Annika Strandhäll har tydligen sagt:

"måste vi se till att regelverket inte lägger hinder i vägen för den som har sjukersättning att få en meningsfull sysselsättning"

Ingen har överhuvudtaget hört av sig till mig sedan jag övergick från aktivitetsersättning till sjukersättning. När jag hade aktivitetsersättning så gick jag i ridterapi, och det var livskvalité. Sen blev jag för gammal och fick sjukersättning istället, och då tystnade allt. Allt försvann. 

Jag tvivlar inte en sekund på att jag skulle kunna ha någon slags livskvalitetshöjande aktivitet då och då. Men försäkringskassan vill ju inte att man gör något. Då blir man väl dessutom av med ersättningen, och då svälter jag ihjäl. Så enkelt är det. 

Ska bli intressant att se om det blir någon förändring, men jag tror inte det. Dagens samhälle missgynnar alla som inte är friska. Och det är ju så att "de som har mycket vill ha mer". Ingen bryr sig om sina medmänniskor längre, det är bara "jag, jag, jag". Folk är osjälviska när det gäller att skänka pengar till vattenprojekt i Afrika, diabetesfonder, osv, men när det gäller exempelvis psykisk ohälsa - som är en av de vanligaste dödsorsakerna i vårt land - så finns det ingen empati. Vi ska inte få pengar så att vi har tak över huvudet, och inte heller mat för dagen. De vill utplåna sjukpensionärer i Sverige och hjälpa människor utomlands istället. Det ser ju fint ut på facebook att visa att man skänker pengar till SOS Barnbyar. Att ha en insamling för psykisk ohälsa vore ju otänkbart, det är ju ingen status i det. Så tillvida att man inte är kändis, för är man kändis och skriver om att man mår psykiskt dåligt så blir man hyllad av folk och uppmärksammad av media. 

Vilken underbar värld vi lever i.

Känner mig så förvirrad och nästan yr. Jag vet inte vad jag vill och inte vill. Allt bara snurrar. Inget ovanligt med det, men blanda in en person till så blir det en jävla soppa. Jag får ingen magkänsla som jag brukar, så jag vet inte. Allt känns bara konstigt. Och jag skäms. Skäms så in i helvete. För allt jag är. Hela mitt jag.

Jag förstår inte. Och jag vet inte. Känner inte. Vad fan ska jag göra???

Inte göra något alls och se vad som händer? Nej, det är inte så jag fungerar.

Tänk om jag byggt ett jävla luftslott. Tänk om jag förskönat allt.

Tänk om det är fel. Äckligt. Fult.

Eller läser jag in för mycket? Feltolkar?

Tänker för mycket?

Men tänk om jag tänker för lite istället???

Kanske låter mig mitt förflutna spela mig ett spratt. Men jag vet inte på vilket sätt.

Är det en varning eller falskt alarm pga trauman. Jag vet inte.

Och vad fan vill jag? Jag vet inte. Eller jo, jag vet att jag vill dö. Det skulle lösa allt.

Önskar att jag hade någon jag kunde prata med, men det finns ingen. Inte en själ. 

Jaja, det får bara vara, orkar inte tänka på det mer nu.

Har varit och handlat. Min kp skjutsade och hjälpte mig få hem mat.

Jag grät nästan när vi gick där på ica. Var så mycket folk. Jag pallar verkligen inte det.

Fick inte med mig allt jag skulle ha, men det hade jag inte väntat mig heller.

Men nu klarar jag mig tills nästa vecka i alla fall.

Vet inte vad jag ska skriva. Känns som huvudet exploderar snart.