Träffat min kp idag, och det var så himla jobbigt - som vanligt. Jag förstår vad han säger, men kan inte ta det till mig. Tårarna bara sprutar och jag får nästan panikångest. Höll på att köra en blyertspenna genom handen för att han säger sådana saker till mig. Saker som gör mig varm inuti, saker som läker. Gör ont. Bra-ont.

Jag kommer på mig själv ganska ofta med att analysera honom som någon slags distraktion. Han bär på ganska mycket, tror jag. Det hörs när han pratar om sig själv och hur han tänker. Hur hans blick ser ut. Ja, det märks på hela honom. Som när han nämner något om sin fd fru. Det skär i hela mig. Som när han bekräftade mina aningar om att han inte är någon "prylmänniska". Då sa han att när han flyttade från sin fru så "tog han bara med sig det han behövde". Det säger väldigt mycket mer än vad orden betyder i en mening. Tror att han blivit så sårad att han på sätt och vis gett upp om lyckan och kärleken, gett upp sina drömmar om att kanske få uppleva det igen. Istället springer han jämt och ständigt i sin egna värld, och verkar inte ens medveten själv om bubblan han befinner sig i. Får ofta känslan av att han lever som i ett vacuum - som att allt bara är "här och nu" och att alla tankar på då och sen är som bortblåsta. Han frågar mig ofta varför jag är så snäll. Vet inte vad jag ska svara på det, för jag är bara som jag är. Så även om han framstår som stark, självsäker, auktoritär och lite "bra karl reder sig själv" på ytan, så tror jag att det döljer sig betydligt mer än så under skalet. Jag vet att det han säger och visar utåt är det han själv känner, för det syns - och känns. Och det får mig på ett sätt att bara vilja gå fram till honom, ta tag i honom och se honom djupt i ögonen med stadig blick, och på något sätt försöka trösta honom. Säga något, göra något, bevisa att världen inte behöver vara en ensam plats och att alla inte sårar de som de älskar. Men vem är jag att övertyga honom om det. Jag som inte ens vill leva. Det är bara så hjärtskärande att se honom så..... hurtigt glad och positiv med bitterheten hängandes i hasorna.......

Ja, jag vet inte. Jag vill bara att han ska få ha det bra. På riktigt. Känna med alla sinnen att "det blev ju bra ändå". Alltså, han är ju så himla positiv i tanken när man pratar med honom, överdrivet positiv - minst sagt. Och då gör det än mer ont att se honom bakom skalet. Det hade varit lättare om han varit "mänsklig", realistisk, men det blir så jävla svårt när han är så överdrivet positiv.

Det enda negativa med honom är att han är just en "han", för det gör att det finns risk för att det jag vill säga och göra verkar som något annat och något mer. Och jag vill inte riskera att han för ens en hundradels sekund ska tro och tänka något sådant. Det räcker med att han just slutat tjata och fråga om jag tycker att det är jobbigt att prata med honom om övergreppen för att han är en man. Det har gjort mig så ledsen så många gånger, för det spelar verkligen ingen roll för mig. Jag är trygg med honom, och skammen... ja, den är lika stor oavsett vem jag än pratar med. Så det känns varken mer skamligt eller "pinsamt" eller annorlunda på något sätt överhuvudtaget. Den enda skillnaden är hans kramar. Men det tror jag snarare beror på storleken på person och hur han framställer sig själv. En trygg famn. En famn som kan skydda om det skulle behövas. Lugn, stark, snäll, empatisk. Beskyddande. Tryggt.

En massa flum....... men jag var tvungen att skriva av mig lite.... Har gråtit som ett vattenfall för både allt och inget idag. Har inte gjort något annat, om man bortser från att jag var på stan och köpte akvarellpapper. Ligger bara här hemma och väntar. På vad vet jag inte. Att folket på gården ska åka dit för de hemskheter de gjort kanske. Och att jag ska träffa läkaren om en vecka. Är jättenervös - och rädd, faktiskt. Tänk om hon förändrats..... blivit som de andra.. fått "överläkarsyndromet"..... Känns inte bra att träffa henne i min t's lokaler heller.. vill aldrig mer gå in där.... men vad har jag för val.....