Jag vet inte vad jag ska göra. Jag har bett om hjälp. Flera gånger. Och jag får ingen hjälp. Har fått höra så många gånger att jag måste göra annorlunda, att jag måste be om hjälp. Och nu har jag gjort det och inget händer. Kommer aldrig mer be om hjälp. Aldrig. Det är bättre att bara hålla tyst. För det finns ingen. Och det finns ingen hjälp. För mig.
Det är värre att be om hjälp och inte få någon, än att bara lida i tysthet.

för 20 min sedan skar jag mig för första gången på evigheter
kan det vara 10 år sedan sist kanske
bara ett snitt
ångrar det redan samtidigt som jag vet att jag var tvungen att göra det för att det inte skulle eskalera ännu mer
det kändes så skönt
så rätt
på den tiden lät jag det aldrig gå såhär långt
idag hade jag lätt kunnat snitta upp både armar och lår "åt rätt håll"
men jag vill inte att min kp ska drabbas och behöva leva med det
han har så mycket oskriven makt över mig
jag har så mycket tillit till honom
men det måste ändras nu
för bådas skull

Har inte fått många timmar sömn på flera veckor nu. Måendet rasar. Självmordstankarna virvlar. Tårarna forsar. Blodtrycket är bedövande lågt. Ilskan kokar. PMDD. PMS. Allt för att göra det så jobbigt som möjligt. Har nog aldrig mått såhär dåligt i hela mitt liv. Inte ens i de perioder då jag var inlagd. Men det spelar ingen roll. Det är som det är. Finns inget att göra åt det.

Hade verkligen kämpat idag för att orka duscha innan jag skulle på samtal. Och sminka mig för att dölja det allra värsta Jag överlevde från i torsdags till idag bara för att jag visste att jag skulle på samtal. Har varit planeringsmöten och annat i vägen, så det har varit tungt med alla inställda samtal. Jag bytte om med de sista krafterna, och fick ut hunden för att han skulle kissa. 15 min kvar innan bussen går. Så piper telefonen. Det är min kp. "Tyvärr måste jag avboka idag, ska på ett extra möte som har prioritet".

Allt svartnar omkring mig. Som om aska virvlar i hela synfältet. Är förlamad och vet inte vad jag ska göra. Ska jag svara? Ska jag inte svara? Jag ville inte att han skulle tro att jag var arg på honom, så jag svarade "ok". Sen kom panikångesten och tårarna. Hörde mig själv skrika för full hals. Gny, snyfta. Skrika. Jag tänkte att det här inte kan vara på riktigt, jag är nog psykotisk och har vanföreställningar. Läser smset igen. Mellan tårar och skrik börjar vreden välla upp som lava i en vulkan. Vem har bestämt att mötet ska hållas precis på min tid? Den som bestämt det känner inte mig och har ingen aning om hur jag mår eller vilka konsekvenser det får för mig - och ev psykiatrin om jag inte kan hantera det här och tar mitt liv. I det skick jag är i just nu så kan en sådan här sak få mig att göra slut på mitt liv på direkten. Möte är viktigare än mitt liv, viktigare än vad jag är. Då jag slåss med extremt svåra känslor av att vara värdelös och hopplös, så går det här hand i hand med alla destruktiva känslor i hela kroppen. Det bränner i ryggraden och jag känner hur jag än en gång får bekräftat att mitt liv inte räknas. Jag har ju sagt det, gång på gång. Jag borde inte leva. Och jag har inga rättigheter, och ingen endaste människa i hela världen. Allt än en gång inpräntat.

Vrålen försvinner ju mer panikångest jag får, och övergår till kvävda skrik. Jag hugger tag i första bästa brytbladskniv och tänker att jag ska skära upp hela mig. Eller åtminstone armar och ben.

Kastar mig över datorn och börjar skriva mail till min kp. Jag vet inte vad jag skriver. Eller om det ens går att förstå. Tårarna fortsätter forsa. Jag svär på att aldrig mer tro på något som verkar för bra. Som att jag har mina tider hos min kp. Kommer aldrig mer förlita mig på det. Min kp har ju såklart lämnat återbud tidigare ett antal gånger, men aldrig med såhär kort varsel. Därför är det här mer än vad jag klarar av i min redan suicidala svarta värld.

Skriver och skriver. Skickar.

Letar fram mobilen och smsar min stackars enda vän. Skakar så jag knappt kan hålla i telefonen eller trycka på några knappar, men får iväg ett sms.

Vinglar runt i rummet. Letar fram mina sista Stesolid. Tar 30 mg. Funderar på att ta fler, men då jag inte tagit på ett bra tag nu så tänker jag att det borde räcka. Går tillbaka till datorn. Skriver och mailar igen. Sitter och håller i kniven och tänker att jag måste skära mig. Vem fan bryr sig om jag skär mig. Det är ju inte som att jag har någon som kommer veta eller bry sig om jag gör det. Men konstaterar att den jävel som bestämt att min kp ska gå på möte inte är värd det. Och det är inte min kp's fel, men han kommer känna sig skyldig om jag gör det i alla fall.

Får svar från min kp då mötet tydligen inte börjat än. Han skriver att han inte kan göra något åt det. Jag kan känna hans maktlöshet i orden på skärmen. Svarar honom att jag förstår det, och att jag inte kan göra något åt det heller.

Håller i kniven. Ena strumpan har snurrat sig på foten för att jag kröp upp i soffan. Får hålla tillbaka en stark impuls att hugga mig i foten. Tittar på bladet. Det skulle kännas så rätt att skära. Så rätt. "Skit ska skit ha".

Tänker att jag väntar lite med att skära. Bara lite. Går ut i köket och kastar ihop en kaka och sätter i ugnen. Här ska hetsätas. Stesoliden börjar kanske verka litegrann. Tårarna forsar fortfarande. Känner att jag vill dö. Tänker att jag vill dö. Men, jag vill inte att min kp ska få skit för det. Och jag vill heller inte att någon ska skriva in psykiatrins älsklingsdiagnos Borderline, även om det kvittar när jag är död.

Tar ut kakan ur ugnen. Tar fram cykeln och tar med hunden ut. Tur att man bor på landet så man inte behöver möta någon. Cyklar trots snön. Hunden får sitta i korgen för han vill inte bli blöt. Turfar några zoner för att min kp ev ska se att jag lever så han inte kommer hit och propsar på att jag ska läggas in. Trots att både han och jag vet att det inte skulle hjälpa, utan snarare bara göra saker och ting ännu värre.

Kommer hem. Hetsäter kaka, mat, ja allt jag kan få tag på. Att leva nyttigt och försöka vara hälsosam är bara värdelöst när man ändå är döende.

Och nu sitter jag här i mitt ingenting. Ingen extratid hos min kp då arbetsbelastningen är övermäktig redan från början, det vet jag. Tårarna fortsätter att forsa. Ensam. Jag är så jävla ensam. Och värdelös. Ska aldrig mer bygga luftslott och ta sikte på saker för att orka överleva. Det vore bättre att jag inte hade någon kp, för då skulle det här aldrig ha hänt. Man kan bara förlora saker som man har, så det är bättre att inte ha något. Någon. Det är bättre att han hjälper någon som har en chans att må bättre, och någon som är värd det. Det är inte jag.

Så nu vet jag inte om jag ska avsluta kontakten med min kp. För jag klarar inte mer sådant här, inte nu när jag redan mår så dåligt. Det är så länge sedan jag hade nått min botten, när jag mådde som allra allra sämst i mitt liv. Men nu, nu har jag hittat ännu ett lågvattenmärke. Och jag tänker inte hitta några fler. Det räcker nu.

när den här skitveckan börjar närma sig sitt slut så inser jag att jag har feber

frågan är hur länge jag haft det

men å andra sidan så spelar det ju ingen roll

den här veckan har varit så jobbig att det inte finns ord för det

sist det var såhär så lade jag in mig

nu har jag inte ens någon medicin längre

men jag tänker inte tala om det för någon

det är bättre att ingen vet

snart ska jag bädda ner mig i sängen i alla fall

försöka vila

Det är så rörigt i huvudet. Kan inte sova på nätterna. Försöker röra på mig och äta bra och allt, men det gör ingen skillnad. Förmodligen håller kroppen på att vänja sig vid att fungera utan stöd från medicinerna. Eller så är det såhär mitt liv ska se ut nu. Jag vet inte. Jag bryr mig inte heller direkt, för jag orkar inte.

Samtal idag. Grät hela timmen. Inget samtal på torsdag för då har min kp planeringsdag. Så nu ska jag låta bli att andas på en vecka. Var inte så kul att kliva på en fullsatt buss hem sen. Glodde folk på mig innan så glodde de ännu värre när jag klev på helt rödgråten. Och jag skäms så. Skäms. För att jag är ledsen. För att min pappa slog mig. För övergreppen. Allt.

Så mycket som snurrar i skallen. Att aldrig ha blivit älskad. Att aldrig bli älskad. Av någon. Hur gör man för att få tillräcklig grund för att kunna acceptera sig själv när ingen annan person någonsin har gjort det - eller kommer göra det. Som min kp säger, den bekräftelse jag fått under hela mitt liv har bara varit baserad på prestation. Att prestera har alltid varit min uppgift. Så när jag inte presterar så är jag värdelös. Men hur ändrar man det. Jag kan inte skriva om min historia. Och jag tror inte att jag någonsin kommer kunna "bortse" från den. Allt sitter så hårt inpräntat i ryggraden.

Vill bara gömma mig hos min kp och stanna där. Jag är så trött. Vill bara att allt ska få ett slut.

fått mail av min ord läkare idag

är imponerad att hon hade tid

inte imponerad över svaret

hon kan inte bara säga att hon gjort fel med receptet

istället ville hon träffa mig

och "det är aldrig bra att tvärsluta med mediciner"

jag försökte vara hövlig

hon verkar ha släppt det hela snabbt så det är nog redan över nu

var på samtal på em

grät som ett läckande såll

känner mig så övergiven

besviken

inte lyssnad på

ledsen och förkrossad

impulserna att skära är starka

viljan att dö är enormt stor

vid ett tillfälle mellan mellan tårarna så sa jag "vem fan bryr sig om jag skär mig eller dör"

då svarade min kp

"jag"

han såg på mig och jag vet att han menade allvar

jag vet att han bryr sig

på riktigt

och det är så svårt

det gör ont

det gör så jävla ont