Har bestämt mig för att prova yoga. Inte för att "träna", utan för att försöka lindra ångesten. Förrådsdörren har äntligen tinat upp, så jag har hämtat in min gamla yoga-matta som jag hade när jag var ätstörd och tränade som en galning. Ska kolla på youtube och se vad jag hittar. Tror jag vet var jag ska börja i alla fall. Så det enda som återstår är att försöka samla ork. Lättare sagt än gjort. Idag klippte jag vovven eftersom det börjar smälta så smått ute. Han gillar inte att vara blöt och smutsig, och jag gillar inte att han blöter ner och smutsar ner inne, så det var ju win-win. Men all energi gick åt till det, och även energi som jag egentligen inte hade. Han är inte klar heller, men är i alla fall "grov-klippt". Han behöver bada också. Känner hur allt ligger på hög, och högen bara växer.

Imorgon ska min kp komma hit, och tanken är att vi ska fara och handla tillsammans. Eller ja, jag ska handla och han ska vara mitt stöd. Men jag vet hur det kommer bli. Jag önskar att det kunde vara en hjälp för mig, men det kommer inte vara det. Så länge jag inte kan gömma mig när jag behöver - bokstavligt talat - så hjälper det inte. Har enorm ångest inför morgondagen. Vill bara ställa in allt. 

Jag är så less på vintern just nu. Önskar att det kunde vara sommar. Våren är den värsta årstiden, bara massa smuts och blött hela tiden, hunden får svamp mellan trampdynorna, det är halt överallt, outhärdligt ljust och jävligt. Men jag vet att det inte blir bättre sen heller. Det hjälper inte att det blir sommar. Kan inte vara ute pga min störda granne. Och sen ska det rensas rabatter och klippas gräs, någon gång när de inte är hemma så jag slipper riskera att bli utskälld igen. Tänkte att "jag far till fjällen". Men det går ju inte. Jag har ingen medicin så jag kan inte resa. Dessutom ska mina sk föräldrar bygga ut i sommar, så jag vet inte ens om det kommer gå att vara där av den anledningen. 

Känner bara att inget spelar någon roll. Och det finns inget jag kan göra för att påverka något. Så jag sitter bara här i mitt soffhörn. Bara väntar. På att dö.

Är så trött. Så trött. Och ändå kan jag inte sova. Inte vila. 

Det är svårt att beskriva hur det känns. Men man kan nog föreställa sig lite om man tänker att man bara sitter på ett ställe, inte kan röra sig. Alla ben i kroppen är brutna, allt har hoppat ur led. Sen hälls tändvätska på kroppens utsida och en tändsticka tänds. Så brinner man. Och man kan inte röra sig. Inte skrika. Det bara brinner och paniken är fullständig. Man vet att den enda lindringen kommer när man dör. Det är bara att vänta. Varje sekund känns som år.

Så mår jag. Varje timme, varje minut, varje sekund. 

Med hälsning från psykiatrin som inte vill ge mig medicin så att det åtminstone finns någon slags lindring någon gång.