Mötet var idag kl 13. Mådde så dåligt och hade sådan fruktansvärd ångest att nästan all personal följde mig till mötet. Jag bara grät och satt och stirrade i mina papper. Innan dess hade jag lämnat till ronden om att jag inte vill bli utslängd, och svaret jag fick därifrån var detsamma som vanligt - att min läkare fick bestämma det.

Så det var det första som diskuterades och bestämdes, så jag blir utskriven på morgonen den 22/6. Vad som ska hända sedan, i höst, och KANS och allt annat blev det inget av. Ingen vet vad som händer med öppenvården så det går inte att planera ett skit.

P's sista natt för den här gången, men han är inte här utan är på en annan avdelning inatt. Blir så ledsen. Men försöker tänka skit samma.

Var ute med AJ en sväng. Hon bjöd mig på en glass och vi promenerade och satt ute och pratade om allt möjligt. Hon förstår inte varför det är viktigt att min läkare erkänner att jag hade rätt; jag behövde visst hjälp från kvinnokliniken så det är inget som jag bara hittat på eller framkallat rent psykiskt. För mig är det jätteviktigt att bli lyssnad på och trodd. Det kan gå till överdrift - det kan jag hålla med om i vissa fall - men det här är en så stor sak att jag måste få höra att jag gjorde rätt.