Bestämde mig imorse för att strunta i att fara till gården ikväll. Tror att det är nyttigt för kollegan att minnas hur det är att få sköta hela gården själv, eller om hon nu har sina "barnarbetare" till hjälp. Kan säga att jag inte bryr om vilket. Jag tänker inte gå och dra fötterna efter mig på en gård i resten av mitt liv. Jag måste komma någonstans. Så idag har jag satsat på det istället. Försökte förmå mig att äta frukost, men det gick bara inte. Jag är verkligen misslyckad. Totalt misslyckad.

Åt lite lunch. Petade i mig lite palt och sallad. Kändes som jag skulle kräkas.

Senare tog jag bussen till ÄS. Fullt med folk som stirrar. Kom dit och min kp var försenad - för första gången någonsin. Jag hade ju inte bråttom, så det spelade ju ingen roll för mig. Är bara tacksam över att han orkar ha mig kvar. Pratade och han vet som vanligt precis i vilka trådar han ska dra i. Det är så skönt - och så jobbigt. Jag berättade att jag inte klarar av att handla, gå hem, plocka undan maten, plocka fram den, göra iordning och laga - och sedan äta. Han undrade för miljonte gången "vad är det som händer då, Maria?". Och jag svarade den här gången. Berättade att det känns som att det alltid slutar med att magen sväller upp, och då blir jag ännu äckligare. Och när magen känns så stor och "fylld" så får jag flashbacks som jag inte kan hantera. Han frågade om flasharna, och jag svarade. Berättade om den förbannade jävla epa-traktorn.... och tårarna sprutade...... borrade naglarna halvt igenom händerna....... Han frågade om det var ok att han pratade om det, eftersom han är en man. Och jag sa som det var - att det kvittar för mig, för jag tänker inte på honom som en man, utan som en person. Men som vanligt är jag helt övertygad om att människan jag pratar med, berättar för, plötsligt ska inse hur jävla äcklig och vidrig jag är. Och DÅ blir jag rädd. Rädd att bli lämnad. Rädd att smutsa ner och förstöra. Rädd att han ska se på mig med andra ögon och aldrig mer vilja ta i mig, trösta mig.

Jag har ju bara haft knappt en handfull personer som jag pratat med om övergreppen, och rädslan är alltid densamma. Tänk om de ser min stämpel. "BARNAHORA". Och tänk om de slutar hålla min hand och hålla om mig när jag är ledsen och rädd, slutar att se på mig med de där varma ögonen. Jag väljer omsorgsfullt de få personer som jag berättar för. De är handplockade utifrån min känsla och intuition. Och än har det inte slagit fel. Visst, några har inte kunnat hantera att höra det jag berättar, men ingen av dem har börjat hata mig och sett på mig som om jag är vidrig.

Jag grät verkligen ihjäl mig hos min kp idag. Kanske inte mängdmässigt sett, men känslomässigt. Flera, flera gånger frågade han mig var jag tog vägen när jag dissocierade. Det känns som att leka med elden. Kan gå hur fel som helst om det skiter sig. Men ja, jag älskar honom. Precis som jag älskar min t. Och jag litar på honom och hans godhet med varje cell i  min kropp.

Nästa torsdag är det konferens och då ska han ta upp dagvård som alternativ för mig - igen. Men jag vet inte om jag ska stoppa honom. Jag vet vad de andra, hans kollegor, tycker om mig. De vill överhuvudtaget inte veta av mig. Jag skulle ha blivit överförd till ÄS i höstas, men det blev inte så. Och efter att ha träffat läkaren där som dissade mig TOTALT, och efter att hon pratat ihop sig med föreståndaren som är LIVRÄDD för mig - så nej, jag får inte tillhöra den enheten. De är "bara konsult". Efter årsskiftet undrar jag vilka de kommer vara konsult ÅT, för då har jag ingen enhetstillhörighet alls. Men jag utgår från att jag blir utslängd från hela psyk då. Ingen vill veta av mig. Jag vet ju det, men det gör ändå lika ont...........

Skrapade ihop resterna av mig efter samtalet på ÄS i alla fall, och drog vidare med bussen mot andra sidan stan. Var på Myrorna och även i en byggaffär. Den här helgen SKA golvet i det nya sovrummet på gården bli KLART. Man kan inte renovera hela jävla huset samtidigt och utan att göra KLART någonstans! På väg hem fick jag erbjudade om att köpa en häst. Av en 14-årig snobbtjej. Men ja, det är inte hennes fel att hon tror att pengar växer på träd, utan det beror ju på hennes föräldrar. Vet inte hur många gånger jag svarat att jag INTE HAR RÅD att varken KÖPA eller HA en häst. Och hur förklarar man för ett barn att man lever på existensminimum pga sjukpension???

Önskar att jag var död. Då skulle allt helvete i alla fall vara SLUT.

....nu har de tagit ifrån mig uppdraget att leta marsvin till gården........... jag har letat konstant i över en månads tid, flera timmar per dag... och så hittade jag de perfekta marsvinen, och hade fixat transport och hela alltet....... men nej, då ska de leta på egen hand...............

funderar på att skita i att fara till gården imorgon........... då får lilla kollegan klara sig bäst hon kan själv..... men hon har förstås praktikanter och sin lilla "fanclub" som hon betalar på ett eller annat sätt............

måtte jag få komma till dagvården.... fort............... men ja, imorgon har de "rond" och jag har inte samtal förrän på em... och det tar x antal veckor innan det EV händer något, så allt kommer skita sig...........