Det värker i själen. I hela mig. Har ångest så jag skakar. Ska på avslappning i grupp hos sjukgymnasten i em. Det är skräck blandat med en längtan om att få en stunds ro. Men allt beror på vad vi kommer att göra. Jag gillar inte att sitta på en stol eller stå i ring. Då ser alla mig. Vill bara ligga på en mjuk matta med en kudde under huvudet, en mindre kudde under knäna och så en filt över mig. Och bara blunda. Lyssna på vad sjukgymnasten säger, känna hur hon målar fram min kropp, får mig att vara i mig själv. Känna hur jag blir närvarande för en stund. Kunna vara i mig själv utan att dö av äckel och skam.

Var hos min kp igår. Vet inte vad det blev för samtal. Han har bitit sönder en tand och ska operera sig, så det var lätt för mig att fokusera på honom istället. Det gör mig både glad och ledsen att han inte kan förstå - som alltid. Det är så svårt att bara "ta" när han säger att man kan om man vill. Och att allt kommer ordna sig. Att jag måste kämpa, ta mig framåt. Jag klarar inte det, för just nu är jag bara inställd på att försöka orka överleva. Vet inte vad jag ska säga.