Kom hem och kröp som sagt ner i sängen. Försökte vila, men det gick inte. Tog en lång varm dusch, men det kändes så fel. Som att jag ville duscha bort hästen, och det var ju inte därför. Kröp ner i sängen igen. Tänkte försöka sova en stund innan jag skulle till min kp vid kl 14. Slumrade till kanske en kvart, inte mer. Ögonen var helt igensvullna när jag gav mig av. Kom dit och träffade en patient som jag känner ganska väl. Hon frågade hur det var och jag dog. Min kp kom och han såg på mig med sådan värme att det värkte nästan hål i hjärtat. Kunde inte se på honom. Han var så rörd av det som hänt. Tycker att det är så fint att han kan och törs visa känslor. Samtidigt som jag blir rädd att han ska tycka att det är för jobbigt att ha kontakt med mig. Han berättade om en hund han haft som barn som de fick avliva, och jag såg tårarna i hans ögon. Så jag vet att han förstår, vet att han bryr sig om mig. På riktigt. Vi hann inte prata om behandlingsprogrammet, men han sa dock att det inte var "helt nej", men att det är saker som vi måste diskutera. Jag känner igen det från förra gången, då jag fick bära skuld för sådant som andra gjort och lova att inte göra om det igen - hur man nu kan göra det när man aldrig gjort något från början. Jag bestämde mig på vägen hem för att om det är för kränkande, för nervärderande saker som de vill lägga på mig, så skiter jag i att gå behandlingen. Det är ingen vits att vara på ett ställe där alla utom ens egen kp tycker illa om en och vill skuldbelägga för allt ont som händer och sker.

Kom hem. Gick in i sovrummet med börsen. På vägen ut trampade jag som så många gånger förut på mitt fårskinn som jag har på golvet, och en geting hade trasslat in sig där. Så jag blev stucken på sidan av foten när jag tydligen råkade "sparka till" den. Kändes det? Ja, visst, Gjorde det ont? Nej, inte direkt. Är så avtrubbad. Kletade på lite xylocainsalva och kröp ner i sängen. Hade tagit en stesolid innan jag for till min kp, så jag gissar att den hade någon slags effekt i kombination med både samtal och getingstick. Bäddade ner mig under bolltäcket och lade hästens sko bredvid mig. Höll i den, klamrade mig fast vid den. Och somnade.

Igår kväll när ägaren kom med övernattningssaker till dottern så kom hon fram till mig med en hästsko. En av *hästens namns* skor som de plockat av kvällen innan. Jag kunde inte ta emot den, kändes för intimt, för mycket. Men hon sa att hon gett barnen varsin, behållit en själv, och att jag skulle ha den fjärde. Grät som ett såll. Jag vet att det bara är en sko. Men det är allt jag har kvar av henne som går att ta på. Det enda som jag kan se med mina ögon. Så ja, att hålla i den tröstar mig.

Hur står man ut. Kommer det någonsin att sluta kännas såhär, som att världen har gått sönder. Jag har förlorat en del av mig själv. Jag tog mig an den här hästen första gången jag såg henne. Hon var ovårdad, förvildad, och alla sa att hon var fruktansvärd och ville inte ha med henne att göra. Därför fick jag bry mig, eftersom ingen annan gjorde det. Att vara nära henne har varit som att vara nära och ta hand om mig själv. Jag har aldrig vart populär, omtyckt, "fått en chans" - precis som hon. Så jag har försökt ge henne allt. Hon skulle inte behöva känna så som jag gör. Och nu när hon är borta, så är en del av mig borta. En stor del.

Aldrig mer får jag se hennes grova, mjuka ansikte. Aldrig mer känna hennes mule mot min kind och hur hon luktar på min hals och andas i mitt öra. Hon kommer aldrig mer att se på mig med sina förstående ögon, aldrig mer varsamt lägga sitt huvud mot min axel när jag omfamnar henne och viskar i hennes öra. Jag tog omvägar på vägen till och från gården för att få se henne några extra sekunder varje dag. Möta hennes blick som var som en direkt koppling till hennes själ. Höra hennes gnäggande, men även det som aldrig hörs. Alla hemligheter. Alla ljudlösa meddelanden och konversationer vi hade. Vi två var en. Så när hon nu är borta, så är jag halv.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Har idag lämnat in nycklarna till min slitna fallfärdiga lägenhet, så nu är jag utflyttad. Men fy fan vad ledsamt, grät när jag stängde dörren och låste för allra sista gången. Den må ha varit ful och skruttig, men perfekt läge, planlösning, stor mys...

Månaderna har gått. Jag har det så bra här i fjällen att tiden rusar iväg. Men det är skönt med tanke på det här "paus-året" pga Covid-19. Kan inte minnas när jag senast hade såhär lite panikångest och ångest. Ingen direkt stress över något. Nu är ja...

Det mesta har kört ihop sig. Men jag hoppas att det ordnar sig ändå till slut. Jag hade läkarsamtal och var mer eller mindre beredd på att få höra att jag är dum i huvet som tror att jag ska klara mig utan att fara till psyk en gång i veckan. Men l...

väntar fortfarande på offert från den "bästa" flyttfirman har handlat lite och skickat paket till mamma för hon fyller snart år gått riktig långpromenad med vovven så nu sover han gott på soffan känner mig så rastlös allt vara snurrar runt på...

allt bara snurrar kan inte förstå att jag ska flytta känns som jag bara hittar på kommer bli mer verkligt när jag får tillbaka nya kontraktet och bekräftelsen på uppsägningen och när själva flytten är bokad   ska på samtal idag har inge...