Var hos min kp efter lunch. Han hade ju besked att lämna ang behandlingsprogrammet. Jag var helt förberedd på att få höra en massa skit från hans kollegor, men inte hade jag väntat mig en katastrof av den här storleken.

Hans kollegor vägrar låta mig gå behandlingen, få hjälp, förrän dess att jag har "kommit på något" som kommer hjälpa mig efteråt. Jag trodde att han skojade. Men tydligen tycker de att jag ska in på behandlingshem för människor som inte klarar sin vardag själva. Alltså människor som är klassade som att de har en psykisk funktionsnedsättning så att de inte kan klara sig och bo själva. Och jag vet vad det är för hem de syftar på i första hand, och nej - det kommer aldrig att hända. Min kp frågade lite löst om andra ställen på andra platser i landet, men det går inte. Jag kan inte lämna mina kaniner, hästarna och ridningen, barngrupperna - hela min hemmiljö som är det enda som känns någorlunda tryggt. Jag törs knappt vara här, så att fara iväg till en annan plats och dessutom lämna ut mig helt och hållet, utan tillgång till skydd - aldrig i livet.

Grät och panikade. Min kp gick fram till mig och höll om mig flera gånger. Han kände att jag höll på att tuppa av så han hjälpte mig att sätta mig ner. Han sa att han förstod att det skulle landa såhär i mig, och beklagade vad sina kollegor sagt. Han var verkligen jätteorolig och ledsen för min skull. Han sa att han kommer strida för mig. Att han inte tänker ge upp. Jag bad honom att låta bli, för det är ju alltid såhär, och inget gott kommer ur det. Jag bara grät och grät, sa precis vad jag tänkte; att inget spelar någon roll längre, jag kan lägga mig i ett dike eller kasta mig framför tåget, det kvittar. Han följde mig till bussen och sa att han inte kommer ge sig, utan fortsätta kämpa oavsett vad någon annan tycker eller tänker.

Skrev ett mail till honom igår kväll. En vädjan. Skrev "Var bara vid min sida" som ämne, och här är mailet.

*min kp's namn*, du behöver inte slåss för mig. Du kommer bara fara illa av det, tro mig. Det är ingen vits med att slösa tid och energi på att strida för min skull. Det är min lott i livet att ha det såhär, jag borde ha vant mig, borde ha förstått. Som jag alltid säger; det kan alltid bli värre. Jag försöker alltid att förbereda mig på det värsta och mer därtill, men lyckas aldrig att inse hur mycket det verkligen kommer att gå åt helvete. Jag talar tyst om det oftast, men jag hoppas och vill så oerhört mycket. Men besvikelserna haglar hela tiden. Det är ingen som vill veta av mig, ingen som bryr sig, utom du. Så jag har hellre kvar dig utan att du sliter ut dig och mår dåligt av att strida för min skull, än att du ska slåss tills du inte orkar mer, ger upp, och lämnar mig.

Jag tänker inte vara på något behandlingshem där det är människor som inte klarar av sin vardag. Jag har varit inlagd på "psyk-iva" i evigheter för att det var enda platsen där jag kunde vara, och jag önskar ingen annan att umgås med de människorna där. Det är självklart inte deras fel att de har problem, men det är så utmattande att alltid vara rädd. Aldrig kunna lita på någon. Där hade jag dock personalen, när "de mina" som gick att prata med var i tjänst. Det skulle vara precis samma rädsla att vara någon annanstans här i stan, och det skulle vara än värre att fara bort. Då blir jag helt utlämnad. Den ev "vinst" jag skulle kunna få ut, skulle försvinna av förlusterna pga otrygghet, skräck, ensamhet, osv. Jag klarar inte det. Och jag tänker inte ens "försöka" utsätta mig för det när jag redan är så utmattad och söndertrasad. I så fall är det bättre att jag gör slut på allt.

Jag vet att jag är svår. Har fler än en diagnos och är inte lika "ung i sinnet" som folk tror. Så därför funkar jag inte som "alla andra". Ändå talar alltid de andra om vad som "är bäst" för mig. De lyssnar inte på mig, för de tror inte att jag känner mig själv eller vet något om livet. Men jag tror att jag i många fall har mer livserfarenhet än vad de har, och även känner mig själv bättre än vad de känner sig själva. Det behövs ingen Einstein för att räkna ut att dina kollegor inte kan hantera att jag har andra diagnoser än bara en ätstörning. De reagerar som alla andra jag släppt in en bit - de knuffar bort mig. Jag stör dem i deras vardag där allt är mer eller mindre på löpande band, och de har en massa svar på frågorna de får. De kan ge råd som funkar, säga saker som de vet är rätt. Men så kommer jag. Förstör deras tillvaro med min komplexitet.

Förstår inte hur du står ut med mig. Eller att *min t* står ut. Men hon försvinner ju snart, och hon verkar nästan lättad över det. Och jag klandrar henne inte. Hon behöver tro att jag kommer bli frisk, utbilda mig, få ett liv. För hon har slagits för mig och gått över mängder med gränser för min skull, så hon måste tro att det kommer bli bra.

Men jag ber dig, för din egen skull, att lägga ner striden för mig. Du vill inte ha förbannade kollegor, en sur chef, skäll från "högre ort" i värsta fall. Du kommer ångra dig. Jag vet det.
Dina kollegor tror att jag är "dum i huvudet", och då får de väl tro det då. Det är inte som att det är första gången vårdpersonal i det här landstinget tror det. Det enda jag vill är att du stannar. Om du lämnar mig eller om någon annan beordrar dig att lämna mig, så kommer jag att dö knall och fall. Så snälla, tänk på dig själv och var rädd om dig.

Jag vet att du tror på det goda, att det måste finnas en lösning. Det trodde jag också - eller kanske snarare hoppades - en lång period i mitt liv innan jag fick se motsatsen. Gång på gång.

Låt dina kollegor vara ifred. Låt dem ha de patienter på behandlingen som de tror har en chans att få ett liv värt att leva. Min tid är över. Mina chanser är slut. De menar ju naturligtvis väl, så det är inte deras fel. Det är mitt fel. Jag är för komplex, tänker för mycket, kämpar för hårt, känner mig själv för väl. Det var nog aldrig meningen att jag skulle överleva från första början. Föddes en månad för tidigt, med gulsot. Jag borde ha dött där och då. Världen hade varit en bättre plats utan mig. Det är verkligen sant som Darwin sa; survival of the fittest - den mest lämpade överlever. Jag är ju uppenbarligen rent ut sagt olämplig, för annars skulle det inte vara så här gång på gång på gång. Det är sorgligt, men det finns inget att göra. Hur gärna vi än vill styra allt, så kan vi inte det.

Jag har sedan länge kallat *min t* för min "själamamma" - den person jag borde ha haft som mamma när jag var barn. Och jag tror att du är min "själapappa". Snart förlorar jag min själamamma, och jag klarar inte att förlora min själapappa också. Så jag ber dig att vara rädd om dig, tänk över saker och ting noga så ska du se att jag tyvärr har rätt. Eftersom *ätstörningsenheten* ändrat sig ang min tillhörighet och bara är "konsult" istället för att ta över som det var sagt, så förstår jag ju att de tänker kasta ut mig när *min t* försvinner. Då spelar det ingen roll vad som händer, för då kommer jag inte ha någon. Ständig rädsla och skräck. Ingen läkare, så det blir inga mediciner. De kommer ju inte att ordna med det då, när de inte ens kan ordna med det nu. Så jag förstår ju att jag kommer leva i ständigt mörker och isolering. För jag kommer inte orka. Varken att slåss eller kämpa. Så snälla, stanna bara hos mig. Lämna mig inte. Inte än. Jag vet att de kommer kasta ut mig oavsett behov, så jag vill bara få ha dig så länge de låter mig och du orkar.

Och med dina kollegors "idéer"/beslut/"funderingar", så finns det nog inget kvar av mig. Jag har inte ett uns värde kvar, inte ett uns livsgnista. Så snälla, låt mig bara få gömma mig hos dig där jag är trygg tills dess att hela världen går sönder. Tänk på dig själv och vad du ger dig in i. Det helvete *min t* haft önskar jag ingen levande själ, och allra helst inte dig. Det är ingen idé att kämpa, skit ska skit ha som det sägs. Hjälp mig bara lindra smärtan tills det är slut.

 

Kaylee

12 september 2012 22:05

Kramar till dig! Har inget att säga, de verkar så sjukt dumma i huvudet på den där ätstörningsenheten att det inte finns. Och så synd att din terapeut slutar, men skönt att din kontaktperson är kvar! Kramar igen <3

Maria

16 september 2012 09:03

Ja, det finns inte mycket att säga. Min kp är mitt ankare till livet, och jag vet att han tycker att hans kollegor borde förstå bättre. Han är nog rent ut sagt förbannad på dem...
Kramar tillbaka

 

Hanna H

13 september 2012 11:36

Men...alltså vadå? Vadå för boende? Har de gett dig några alternativ? Har de motiverat varför de tycker det skulle passa dig?
Jag förstår inte hur det där stället du är på fungerar om jag ska vara ärlig. Man ska inte behöva känna sig kränkt och orättvist behandlad där man söker hjälp! Eller att man ska behöva leta rätt på ett alternativ på egen hand?!

Däremot har jag inget ont att säga om de boenden och behandlingshem som jag själv och även en kompis varit på. Fast jag vet förstås inte vad det är för sorts boenden som du skriver om här.

Dit fick jag komma när min egen ätstörningsenhet i min hemkommun inte kunde hjälpa mej då jag hade en del andra diagnoser/beteenden också. Det var för tjejer med olika sorts psykiska problem inriktat på ätstörningar, ptsd och jag har även asperger syndrom som jag fått jättebra hjälp med att liksom strukturera upp min vardag. På det behandlingshemmet min kompis var fick man även ta med sig sina husdjur samt ha tillgång till behandlingshemmets stall och hästar. Det bästa var att det inte var liksom "tidsbegränsat" utan att det fanns en kontinuitet och en trygghet. Var liksom inte rädd för att bli utskriven för tidigt.
Så det FINNS ju bra ställen att få komma till, fast det vet du ju säkert redan.
Snälla, ge inte upp! <3

Maria

16 september 2012 09:01

Ett boende för människor med så allvarliga psykiska störningar så att de inte kan klara sig själva i samhället. Det finns ett sådant boende på andra sidan stan, och där tycker de att jag ska vara. De tycker att jag är för "svår", för att jag har annat än bara en ren ätstörning. Jag har uttryckligen bett dem att försöka ta hänsyn till mina andra diagnoser den här gången, och det här blev resultatet.... Men bara för att man är traumatiserad och har social fobi, så innebär ju inte det att man är "efterbliven" på något sätt.
Så jag förstår inte heller. Tror att jag som vanligt ställer för jobbiga frågor och har åsikter som jag uttrycker. Sist jag var där kvävde jag ALLT och sa ingenting, men det är ju tydligen inte tillräckligt heller. Så de vill ju helt enkelt inte ha mig där.
Folk frågar varför jag inte går till vårdcentralen osv, som alla andra människor när de är sjuka och behöver - men det är ju inte så svårt att fatta när man gång på gång blir bemött och behandlad på det här sättet. Jag har INGET förtroende kvar för vården. De enda som jag har förtroende för är några enskilda människor som finns där.

Det du skriver om låter som bra platser, men jag har ingen aning om var det kan finnas sådant. Har faktiskt sökt, pinsamt nog, på atstörning.se, men inte hittat något. Men ja, sen att lämna hemmet, min borg, det kommer inte gå. Till och med när jag var inlagd på "psyk-iva", så hade jag ändå stunder då jag fick gå hem och "andas".

Som sagt, jag vet inte hur man hittar bra ställen till människor i min ålder. Men en sak vet jag; min kp kommer att kämpa för mig så mycket han bara kan. Han sa det inte rakt ut, men han hintade i torsdags om att OM han skulle byta arbetsplats, så betyder inte det att han inte stannar hos mig. Utan då "följer jag med". Jag sa att han ju i så fall kommer jobba med "unga vuxna", och jag är för gammal för att få vara där. Men han sa att "det spelar ingen roll". Han lovade att inte släppa mig, och att jag inte ska behöva ha det såhär. Och...... jag tror på det han säger. Han kramade mig hårthårthårt och lovade. Han är förbannad på sina kollegor, minst sagt. Och när de hade velat tjafsa ännu mer om mig så hade han sagt ifrån. De hade inte gett sig, men han stod på sig. Jag sa att när min t slutar så har jag ingen enhetstillhörighet, för det blev ändrat utan anledning att jag inte fick tillhöra ätstörningsenheten. De är "bara konsulter" som chefskärringen har uttryckt det.

Känns som att jag lever på lånad tid. Äter hela tiden, bara onyttiga saker, i mängder. Har inte börjat laxera än, men det är bara en tidsfråga.

Jag kämpar på, så får jag se hur långt det räcker

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Har idag lämnat in nycklarna till min slitna fallfärdiga lägenhet, så nu är jag utflyttad. Men fy fan vad ledsamt, grät när jag stängde dörren och låste för allra sista gången. Den må ha varit ful och skruttig, men perfekt läge, planlösning, stor mys...

Månaderna har gått. Jag har det så bra här i fjällen att tiden rusar iväg. Men det är skönt med tanke på det här "paus-året" pga Covid-19. Kan inte minnas när jag senast hade såhär lite panikångest och ångest. Ingen direkt stress över något. Nu är ja...

Det mesta har kört ihop sig. Men jag hoppas att det ordnar sig ändå till slut. Jag hade läkarsamtal och var mer eller mindre beredd på att få höra att jag är dum i huvet som tror att jag ska klara mig utan att fara till psyk en gång i veckan. Men l...

väntar fortfarande på offert från den "bästa" flyttfirman har handlat lite och skickat paket till mamma för hon fyller snart år gått riktig långpromenad med vovven så nu sover han gott på soffan känner mig så rastlös allt vara snurrar runt på...

allt bara snurrar kan inte förstå att jag ska flytta känns som jag bara hittar på kommer bli mer verkligt när jag får tillbaka nya kontraktet och bekräftelsen på uppsägningen och när själva flytten är bokad   ska på samtal idag har inge...