Höll på att dö imorse innan jag skulle bege mig till min kp. Hade så många olika känslor på en och samma gång. Men mest var jag rädd. Rädd att läkaren skulle ha förändrats sedan jag träffade henne sist. Har träffat så många läkare som betett sig mer eller mindre som svin, så att träffa en läkare med hennes höga positioner och inte veta om hon smittats av "överläkarsyndromet" och andra "maktsyndrom".... Ja, det var jättejobbigt. Men innerst inne tänkte jag att även om jag bara träffat henne typ 10 min för flera år sedan, så kände jag då att hon är och kommer förbli den fina människa hon är.

Satt i väntrummet som gud glömt med min kp. Klockan gick, jag skakade och fick inte luft. Sa till min kp att "vi går nu så slipper jag det här och kan leva på hoppet". Men han fick mig att stanna. Tio minuter försenad hör jag sedan "M-steg" på heltäckningsmattan utanför väntrummet. Jag visste att det var hon. Känner igen hennes steg. Har i princip sparat dem inom mig som för att ha någon slags tröst och påminnelse om att det finns goda människor, och goda människor som har höga maktpositioner.

Hon klev in i väntrummet och jag kände igen henne direkt. Hennes varma leende och blick. Empatiska rösten och kroppsspråket. Ja, allt. Dock blev jag inte helt och fullt övertygad förrän vi satt oss ner. Det gjorde så ont i hjärtat att se henne efter så lång tid, att känna hennes värme och veta att hon är en läkare, så tårarna bara rann. De bara flödade ner för kinderna. Då sa hon "ta det bara lugnt". Och tårarna började forsa - hon var sig själv, hon hade inte förändrats. Till slut bad jag om ursäkt och sa att hon bara skulle strunta i att jag grät. Hon svarade "nej men ta dig tid, det är ingen fara" och hon såg på mig med så varm blick att jag dog ännu mer. Till slut samlade jag mig, men tårarna började rinna igen så fort hon frågade hur det är. Jag snyftade fram att "det är bättre nu" och försökte förklara varför jag grät; att det var en sådan lättnad att se att hon var pörecis så som jag minns henne. Hon log och till och med skrattade till lite, och det gjorde jag också mellan tårarna. Tänkte att jag inte skulle kunna säga något alls för att jag grät så, men hon är så lätt att prata med. Och hon LYSSNAR på vad man säger. Frågar om det är något hon inte förstår och om det hon vill veta. Hon är så rak och tydlig, men ändå så varm och empatisk. Det är helt sanslöst. Och hon TROR på det jag säger. Jag sa som jag känner; att jag vill undvika att ta beroendeframkallande medicin så långt som det är möjligt. Och hon sa att hon håller med mig. Bara sådär, utan att ifrågasätta om det verkligen är sant, utan att bli extrem och säga att allt beroendeframkallande ska sättas ut nu direkt. Fatta hur länge sedan det var, och hur få gånger i mitt liv, som jag fått den reaktionen från en läkare. Hon söker inga strider, ingen kamp. Behöver inte "mosa mig" för att framhäva sig själv som så många andra gjort. Hon "vinner" överlägset med sitt sätt, sitt bemötande. Och man "vinner" som patient - också. Tror att vi gick igenom de aktuella medicinerna, vilket jag inte var riktigt beredd på. Jag ville inte skapa falska förhoppningar i fall om att hon ville träffa mig för att säga att hon tyvärr inte kunde hjälpa mig med att skriva ut medicin, utan bara tänkte ge mig råd om hur jag ska klara mig tills min ordinarie läkare kommer tillbaka. Jag svamlade på, men jag tror att jag mindes de mediciner jag behöver. Jag hade med mig en lista som jag skrivit ut från apoteket, som innehöll de "skvätt-recept" som skrivits ut av "mindre empatibegåvade" läkare. Hon sa att hon tycker att det är svårt att få en överblick på de 7 sidor (!) jag hade, och jag förstår henne. Jag som står på medicinerna kan knappt få ihop det, så det kändes faktiskt skönt att hon också tyckte att det var svårt att få någon bra överblick av pappren. Hon sa att hon skulle ringa apoteket istället och höra hur det låg till. Jag förstår att hon har svårt att lita på att det jag säger och visar upp är sanning, för vi känner ju egentligen inte varandra och det var år och dar sedan vi sågs sist. Och då var det väl kanske ett möte på 10 min och jag var inlagd och låg i min säng och panikade. Det viktiga är i alla fall att hon inte misstror mig, utan vill bara vara försiktig eftersom vi inte känner varandra. Jag förstår henne så väl och har inga som helst problem med det. För mig får hon göra vad som helst, för jag litar på henne helt och fullt. Hon ska ordna så att jag kommer kunna hämta ut min medicin själv en gång per månad, för hon förstår vilket nederlag det skulle vara för mig om någon annan skulle hämta ut medicin åt mig igen. Det var så länge sedan jag fick hjälp med det, och jag har kämpat så hårt för att klara av det själv. Bli oberoende. Känna det uns av stolthet i att kunna göra som alla andra som klarar av att hämta ut sin egen medicin. Hon såg mig djupt i ögonen och frågade om det finns någon risk att jag skadar mig med medicinen, och jag svarade precis så som jag känner - att jag aldrig skulle göra det, för det skulle ju betyda att den som skrivit ut medicinen till mig i så fall indirekt blir ansvarig för att jag skadar mig, och det skulle jag aldrig kunna göra. Aldrig. Jag tänkte inte på det då, men efteråt kom jag på att jag hade ögonkontakt med henne hela tiden och jag inser att jag verkligen såg menande ut, för hon svarade att "när du säger att det är så, så litar jag på att det är så".

Hon berättade även att hon pratat med min läkare under morgonen idag, och att hon kommer tillbaka i september, "alltså tidigare än beräknat". Tårarna var som vattenfall och jag kunde inte kontrollera vad jag sa, så jag utbrast "skojar du med mig". Hon log varmt och sa att det inte var något skämt, och att hon hoppas att jag kan stå ut med henne tills dess. Jag var helt mållös, så det enda jag fick fram var ett "javisst". Egentligen kände jag bara "självklart, det spelar ingen roll om det är du eller *min läkare* för ni är lika fantastiska båda två". Hon sa det med glimten i ögat - tror jag i alla fall, för jag tror hon anar hur mycket jag tycker om henne.

Ja, sen var mötet över och hon gjorde som vanligt; drog en snabbrepetition av det vi bestämt och frågade om det stämde, och så sa hon att jag kommer få en tid att träffa henne i maj igen. Jag kunde ha fallit till marken och kysst hennes fötter, för så tacksam var jag. Var tvungen att behärska mig för att inte fråga om jag fick ge henne en kram. Jag vet inte hur jag ska kunna tacka henne, någonsin. Om det fanns fler läkare som hon, och fler som har hennes höga maktposition, så skulle vården vara en mycket mer välfungerande och effektiv apparat. Hon måste vara en av de bästa läkarna som finns i hela landet. Och då inkluderar jag den somatiska vården.

Min kp var nog ganska imponerad av henne, och jag tror att hon rörde även vid hans själ. Vet inte om han någonsin träffat en läkare som har ett sådant sätt, sådan värme, respekt och förståelse. Jag såg i ögonvrån hur hans underläpp darrade lite och hur ögonen såg ut att bli lite tårfyllda. Jag vet att han är rörd när jag ser det på honom. Tror att han också blev helt överlycklig för min skull.

Älskade, älskade människa. Hon är helt fantastisk. Min kp likaså.