Har kollat recepten som kommit in på apoteket. Ett av två får jag inte på förmån, så jag kommer inte ha råd att hämta ut det. Det är det ångestdämpande som inte är beroendeframkallande. Har mailat läkaren precis som hon sa att jag skulle göra om det var några problem, men jag känner mig bara jobbig. Ärligt talat så skiter jag i om det går att ordna eller inte. Dessutom fick jag halverad maxdos, så de kommer ändå inte göra någon skillnad.

Ännu ett bakslag idag var att idioterna fick ha sitt möte helt ostört. Inte ett knyst i media. Jag har varit tvungen att höra av mig till min stackars kp och min t som gått i pension, för att tala om att de nu valt - ja, VALT - att inte knysta om det idag alls, trots att det var överenskommet att det skulle bli IDAG.

Känner mig lurad och sviken av dem. Jag har serverat allt på silverfat till dem, och de bara skiter i att jag lider en jävla dag till, och så en till och en till, osv. Folk tror mig snart inte längre, de som inte redan tror att jag hittar på kommer börja göra det nu. Alltid, alltid sviken. Alltid, alltid ensam. Har gråtit hela kvällen. Varit jättefint väder och jag har velat gå ut, Men vart? Jag vill inte gå runt i samhället, och jag får inte visa mig på det där stället. Så vad har jag gjort i det vackra vårvädret som alla njutit av idag? Jo, jag har legat i mig säng och lyssnat på ljudbok och kollat på youtube. Har redan sett det mesta av allt innehåll på netflix, både filmer och hela serier - så länge har det här pågått.

Har just skickat mail där jag skrivit till de som är såååå exalterade över den här nyheten men ändå vägrar knysta om den, att om de inte bryter tystnaden imorgon senast mitt på dagen så går jag till någon annan. De har svikit mig. Gång på gång. De har glömt bort att JAG finns mitt i allt det här. Men - det är ju BARA JAG. Så det spelar väl ingen roll. Och som vanligt måste jag ta till hårdhandskarna. Och det måste vara jag, ensam. Ingen annan gör något. Visst, jag är vuxen, men jag hade väl hoppats på något slags medmänskligt stöd av omgivningen. Mitt juridiska ombud gör så gott hon kan - på sätt och vis. Men hon är ju inte heller drabbad på samma sätt.

Skulle ha följt med henne och hennes dotter på utflykt imorgon, men det blir inget av för min del. Jag är helt söndertrasad och måste fundera på vad fan jag ska göra om det är lika tyst som i graven imorgon. Är mycket att fundera på och planera. Vilka andra ska man välja, hur berättar man på bästa sätt, vad är viktigt och mindre viktigt, osv. Hade tänkt skriva och klippa ihop en halv bok nu inatt, men jag bara gråter så jag orkar inte. Tänker nog gå under jorden istället. Ska ta stesolid nu så att jag kan andas igen. Försöker ta det lugnt och inte "gå all in" som min kp säger. Och jag tycker att jag gör det trots allt. Det jag helst vill göra är att meddela de sega jävlarna att de redan nu kan köra upp sin nyhet i arslet och att de inte får använda någonting som jag bidragit till.............. Så då är det väl att "inte gå all in" när jag har meddelat dem att de har tills imorgon på sig att bryta tystnaden, och att jag förstår att det är lätt att bli "girig" när man sitter och har ensamrätt till en så smaskig nyhet - och glömma bort att det finns en människa som lever i ett helvete tills dess att tystnaden bryts. Eller????