Mår så dåligt att jag mår fysiskt illa. Det går inte att förklara. Igår hade jag så stark ångest att jag höll på att spricka. Var tvungen att ta medicin, men den hjälpte knappt. Kan inte sluta tänka på att skära mig. Har så mycket som snurrar i huvudet. Fått uppgifter av min kp, eller ja, han har nämnt och visat vissa saker, och envis som jag är så har jag jobbat med dem. Skrev ner saker på ett papper, men fick så stark ångest så jag tänkte slänga det. Men så vet jag att det är viktiga saker. Och nu vet jag inte vad jag ska göra med pappret; kasta det eller ge det till min kp. Bara tanken på att pappret existerar gör att jag vill skala av mig huden med en osthyvel.

Träffade min "väninna" igår kväll. Hon berättade glatt att de ska fara och vaccinera sin hund. Inte ett ljud om att svänga förbi och hjälpa mig få hem en enda flyttkartong. Så jag bestämde mig för att fara och skaffa 10 st idag på förmiddagen, och det gjorde jag också. Det var relativt tomt på stan och bussen var nästan helt öde, så det funkade. Fick dock en panikångestattack i affären, men jag tog mig samman och for hem. Sen var jag helt slut. Förutom att prata om att vaccinera hunden så pratade min "väninna" bara om mat och kalorier. Jag pallar inte att höra det. Och jag fattar inte vad hon tänker med - hon VET att jag haft (har?) en allvarlig ätstörning, så hon borde väl veta bättre, särskilt då hon är uska. Eller???

Men oavsett det, vilken frisk människa räknar varenda kalori de äter varje dag, dag ut och dag in?

Det här med "hälsocoatch" eller vad det nu heter som Apoteket har, har ju gett henne en ätstörning! Jag trodde att de skulle främja hälsa, och de borde inte stötta och peppa folk att gå ner i vikt under deras BMI. Dessutom borde de verkligen inte få folk att svälta sig för att gå ner i vikt, utan i så fall försöka balansen mellan input och output så att man sakta hamnar på sin idealvikt.

JAG VILL BARA SKRIKA RAKT UT OCH SKÄRA IHJÄL MIG!!!

Fick i uppgift av min kp att fara med bussen och handla utan att ta Stesolid. Först tänkte jag att det fixar jag, men det dröjde inte länge förrän jag blev skiträdd och orolig. Efter en väldigt orolig natt trots maxad medicin, så for jag i alla fall iväg. Försökte att andas i fyrkant och lägga upp det hela i olika steg. Jag pendlade mellan att vara ganska lugn och nästan panikslagen. Men - jag tog mig dit, fick med mig det jag skulle ha, och tog mig hem. Sedan dess har jag dock varit helt slut. Började gråta när jag varit ute med hunden och insåg hur smutsig stackaren blivit. Sen började tårarna rinna igen efter middagen, och jag har ingen aning om varför. Jag blir så rädd. Jag klarar inte att vara ledsen. Jag orkar inte det. Känner mig så liten, svag och ensam. Behöver någon som trösta den lilla, för jag kan inte göra det själv. Men det finns ingen.

Är så trött nu så jag vet knappt vad jag heter. Men skulle inte kunna somna om jag kröp ner i sängen.

Min "väninnas" dotter har en klasskompis vars mamma försökt ta livet av sig, men lyckades inte. Min "väninna" är upprörd över att mamman inte lade in sig på psyk. Jag har försökt förklara att det kanske inte är så lätt, men hon är tydligen expert på psykiatri nu också.... När jag berättat lite om hur svårt det var för mig när jag försökte lägga in mig själv när jag var i en sådan sits, så fick jag svaret att "men hon försökte på riktigt att ta sitt liv" och "tror att hon hade tänkt lyckas". Så jag undrar vad hon tror om mig. Att jag skurit mig sönder och samman bara för att få uppmärksamhet? Jag som aldrig någonsin visat varken sår eller ärr, aldrig blivit sydd.

Sen ovanpå det så gick hon förbi min balkong innan på eftermiddagen och kläckte ur sig att de "kanske ska fara hem på lördag kväll istället för morgon" när de far till Stockholm. Hon frågade inte. Hon bara konstaterade. Jag var som halvt i chock över det hon sa, och förstod nog inte vad det innebar först. En natt till att vara hundvakt. Känner att det här spårar ur ganska mycket nu, så jag funderar på att helt enkelt säga till henne att jag inte orkar ställa upp alls. Om hon nu kan lyssna på det....

Sist när jag och min väninna gick med hundarna så försökte jag återigen att bara svälja allt. Allt prat om hur hon äter så lite kalorier som möjligt, hur fantastisk den dyra hundmaten är som innehåller såå mycket kött och bara bra grejor, hennes skryt (eller försök till skryt) om hur duktig hennes hund är, osvosv.

Maten kommenterar jag inte längre, och om jag ska vara ärlig så orkar jag inte ens lyssna på det längre. Svarar bara "mmmm", "aaaa" och "jaha" - typ. Hundmaten vet jag inte varför hon mässar för mig om, för jag kan inte ge min kastrerade hund ett så energirikt foder, för då rullar han fram och dessutom har jag inte råd med det (om det nu skulle finnas en "lightvariant"). Men hon kanske försöker övertyga sig själv om att det är bra? När det gäller hur duktig hennes hund är, så skiter jag egentligen i det också. Min hund kan också gå fint och titta på mig om jag pratar med honom, osv. Men hon kanske skulle försöka se till att hennes hund äter själv istället för att handmata honom med matrester och rått kött, se till att han inte kissar inne hos folk, och att han kan vara ensam hemma en stund i alla fall. Men det är ju hennes val, så det rör inte mig - egentligen. Men - när det drabbar mig, när hon bara förväntar sig att jag ska ställa upp och vara hundvakt i ur och skur, ja DÅ bryr jag mig. Jag kan inte göra allt åt henne. Särskilt när hon och hennes familj inte gör något för mig. Att hon får för sig att många tibbar aldrig kan lämnas ensamma för att "de upplever en stor sorg när deras människa lämnar dem" köper jag inte. Hennes "ensamträning" går ut på att hon smiter ut i trapphuset i 10-20 min när hunden ligger och sover (han får alltså inte en chans att se att han blir lämnad och att matte kommer tillbaka). Vaknar han och blir orolig så öppnar hon dörren och säger till honom att vara tyst (vilket ju blir som en belöning för att han väsnas). Hon har gjort hunden så beroende av henne att hon inte ens kan gå på toa och stänga dörren om sig, och om hennes sambo eller dotter är hemma med honom så skriker han ändå efter sin matte.

Jag ska ju flytta i mitten av maj och behöver få hem flyttkartonger. Jag har köpt ett 10-pack förut och släpat till och på bussarna, och det är inte kul. Så jag frågade henne om de ska någonstans (med sin nyinköpta bil) där de säljer flyttkartonger så att jag kan följa med eller skicka med henne pengar - men det ska de inte. Jag tippar på att det är ca 5-7 min med bil till närmsta stället som säljer flyttkartonger - OCH jag vet att de har varit där x antal gånger sedan jag frågade. Så jag inser ju att jag får fixa allt själv, som vanligt. Efter att ha varit hundvakt dagar som nätter, stöd, flytthjälp, mm, så kan inte hon/de hjälpa mig en enda gång.

Vi gick tillsammans med hundarna förra veckan, och jag hann inte mer än att komma hem så fick jag ett sms. Hon ska fara med sin sambo och yngsta dotter på musikal i Stockholm så hon ville att jag ska vara hundvakt i två dygn. De lär fara typ kl 3 på natten/morgonen, för de vill ju hinna ha trevligt före - och sova ut och mysa på hotellet och komma hem sent på kvällen. Precis som förra gången. Nu är jag så jävla less - och ledsen - att jag svarade att jag ställer upp. Men sen kommer jag inte göra det mer. Sen får det räcka. Och jag fattar inte hur hon har mage att ens fråga mig att hjälpa henne igen och med något som kräver så pass mycket, när hon/de inte ens kan hjälpa mig att få hem några flyttkartonger. Jag vill inte döma henne, men det är jävligt svårt att låta bli. Hade det varit jag, så hade jag tagit ut bilen den lilla sväng som behövs för att hjälpa till. Men det är ju bara jag.

Hennes mellandotter har ställt upp och varit hundvakt ett par gånger, och hon och hennes sambo ska bjudas på fin middag på stan som tack för hjälpen. Jag säger inte att jag vill bli bjuden på middag, för det vill jag inte. Jag behöver inte ens ett tack. Men jag trodde att man som vänner hjälpte VARANDRA. Men så är det ju uppenbarligen inte.

Idag gick vi också med hundarna, för min lille herre vill inte gå ut när det är blött och går han tillsammans med en annan hund så blir det lite lättare så att jag inte behöver släpa honom hela vägen. Det var återigen hon som frågade mig, och det gnagde i mig för det är alltid efter det som det kommer ett sms. Och det var likadant idag. Jag hann komma hem och laga middag och så kom sms:et. Hon har bokat tid för möte när hennes sambo jobbar och hemmaboende dottern är i skolan, så hon behöver hundvakt på fredag. Jag blev så jävla ledsen så jag tryckte i mig maten och lastade in tre chokladkakor på det. Sen svarade jag att jag ska göra ärenden då - jag som inte klarar av att ljuga. Fick till svar att hon inte vet vad hon ska göra och hur hon ska lösa det i så fall. Oavsett så kommer jag INTE att ställa upp, för varken hon/de eller hunden dör av att han är ensam en stund. Och fortsätter det här så kommer jag att bli "sjuk" tills när de ska fara till Stockholm, för nu är jag så jävla less.

Det är bara att inse att jag har blivit utnyttjad - igen. Jag har ingen VÄN irl. Ingen. Inte en enda själ.

Och jag har hela tiden tänkt att hon har så fullt upp med sig själv då hon pendlat mellan arbete/sjukskrivning/sjukpension. Hon har varit så "nervös" för allt, så hon har inte orkat något, enligt egen utsago. Sen försäger hon sig ett par dagar efteråt, och talar om att hon "gick på stan och käkade lunch med en kompis" innan hon skulle på något möte - när jag sitter och passar hennes hund i tron om att hon skakar och mår illa av oro och sitter i ett rum på FK. Men det är väl skönt att hon får ha lite trevligt...

Och nu när det mesta är klart, vad ska jag då rättfärdiga det hela med? Att hon HAFT så fullt upp med sig själv?

En komisk sak med det här med flyttkartonger är att när de flyttade så lånade jag ut mina - som jag släpade hem på bussen inför förra gångens flytt - till dem. Det är IRONI. Dessutom bar jag möbler - och tog hand om hennes/deras hundar.

Jag är så jävla dum som hoppas att jag någon gång ska kunna få en riktig vän irl.

Väldigt jobbigt - och bra - samtal i måndags. I torsdags också. Känner att det rör på sig. Men jag vet inte om jag klarar av att hantera det. Känns inte som så.

Jag duschade på förmiddagen innan jag skulle dit och jag hatar att duscha. Hatar allt med min kropp. Jag är så långt bort från mig själv som möjligt. Alltid. Så när jag fick frågan om hur jag uppfattar att det känns när kläderna sitter på min kropp eller när vattnet droppar, så fick jag nästan panik. Bara nu har jag svårt att titta på skärmen för att jag ser mina händer på tangentbordet. Och jag kämpar så hårt för att de inte ska kopplas till det som är jag. Det susar i hela huvudet.

Sen har jag insett att min "stora".. är ett slags arv från min pappa.... Arg, rent av rasande, tillåter ingen ledsenhet, destruktiv.

Svårt att hantera. Jag vill INTE vara såhär, men jag är såhär ändå och jag vet inte vad jag ska göra för att komma vidare och bort från det.

Vill bara skrika och skära ihjäl mig.

......eller sjunka ihop i ett hörn till en liten boll och bara gömma mig och vagga av och an...

Jag vet inte varför, men min hund har börjat "boffa" tidigt på morgonen. Känns som jag inte får vila ut alls. Allt bara snurrar i skallen; flytt, flashar, dödslängtan... Och så är det - självklart - krångel med min nya laptop. En kylfläkt dog i torsdags och den måste servas för att inte hela skiten ska brinna upp. Det är garanti på den, men nu är det problem med att säljaren inte vill ta emot och göra jobbet, och inte heller tillverkaren som har säljaren som servicepartner. Så ingen vill ta i skiten. Min stackars mor har fått ringa igen. Önskar att det hade lett till något. Så nu får jag se vad som händer, och OM något kommer hända. Känns bara så onödigt jobbigt alltihop.

Har tagit mig samman och tvättat en 40-tvätt idag. Måste köra en 60 också, men får inte plats på torkställningen här inne. Jag vet inte vad det är som känns så jobbigt, men det är som att bestiga ett berg. Men det är bara en tvättmaskin.

........har en massa flashar så det är svårt att hålla tråden... Pratade om en av dem på samtalet idag. Så jobbigt. Är som ett krig inuti mig dessutom. Den "lilla" som vill bli sedd, räddad, tröstad, och den "stora" som bara vill vara destruktiv och hålla tyst. En strid på liv och död som bara finns i min hjärna.

Den svarta kjolen med fjärilar på. Som jag sydde i slöjden. Hade på mig den en gång. En gång. Satt på golvet i min brors rum och spelade dataspel. Jag blev ensam med honom. När han var klar och efter att de farit hem så tog jag av mig kjolen och satte aldrig på mig den igen. Har bara haft kjol ett fåtal gånger sedan dess.

Borde gå och lägga mig, ska fara och titta på möbler till nya lägenheten imorgon. Men jag kan nog inte sova inatt heller. För mycket som snurrar.

Känner mig yr av allt som händer - och inte händer...

Ska flytta, blir den 17 maj. Har just fixat avtal med flyttfirma och flyttstäd. Ordnat med internetuppkoppling också. Börjat rensa lite smått. Beställde flyttkartonger på Ikea och skulle ha fått dem levererade till mitt postombud igår, men självklart blev det strul med det. Mitt postombud är så litet att de inte kan lämna av mitt paket där, så istället har postjäveln ordnat med hemleverans. Jippi, skulle de flesta tänka, men inte jag som inte kan ta emot folk här hemma. Fick panikångest och grät hysteriskt. Tog medicin och lyckades lugna mig så att jag kunde höra av mig till min mor. Hon ringde posten för att höra vad de kunde göra åt saken. Jag klarar inte det. Och det spelade ingen roll heller, för de kan inte göra något. Det är som vanligt jag som blir lidande. Så det blir inga flyttkartonger. De får skicka tillbaka dem. Och så får jag ta bussen och försöka fixa några andra någon annanstans.

Min granne/väninna hör knappt av sig. Hon har problem med att få sin första hund omplacerad. Hundkraken blir omkringkastad så han har ingen aning om var han hör hemma. Och min väninna tjatar om att hon ska avliva honom om det inte löser sig. Jag blir så jävla arg, hon har ju själv köpt hunden och han har inte ens fått en chans, och när det visar sig hur jävla dåligt hon har format hunden så vill hon bara ha ihjäl honom. Jag förstår inte. Och hon kan inte heller tänka sig att kastrera honom - eller sin andra hund för den delen. Hon tror nog att hon kommer tjäna stora pengar på att para honom. Men då tycker inte jag att hon ska gnälla över att han skriker efter löptikar hela nätterna. Det är ju hennes val. Dessutom kan det inte vara så jävla många tikar som löper - året runt. Hon kan heller inte ensamträna honom, utan sitter då i trapphuset. För någon vecka sedan träffade jag henne på affärn och då hade hon lämnat honom ensam, hör och häpna. Hon hade gått en lång promenad och när de kommit in och han somnade, så smög hon ut. Jag blev så chockad och kände mig så less så jag sa bara rakt ut "Men *hennes namn*!! Du måste ju TALA OM att du går!". Hon kommer få samma problem med den hunden som hon hade/har med sin första.

Förutom det börjar jag bli less på hennes "överraskningshälsningar". När jag går ute och kanske lyssnar på musik så spinger hon ikapp mig bakifrån och hugger tag om mina axlar och skriker. När jag stod och väntade på bussen för att fara på samtal så kom hon bakifrån igen, och då lät hon sin hund gå fram och slicka på mina fingrar. Jag fick världens jävla flashbacks, men kroppen stängde bara av - tack och lov. Jag är lugn på utsidan, för samtal, ler, osv. Men på insidan dör jag. Igen. Mer och mer. Blev ett riktigt antiklimax när jag kom till min kp, för han var sen för typ andra eller tredje gången någonsin. Så det är inget som händer ofta. Så när vi pratade så kom det upp en massa grejor, och jag var oberedd på vissa frågor. Det kanske var bra, för jag svarade och han fick veta mer än vad jag brukar berätta. Det blev bara så. Samtidigt som jag kvävde en panikångestattack när flasharna började hagla.

Imorgon är det dags igen. Vet inte vad jag ska tänka eller känna. Är väldigt lätt att fastna på Ikea's hemsida inför flytten och bara gå in i den bubblan. Och ja, jag är förberedd för flytten med hemleverans av möbler, för mina "kära föräldrar" ska komma hit och ta emot möblerna åt mig. Har - återigen - mailat soc för att höra om man kan få någon hjälp med sådant här, men jag har fått samma svar som tidigare... tänk att det är så jävla poppis med boendestöd för att "få en fungerande vardag". Att jag säger att jag HAR en fungerande vardag kvittar, för det är det enda som erbjuds. Sist när jag till och med träffade en sockärring så var jag hos min (nu fd) t. När hon tittade på mig och sa att "Det är inte meningen att det ska vara så svårt och tungt" när jag försökte beskriva det jag har svårt med, så kände jag bara att hon inte förstår ett skit. Och jag tror inte att de vill förstå heller. Det är lättare att försöka mosa ner folk i de färdiggjutna formar som de har, än att försöka se den komplexa människan. Story of my life....

Längtar tills jag har flyttat och mina föräldrar farit hem, för då kanske jag kan få lite ro. En plats där jag inte känner någon, en nyrenoverad lägenhet med nya möbler, egen ingång, egna uteplatser (ja, plural), en bit från stan i en mindre "by"/stadsdel som jag bor i nu. Hoppas att det blir bra..... om man nu vågar och kan det....

Min väninna hörde av sig på fm och berättade att hennes dotter är sjuk och hemma, så jag behövde inte vara hundvakt. Har knappt sovit inatt, så jag borde väl gå och lägga mig en stund. Men jag har så mycket ångest att jag inte klarar det. Det är skitväder ute, så jag vill inte gå ut heller. Så jag äter igen. Mer och mer. Det måste få ett slut. Jag orkar inte mer.

Har tagit medicin nu, så jag hoppas att det ska lugna ner sig. Hann precis få effekt innan jag fick full panikångest. Flasharna pockar på hela tiden, så jag får se var det här slutar.