Träffade min kp igår. Jag grät så jag kunde knappt säga ett endaste ord. Vi gjorde ingen vårdplan då heller, trots att den gamla tog slut för drygt en månad sedan. Han har så fullt upp med att trösta mig att det helt enkelt inte hinns med. Har ingen aning om hur det kommer bli nu när han inte kommer jobba på fredagarna. Vi kan inte ses på torsdagarna heller, för då måste han jobba över och det är ju inte hållbart. Så allt är helt åt helvete. Jag vet att det är fel och fult av mig, men jag blir helt förkrossad över att han går tillbaka till den enhet han slutade på - även om det så bara är en dag i veckan - och det drabbar mig och finns ingen lösning alls. Jag missunnar honom självklart inte att göra det - snarare tvärtom - jag vill att han ska få göra det han vill. Jag orkar bara inte att leva om det är såhär det ska bli.

Har varit hos min t idag. Grät stundtals så att det värkte hål i hjärtat. Berättade hur saker och ting verkar bli med min kp, hur ingen vill veta av mig någonstans inom vården, att jag bara stänger av och håller mig sysselsatt, tränger undan minnesbilder, hetsäter och svälter mig för att ha någon sorts kontroll, osv......

For direkt hem efter det och bytte om. Sen gick jag till gården. Start av två nya barngrupper som egentligen skulle vara tre, men den tredje gruppen börjar tydligen nästa vecka. Fick höra mer gnäll. Och jag som trodde att det räckte med det jag fick höra igår. Jag skippade nämligen ridskolan och tog kollegans hästar med allt det innebär istället. Red såklart inte, men gjorde allt annat. Försökte ordna så att den största ladugårdsdörren inte ska ramla ner och döda någon, för den har lossnat i snöstormarna. Vi skulle ta ner den idag, men ingen av de som var där ville göra det. Jag blev så jävla förbannad att jag funderade på att gå hem. Min kollega drog hem när hennes skjuts kom, och jag gjorde rent åt de inhyrda kaninerna innan jag gick hem. Tog vägen förbi stallet och stack in huvudet till "min" älskade lilla häst. Pussade henne på mulen och gav henne en godisbit. Har inte frågat om jag får ge henne hästgodis, men eftersom ingen bryr sig om henne så skiter jag i att fråga. Får hon en liten bit bara en gång då och då så spelar det ingen roll. Så fort hon ser mig så gnäggar hon, och det gör hon inte till någon annan. Det gör mig så ledsen att veta att ingen pratar med hästarna, inte ens borstar dem och ser till att de har friskt vatten. De enda som får delar av den uppmärksamheten är privathästarna.

Nu ska jag försöka lugna ner mig lite. Är helt utmattad. Fötterna värker av allt spring till och från gården, och efter allt man rusar runt och gör där. Ryggen tog lite stryk idag också när jag körde vatten till de fem hästarna i hagen på andra sidan vägen. Inte visste jag att den rymmer 80 liter vatten........ jag ville bara se till så att de fick rent vatten.