad händer? Jo, det tar två timmar att förmå mig att äta något till frukost, och när jag väl gör det så blir det för mycket - bara för att jag mår så jävla dåligt av att äta. Åt sedan lunch alldeles för tidigt - för att jag mådde så jävla dåligt av att ha ätit frukost. Sen mådde jag såklart ännu sämre av att ha ätit lunch också, så då åt jag kladdkaka till fika. Vilket såklart gjorde att jag mer eller mindre dog över middagen, så den hoppade jag över. Istället har jag tagit fram motionscykeln och har nu bränt futtiga 300 kalorier - av alla miljontals som jag satt i mig de sista veckorna......

Så över dagen har jag hetsätit, överätit, tagit stesolid, haft panikångest, gråtit hysteriskt, övervägt att ringa till min kp, ätit ur soporna...... ja, kort och gott allt. För jag har dessutom fått mig ett gott skratt, eftersom idioterna på skitgården fortsätter med sina påhitt. Och snart - SNART - smäller det för dem. Så just nu roar jag och min väninna oss med att "reta" dem lite extra (dvs spela dumma och bara "go with the flow").

Ska inte till sjukgymnasten imorgon, för jag dödade min rygg i söndags. Jag har svårt att röra mig, så det är ingen höjdare att "värma upp" och sedan sitta på en stol och sedan ta sig ner på en matta på golvet och upp igen... Jag kan knappt sätta på mig strumporna, och det säger väl en del.... Igår när jag skulle väga mig på ÄS så hade jag vägt mina byxor så att jag skulle slippa ta av mig dem. Min kp såg måttligt förvånad ut, men brast ut i skratt när jag sa att han annars kunde få ta av och på mig byxorna eftersom jag kämpat med det hela morgonen..! Jag skrattade ganska gott också kan jag säga! Om det inte har framgått tidigare så kan jag ju säga att vi är ganska bekväma med varandra, och har samma sorts humor. Jag litar på honom. Helt och hållet. Sen vet jag ju att han är ganska lättsam, har svårt att ta saker och ting på allvar och inte bara se allt som "bra". Men samtidigt är jag helt säker på att han aldrig skulle göra mig illa medvetet.

Igår fick jag det sista mailet från min t. Jag visste inte att det var hennes sista dag. I så fall hade jag mailat henne. Har en fråga, men ville inte skicka ett mail som aldrig skulle läsas - eller läsas av någon annan datatekniker eller liknande. Jag gick sönder, jag dog, när jag såg att hon skrivit ett hejdå till mig och att hennes mail skulle stängas ner. Jag trodde att den dagen var i fredags. Kändes som att hon "dog" en gång till, mitt framför mina ögon. Hur fin min kp än är så kommer han aldrig att finnas där på samma sätt. Han kommer aldrig att svara på ett mail när jag har panik och hjälpa mig när jag inte sitter där i samtalsrummet. Så..... jag är mer ensam nu. Helt ensam. Alla veckans timmar, förutom de 2 x 45 min som jag träffar honom. Det är 0,9% av en vecka. 0,9%. Och för mig tar det ca 45 min att "våga öppna mig" vid varje samtalstillfälle.....

allt känns så jävla overkligt

jag vet inte om jag finns

är det här på riktigt

mår så illa

är så trött men  kan inte sova

kan inte ens andas

tårarna bara rinner

var ska jag ta vägen

vad ska jag göra om det skiter sig totalt

kag kvävs

tror hag håller på att bli galen på riktigt

kan

inte

andas

................................................