Sist när jag och min väninna gick med hundarna så försökte jag återigen att bara svälja allt. Allt prat om hur hon äter så lite kalorier som möjligt, hur fantastisk den dyra hundmaten är som innehåller såå mycket kött och bara bra grejor, hennes skryt (eller försök till skryt) om hur duktig hennes hund är, osvosv.

Maten kommenterar jag inte längre, och om jag ska vara ärlig så orkar jag inte ens lyssna på det längre. Svarar bara "mmmm", "aaaa" och "jaha" - typ. Hundmaten vet jag inte varför hon mässar för mig om, för jag kan inte ge min kastrerade hund ett så energirikt foder, för då rullar han fram och dessutom har jag inte råd med det (om det nu skulle finnas en "lightvariant"). Men hon kanske försöker övertyga sig själv om att det är bra? När det gäller hur duktig hennes hund är, så skiter jag egentligen i det också. Min hund kan också gå fint och titta på mig om jag pratar med honom, osv. Men hon kanske skulle försöka se till att hennes hund äter själv istället för att handmata honom med matrester och rått kött, se till att han inte kissar inne hos folk, och att han kan vara ensam hemma en stund i alla fall. Men det är ju hennes val, så det rör inte mig - egentligen. Men - när det drabbar mig, när hon bara förväntar sig att jag ska ställa upp och vara hundvakt i ur och skur, ja DÅ bryr jag mig. Jag kan inte göra allt åt henne. Särskilt när hon och hennes familj inte gör något för mig. Att hon får för sig att många tibbar aldrig kan lämnas ensamma för att "de upplever en stor sorg när deras människa lämnar dem" köper jag inte. Hennes "ensamträning" går ut på att hon smiter ut i trapphuset i 10-20 min när hunden ligger och sover (han får alltså inte en chans att se att han blir lämnad och att matte kommer tillbaka). Vaknar han och blir orolig så öppnar hon dörren och säger till honom att vara tyst (vilket ju blir som en belöning för att han väsnas). Hon har gjort hunden så beroende av henne att hon inte ens kan gå på toa och stänga dörren om sig, och om hennes sambo eller dotter är hemma med honom så skriker han ändå efter sin matte.

Jag ska ju flytta i mitten av maj och behöver få hem flyttkartonger. Jag har köpt ett 10-pack förut och släpat till och på bussarna, och det är inte kul. Så jag frågade henne om de ska någonstans (med sin nyinköpta bil) där de säljer flyttkartonger så att jag kan följa med eller skicka med henne pengar - men det ska de inte. Jag tippar på att det är ca 5-7 min med bil till närmsta stället som säljer flyttkartonger - OCH jag vet att de har varit där x antal gånger sedan jag frågade. Så jag inser ju att jag får fixa allt själv, som vanligt. Efter att ha varit hundvakt dagar som nätter, stöd, flytthjälp, mm, så kan inte hon/de hjälpa mig en enda gång.

Vi gick tillsammans med hundarna förra veckan, och jag hann inte mer än att komma hem så fick jag ett sms. Hon ska fara med sin sambo och yngsta dotter på musikal i Stockholm så hon ville att jag ska vara hundvakt i två dygn. De lär fara typ kl 3 på natten/morgonen, för de vill ju hinna ha trevligt före - och sova ut och mysa på hotellet och komma hem sent på kvällen. Precis som förra gången. Nu är jag så jävla less - och ledsen - att jag svarade att jag ställer upp. Men sen kommer jag inte göra det mer. Sen får det räcka. Och jag fattar inte hur hon har mage att ens fråga mig att hjälpa henne igen och med något som kräver så pass mycket, när hon/de inte ens kan hjälpa mig att få hem några flyttkartonger. Jag vill inte döma henne, men det är jävligt svårt att låta bli. Hade det varit jag, så hade jag tagit ut bilen den lilla sväng som behövs för att hjälpa till. Men det är ju bara jag.

Hennes mellandotter har ställt upp och varit hundvakt ett par gånger, och hon och hennes sambo ska bjudas på fin middag på stan som tack för hjälpen. Jag säger inte att jag vill bli bjuden på middag, för det vill jag inte. Jag behöver inte ens ett tack. Men jag trodde att man som vänner hjälpte VARANDRA. Men så är det ju uppenbarligen inte.

Idag gick vi också med hundarna, för min lille herre vill inte gå ut när det är blött och går han tillsammans med en annan hund så blir det lite lättare så att jag inte behöver släpa honom hela vägen. Det var återigen hon som frågade mig, och det gnagde i mig för det är alltid efter det som det kommer ett sms. Och det var likadant idag. Jag hann komma hem och laga middag och så kom sms:et. Hon har bokat tid för möte när hennes sambo jobbar och hemmaboende dottern är i skolan, så hon behöver hundvakt på fredag. Jag blev så jävla ledsen så jag tryckte i mig maten och lastade in tre chokladkakor på det. Sen svarade jag att jag ska göra ärenden då - jag som inte klarar av att ljuga. Fick till svar att hon inte vet vad hon ska göra och hur hon ska lösa det i så fall. Oavsett så kommer jag INTE att ställa upp, för varken hon/de eller hunden dör av att han är ensam en stund. Och fortsätter det här så kommer jag att bli "sjuk" tills när de ska fara till Stockholm, för nu är jag så jävla less.

Det är bara att inse att jag har blivit utnyttjad - igen. Jag har ingen VÄN irl. Ingen. Inte en enda själ.

Och jag har hela tiden tänkt att hon har så fullt upp med sig själv då hon pendlat mellan arbete/sjukskrivning/sjukpension. Hon har varit så "nervös" för allt, så hon har inte orkat något, enligt egen utsago. Sen försäger hon sig ett par dagar efteråt, och talar om att hon "gick på stan och käkade lunch med en kompis" innan hon skulle på något möte - när jag sitter och passar hennes hund i tron om att hon skakar och mår illa av oro och sitter i ett rum på FK. Men det är väl skönt att hon får ha lite trevligt...

Och nu när det mesta är klart, vad ska jag då rättfärdiga det hela med? Att hon HAFT så fullt upp med sig själv?

En komisk sak med det här med flyttkartonger är att när de flyttade så lånade jag ut mina - som jag släpade hem på bussen inför förra gångens flytt - till dem. Det är IRONI. Dessutom bar jag möbler - och tog hand om hennes/deras hundar.

Jag är så jävla dum som hoppas att jag någon gång ska kunna få en riktig vän irl.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Har idag lämnat in nycklarna till min slitna fallfärdiga lägenhet, så nu är jag utflyttad. Men fy fan vad ledsamt, grät när jag stängde dörren och låste för allra sista gången. Den må ha varit ful och skruttig, men perfekt läge, planlösning, stor mys...

Månaderna har gått. Jag har det så bra här i fjällen att tiden rusar iväg. Men det är skönt med tanke på det här "paus-året" pga Covid-19. Kan inte minnas när jag senast hade såhär lite panikångest och ångest. Ingen direkt stress över något. Nu är ja...

Det mesta har kört ihop sig. Men jag hoppas att det ordnar sig ändå till slut. Jag hade läkarsamtal och var mer eller mindre beredd på att få höra att jag är dum i huvet som tror att jag ska klara mig utan att fara till psyk en gång i veckan. Men l...

väntar fortfarande på offert från den "bästa" flyttfirman har handlat lite och skickat paket till mamma för hon fyller snart år gått riktig långpromenad med vovven så nu sover han gott på soffan känner mig så rastlös allt vara snurrar runt på...

allt bara snurrar kan inte förstå att jag ska flytta känns som jag bara hittar på kommer bli mer verkligt när jag får tillbaka nya kontraktet och bekräftelsen på uppsägningen och när själva flytten är bokad   ska på samtal idag har inge...