Ja, det är väl allt jag är - en idiot och ett psykfall. Därför har jag det som jag har det. Jag har mig själv att skylla.

Jag har gjort massiva och enormt stora framsteg - men vem har jag att dela med mig till? Vem vill vara hos mig? Med mig? Vid min sida? Ingen. Och en del är verkligen bra på att trampa ner andra indirekt och helt till synes oskyldigt - precis som jag själv gör nu. Men vem bryr sig, eller hur?! De som inte bryr sig om vare sig framsteg eller bakslag som jag - vännen - gör, de som skiter i om jag lever eller ej, de som det inte rör i ryggen vad som händer med mig - ja, de borde jag lika gärna kunna leva utan.

Jag har varit och är inlagd på en sluten akutpsykiatrisk avdelning för extra vårdkrävande patienter i 4 jävla månader - so what, eller vaddå..? Jag har fattat att ingen bryr sig!! Jag har aldrig begärt eller krävt att någon ska bry sig - men jag har rätt att ö n s k a. Faktiskt. Jag som inte har en endaste människa som hälsar på mig, hjälper mig med djuren, posten, vattning av blommor - eller bara någon som säger HEJ. Jag som är helt jävla utlämnad till vården och den PERSONAL som finns där. Inga vänner. Ingenting. Hur hanterar jag det??? Jo, jag sitter i korridoren på det här jävla sjukhuset och skämtar och skrattar med både personal och patienter. Och snart är det exakt 3 år sedan min älskade syster lämnade denna jord. Min syster som jag inte ens fick säga hejdå till innan mina jävla föräldrar stängde av respiratorn. Det finns ingen som lever ett bekymmerslöst liv! ALLA har problem! Det går inte att ständigt vara ett offer! Jag kämpar som en jävla idiot med att KOMMA NÅGONSTANS! Så alla kan bara SLUTA TRAMPA NER MIG!!! Jag LIGGER REDAN NER!!

Jävla skithelvete.

Mår totalt piss idag. Ingen förstår. Ingen vill prata med mig. Jag är så jävla ensam. Och jag mår så jävla dåligt. De rycker bort den enda behandling som passar mig. De tar ifrån mig avdelningen. De tar ifrån mig min framtid.

Jag har slagits som ett DJUR på liv eller död för att ta tillbaka mitt liv från min förövare. Men vad spelar det för roll. Jag kommer att dö ändå. Jag har misslyckats. Jag vill inte vara något jävla offer längre. Jag vill må bättre, få bättre självförtroende och självbild, och göra något av mitt liv. Men det går inte. Jag kommer ta mitt liv. Jag orkar inte mer.

Pengar. Pengar styr allt - precis ALLT. Jävla idiotsamhälle. Inte att undra på att jag inte passar in någonstans.

Jag vill. Jag VILL verkligen. Men det går ju inte. Det går ta mig fan ALDRIG. Och jag orkar inte hålla på såhär längre!