Har haft nattperm tis-ons, ons-tors och tors-fre. Vårdmötet är flyttat tills 9/6 kl 13. Har inte kunnat sova hemma utan mitt bolltäcke, men har ändå valt att vara där på kvällar och nätter för lugnets skull. Orkar inte träffa den där idioten som ev kan fortsätta jobba natt. I alla fall inte när det inte finns någon annan vettig personal att prata med. Inatt jobbar P igen så då finns han. Så jag hoppas få sova nu för första gången på 5 nätter.

Har fått två gigantiska bakslag. Har fått besked om att den hjälp jag vill och behöver ha garanterat tas bort i höst. Så jag har inget att sätta mitt sikte på. Och efter det fick jag svaret från komvux att jag inte är välkommen att läsa till uska. De inte tar in de som redan har 3-årigt gymnasie. Så hur jag än gör så har jag ingen framtid.

Idag har de skrivit ut tre pat och igår en. Och Stefan fick beskedet att de siktar på att skriva ut honom nästa fredag - vilket han genast blev arg för. Han "är ju inte frisk än" - som om man SKA vara här tills man är FRISK?! Jag sa som det var till honom - personalen gör allt i sin makt för att hjälpa honom, men han vill ju inte ha hjälpen så varför ska han vara här då. Man kan inte sitta och säga att "jag är inte frisk än" och "jag mår ju dåligt och säger att jag ska skjuta folk och spränga saker". Jag blev förbannad och sa att han är ju inte ens villig att prova medicin för att må bättre, och inget annat de försöker med är ju bra heller enligt honom, så vad ska de göra. Jag vet inte var han är nu. Han har kanske perm. Han förstod inte vad läkaren sa när han sa att Stefan ändå aldrig är här på avdelningen. Han är ju aldrig här! Han äter och sover här - annars är han bara ute och ränner. Och varför ska folk ta sina liv istället för att få den plats som han har när han ändå aldrig är här. Men det kvittar för han fattar ändå inget, oavsett hur mycket man än försöker förklara.

Har fått ett rek brev att hämta ut på posten. Antar att det är min journal från Socialstyrelsen. Är ju över ett år sedan jag lämnade in ansökan om journalförstöring/ändring så det är väl på tiden... Tror inte att de kommer ändra eller ta bort något, men vem bryr sig. Jag orkar inte. Inte efter allt jag varit med om och ändå inte kommer någonstans rent praktiskt sett. Gör min läkare till råga på allt så att jag inte kommer få förlängd aktivitetsersättning från FK så skiter jag i det här. Då tar jag mitt liv. Plockar hon bort mina diagnoser och skriver att hon inte kan uttala sig om mig överhuvudtaget pga att hon inte får göra en neuropsykiatrisk utredning så lär jag aldrig få förlängt. Om inte annat så kommer FK kräva att jag gör utredningen och det gör jag ALDRIG.

Mitt PO har inte jobbat idag. Hennes mamma är sjuk. Är rädd att hon ligger för döden eftersom hon inte är pur-ung direkt. Mitt PO själv är ju över 60 år gammal.

Har städat åt både A och T igår så nu är det rent. Känns jätteskönt. Nu slipper jag ha massiv ångest över att jag "brustit i tillsynen" under hela min vårdtid... Vet fortfarande inte vad som kommer att ske under sommaren, men jag ska i alla fall ägna dem massor av tid så att de får vara ute tillsammans med mig - var jag nu än kommer att befinna mig - och bara gosa och njuta. Mamma har sagt att de ska vara i fjällen när jag kommer dit och att jag får stanna där själv en månad. Sen skulle de komma upp och vi for hem till mig. Men nu har hon ändrat sig. Eller kanske pappa snarare. Så det är osäkert om de kan komma upp tills jag ska hem igen, och då kan jag inte fara överhuvudtaget. Det är en sak att ta en långpromenad ner till samhället för att handla mat, och en helt annan att ta en sådan promenad med en månads packning och två transportburar för att hoppa på en buss kl 6 på morgonen.

Jag är så trött så jag tror att jag dör, men jag kan varken vila eller sova för jag har så hög ångestnivå. Jag är så ledsen också. Det finns ingen plats i den här världen för mig.