Har bara varit hemma idag. Eller nästan bara varit hemma, gjorde några ärenden på stan också. Fullt med folk - eftersom det är fredag, men det tänkte ju inte jag på. Tror aldrig att jag har varit så nära att hoppa av en buss pga panik. På vägen mot stan klev det på en ung kvinna, som tyvärr uppenbarligen var psykiskt funktionshindrad. Det skriker i hela mig att skriva så, att skilja på folk och folk, men det här var extremt. Hon slog sig in i bussen, gormade och skrek könsord, svordomar, uttalade bombhot, kallade folk för "horor" och barn för "horungar", osv... bl.a lutade hon sig in i en barnvagn och skrek "vad fan glor du på jävla horunge, jag ska slita dig i stycken så du dör", och där det låg en pytteliten bebis som såklart blev totalt vettskrämd. Jag tyckte så synd om henne, för jag förstår ju att hon är väldigt sjuk och att hon förmodligen var upprörd över något annat, men samtidigt är det något riktigt obehagligt att känna med magkänslan att hon inte hade några som helst gränser. Jag bad en stilla bön för att ingen skulle titta på henne eller tilltala henne, för då hade det gått åt helvete. Som tur var så kände nog den hela proppfulla bussen att det lätt kunde bli handgripligheter, så alla tassade på tå. Väl på stan mötte en polispatrull upp bussen, och jag gissar att hon fick följa med dem till psyk eller i alla fall ha ett litet samtal. Har aldrig tidigare varit i en situation som vuxen där jag känt av att det handlar om en människa utan några som helst spärrar. Så ja, hade jag vågat så hade jag gått av bussen när hon gick på...

Innan jag for på stan så hade jag diskat all disk. Det var väl behövligt, eftersom jag inte haft ro eller ork att göra det på länge. Tvättmaskinen blev fylld och startad. Började städa åt kaninerna också, men så kom paniken krypande - det var lunchdags... Därav besöket på stan.

Det var egentligen inte meningen att jag skulle vara hemma alls idag, utan jag skulle vara på gården och ta emot 100st 15-20kg balar med hö. Men eftersom min "kära kollega" inte hörde av sig, så struntade jag i det. Hon lever i nuet och planerar aldrig, skriver aldrig ner en endaste sak. Jag respekterar henne, hon får göra och vara precis som hon vill och är. Men hon får räkna med att jag gör som jag gör då också. Och idag innebar hennes val att jag inte gick till gården. Satt här hemma och väntade i timtal, men jag kan inte sitta i full ridmundering för att kanske höra av henne någon gång under dagen.

Kvällen har varit hemsk. Öst i mig glasstrut på glasstrut. Är så rädd att känna. Rädd att se allt, Vara med om allt igen. Lagade i alla fall middag och åt, men vad spelar det för roll när man ändå bara äter och äter och äter. Har nyss tryckt i mig en hel omgång våfflor. Och de få som känner mig irl vet att jag HATAR våffor. Nu mår jag illa. Så himla illa. Men det är bättre än att vara mitt i alla flashar. Eller...........

Önskar av hela mitt hjärta att min kp kunde vara här. Hålla i mig, prata med mig, så att jag kunde få hjälp att skilja på vad som är flash och vad som är nutid. Någon som beskyddar.

Men ja, nu ska jag... göra någonting. Förbereda mig inför övernattningen på gården imorgon kanske. Känns som att jag håller på att gå sönder så fort jag inte har något för händer. Bilderna bara kommer. Det var det här som jag var så rädd för när jag klev in i min bubbla för att bara överleva när verksamhetschefen struntade i att jag inte hade någon läkare och därmed inga mediciner.

Mår så illa. Funderar på att stoppa fingrarna i halsen, men eftersom jag inte kan kräkas utan att tuppa av så känns det otäckt. Skulle behöva ha laxertab............

......eller rakblad..............