samtal på äs idag

min kp är bara för gullig

är så pinsamt

kommer in i samtalsrummet och sätter oss

så tittar han på mig, i ögonen

och frågar hur det är

idag lutade han sig framåt direkt och snappade tag i en näsduk och gav mig

jag bara gråter

som om världshaven sprungit läck

han vet inte mycket om hur världen kan vara

men han menar väl, så väl

mina tårar sprutade

men jag försökte samla ihop mig

fick en stor kram

och allt bara brast igen

känner hur jag skakar och hulkar och snyftar

håller fast i honom, hårt

som om han vore en livboj

så är tiden slut och jag måste gå

sopar ihop mig själv så gott det går

drar på min krakelerade mask med ett leende

önskar trevlig helg och går

och tårarna forsar igen

det är så orättvist

så jävla orättvist

att de andra som inte alls vill lika mycket som jag, ska få ha honom hos sig

prata, skratta, gråta, bara sitta tyst - men kunna vara trygg

inte ensam

och trygg

visst, livet ÄR orättvist

men det finns faktiskt gränser

..........min t är borta... och det här är första gången på våra 6½ år som jag inte har den blekaste aning om var hon är eller vad hon gör............................